Egentligen var det dags redan i måndags. Men så kom den där obligatoriska januarifebern och världen ställdes på ända för ett slag. I morgon däremot, då händer det: Adrian ska börja på förskolan. Adrian nummer 3 på sin avdelning, så där plockar han ett mainstreampoäng direkt. I övrigt är han en extremt unik individ förstås, precis som alla föräldrars barn. Och det i sig utgör ju en oro; att förskolepersonalen inte ska ha koll på att han gärna klättrar upp på höga höjder snabbare än blixten, att han stoppar saker som han inte borde i munnen, bara för att jäklas lite, och att han när han ropar ”bappa!!” inte gastar efter en saknad fadersfigur, utan efter sin napp.
Och någonstans där ligger nog den största oron. Om man nu ska kalla det oro. Generellt sett är jag rätt positivt inställd till världen och tror gott om andra människor, att alla är öppna och vettiga och respektfulla och normkritiska… Eller vänta nu, kanske inte riktigt det sistnämnda. Även om väldigt få människor jag möter är uppriktigt otrevliga och det känns rätt overkligt att någon på förskolan skulle vilja förolämpa oss, så är scenariot att någon skulle tolka in en faderslängtan i Adrians rop efter nappen, en rätt verklig farhåga. I all välmening förstås. Och liknande situationer har vi och flera av våra vänner varit med om.
Personen som gör en sådan tolkning delar inte riktigt samma världsuppfattning som vi. Det saknas ett visst mått av intersubjektivitet, skulle man kunna säga på snobbsvenska, eller ja, den personen, som skulle kunna vara någon på Adrians förskola, har helt enkelt ingen normkritisk blick eller kompetens. Lika lite som den som envisas med att kalla en spermadonator för pappa. Snacka om att förminska papparollen, och att göra den till något fullt naturligt och självklart på samma gång. ”Den som lämnar spermier är en pappa och längtan efter båda föräldrarna är naturligt inneboende hos oss allihop!” Burr, jag ryser.
Men hur höga krav kan vi ställa på andra människor? Hur långt räcker ”den goda avsikten” och när bör vi sätta ner foten?
I måndags var vi på vårdcentralen med Adrian. Hos en ny läkare. Jag bar Adrian på armen in i undersökningsrummet, läkaren tog i hand, och när min fru kom bakom med den tomma barnvagnen tryckte läkaren igen dörren rakt framför näsan på henne. ”Hallå, vi ska in allihop, vi är hans föräldrar!” Okej, läkaren öppnade dörren igen, lät Lisa komma in utan att hälsa på henne, och tittade sedan på mig: ”Du är mamman eller?”
Oj, dålig vibb.
”Nej, vi är mammor båda två.”
Läkarens blick blev genast mer förstående, mänskligare. ”Jaha!”
Okej, ett missförstånd alltså. Hon ville oss inget illa. Som vanligt, goda avsikter, men inte riktigt samma världsbild. Och vi som är undantagen får ju stå ut med sådant. Hela tiden. Man kan bli förbannad, eller så tänker man: ”Nu kanske hon lärde sig något, till nästa gång hon möter två mammor med ett barn”…
Innan ens barn börjar förskolan är det rätt skyddat, eller åtminstone rätt omhuldat, av sina vuxnas omsorg och värderingar (med reservation för att jag vet att inte alla har det så). Men sedan börjar det stora normpådraget, helt oundvikligt.
Jag har redan skrivit långt, kanske för långt.
Men fortsättning lär följa efter morgondagen, för då börjas det för oss.
Sanna Mac Donald 
Jag tycker att det är härligt att du inte är cynisk eller bitter. Eller, lite så är man ju alltid, men det är skönt att du inte ger uttryck för det i texten i alla fall.
Jag skulle vara extremt cynisk och bitter om jag hela tiden mötte… inte oförståelse, kanske, men folk som tänker som de alltid gör, hela tiden.
Eller, jag är ju jävligt cynisk och bitter i övrigt, så…
Det är en jäkligt svår balansgång! Lite arg måste man nog vara för att skynda på förändringen… men samtidigt lita på att något händer hela tiden, bara genom att man är. Ungefär. Med risk för att vara för positiv igen 😉
Jag hitta hit via familjeliv:)
Vad trött jag blir på alls reaktioner på att allt är så konstigt.. Det är väl isåfall ännu mer konstigt om en kvinna skaffar barn helt själv? Nej det är accepterat enligt mig men vad är det med människor som lever på 1700-talet och inte hänger med, inte konstigt att människor isolerar sig och blir deprimerade när det finns så många dömande människor i dag!
Haha jag kanske lät bitter nu.. Blev bara irriterad av bl.a. Läkarens reaktion.
Kul att du hittade hit! Och härligt att min text väcker känslor, det är väl ett av syftena med att skriva!
Förskolan är en öppen och tolerant värld , det kommer säkert att gå bra . All förskolor har dessutom precis fått brev från DI så ing barn eller föräldrar får bli utsatta för kränkningar. , nolltolerans !
DO, Diskrimineringsombudsmannen
Direkt kom jag att tänka på projektet Barn i regnbågsfamiljer som gjordes för något år sedan, ett samarbete mellan bla RFSL, Vardagens Dramatik, BRIS och Skolverket. Underbart projekt med drivna och engagerade människor! 🙂
Här är länk till projektet:
http://www.barniregnbagsfamiljer.se/
Boken Junior börjar förskolan gjordes också i samband med projektet (en av böckerna i Sagolikt Bokförlags regnbågsserie), den finns att läsa om här:
http://sagoliktbokforlag.se/Junior%20borjar%20forskolan%20Sagolikt.html
Jag rekommenderar att du visar för förskolan, och kanske ger dem en Junior börjar förskolan som present, det brukar fungera klockrent! 🙂
Lycka till!!!
/Emi
Tack för respons! Vi har funderat på att komma med ett litet bokpaket, får se hur vi gör. Olika förlag har bra barnböcker också.
Vi har blivit luttrade genom åren och är numera alltid snabba att presentera oss för vårdpersonal genom att säga att det här är min fru osv. när vi möter någon ny. Då berättar vi på en gång hur familjen ser ut och vi slipper svara på frågor om den ena mamman är en syster eller mormor! (jepp, den frågan har vi fått. Och ja, jag är 3mån äldre än min fru 😉
Berätta för förskolan om er familj och vad ni kallar er, det var vad personalen på vår förskola ville veta. De hade haft ett barn med två mammor innan där de inte kallade sig mamma båda två, så de undrade vad vi kallade oss. De äldre barnen frågade någon gång vilka vi var osv, men de konstaterade snabbt att vår son hade två mammor och inget mer med det.
Lycka till med förskolestarten!
Tack för respons!
Vi är också rätt luttrade tycker jag, och framför allt inga ”hymlare” med vilka vi är/hur vi lever. Jag har jobbat mycket med likabehandlings- och framför allt hbtq-frågor inom olika organisationer och är nog rätt van – och därför blir jag inte så ofta upprörd heller, bättre att upplysa än att argt lämna platsen, eller vad man ska säga… Men att det ser ut såhär är definitivt värt att problematisera, vrida och vända på – och någon gång kanske det borde vara normens tur att tänka lite utanför boxen. Och även om vi blir väl bemötta (vilket jag är rätt säker på att vi blir) så finns alla normer och strukturer kvar, osynliggörandet m.m. – något som vårt barn ju kastas in i vad vi än tycker om det. Blir spännande framöver att se hur allt artar sig.