Om man inte ska ropa hej bör man väl inte heller ropa nej (ett försök till positivt tänkande)

31 Jan

Min plan var ju inte riktigt att skapa någon ”här är min vardag som mama”-blogg, dels eftersom jag tycker det känns rätt ointressant och ”gjort”, dels eftersom jag inte är någon mama (ej hetero, ej i karriären, ej skitsnygg/supervältränad alt. rätt nedgången och sliten men glad ändå osv.) Men nu känner jag mig ändå lite manad att återge dagens förskoledebut, om inte för alla mina fans, så i terapeutiskt syfte.

(så kan jag ju samtidigt erkänna att jag läser mama rätt ofta, ungefär varje nummer, eftersom jag gillar att läsa vad alla ”nykläckta stjärnor” fått för spexiga namn och inte kan låta bli att förundras av personer som, tja, Tilde de Paula som liksom har fyra barn. FYRA! Och så vitt jag vet har hon till och mer fött dem själv. Hur? Var? Osv. Jag kan sitta länge och bara titta på bilden av henne och försöka lista ut hur fan det går ihop. Det var för övrigt en artikel om ”hur du överlever vabruari” i det senaste numret, och jag har läst den flera gånger för att försöka ta till mig tipsen, självhjälpshungrig som jag är. Att de hela tiden refererar till ”min” partner som ”han” kan jag möjligen stå ut med, men det är väldigt svårt att översätta råden till den kontorsarbetande karriärskvinnan när man är lärare och inte alls kan boka av eller stuva om i lektionsschemat. Fan!)

Men för att återgå till dagens upplevelser.

På plussidan: Adrian ville inte gå hem. Från första sekunden var han hemmastadd; pratade, ropade, spatserade omkring, dansade och testade ungefär allt som stod till bjuds, och han gjorde flera försök att inleda någon form av konversation med de andra barnen. Åt som en häst gjorde han också. (tur det, den här enda januaridagen betalade vi 162 kronor för…)

På minussidan: Personalen hälsade knappt när jag kom. Jag fick dra ur dem vad de hette, och en pappa som var där och skolade in sitt barn delgav mig efter en stund de andra barnens namn. Ingen visade mig runt eller tycktes intresserad av Adrian, mer än att det konstaterades att han verkade trivas. Föräldraaktiv inskolning – betyder det att barnet bara ska glida vid sidan av tillsammans med sin vuxen i några dagar och sen plötsligt lämnas där vind för våg, utan att någon känner honom? Nej, såklart inte, och kanske var inte avsikten sådan här heller, men nog känns det lite märkligt. Tiden stod rätt stilla där inne, det fanns liksom ingen verksamhet. Fri lek, side by side, och Adrian, som råkar vara en unge som tar för sig, klarar det rätt bra. Och tack vare att vi, föräldrar som tar för oss, ringde på morgonen för att kolla om det fanns mjölkfri kost, fick han något att äta till lunch.

Nej. Jag vill inte ropa nej och måla katastrofscenario efter bara första dagen. Adrian ville faktiskt inte gå hem. Jag ser fram emot att vi ska dit imorgon och hoppas innerligt att jag blir positivt överraskad.

Och att han sover bra i natt, trots alla nya intryck. Jag klarar mig nämligen inte, likt Tilde de Paula, på bara fyra timmar sömn per natt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: