Lite som en kärleksförklaring

2 Feb

Efter moget övervägande bestämde jag mig igår för att inte publicera något inlägg. Dels för att jag inte vill verka hysterisk, dels för att minimera risken för bloggutmattningssyndrom. Och förstås: för att hålla alla på halster.

Dessvärre har jag inte så mycket att komma med idag heller, förutom ett uppdämnt skrivbehov och lätt ångest inför att kasta mig in i arbete i morgon efter att ha varit föräldraledig/sjuk i stort sett hela januari. Mycket att ta igen.

Och utöver detta har en annan oro, eller snarare ett vemod, smugit sig på under helgen: insikten om att min föräldraledighet definitivt är slut. Für immer und ewig. (ja, ibland räcker de svenska orden inte till). Åtminstone med det här barnet.

Jag som inte ens är bra på det här med föräldraledighet. Jag som mest tappar tålamodet alternativt deppar ihop av att gå hemma med barn, känner mig inlåst, sunkig, asocial, stressad… Fast den där beskrivningen stämmer inte heller fullt ut. Det är svårt att sätta ord på känslorna, för det här med barn är vansinnigt komplext, i alla fall för mig.

95% jobbigt, 5% kul, beskrev jag ofta det första året som mamma. Det stämde väldigt väl överens med min vardag. Nu har nog ”kul”-procenten ökat lite, i takt med att Adrian blivit mer och mer en egen människa, en som kommunicerar alltmer, som gör en stolt stup i kvarten och som ger en de mest fantastiska kramar – med små mjuka armar som liksom klamrar sig fast runt en, och det lilla rufsiga huvudet som vilar på ens axel. DET kan få mig att gråta bara jag skriver om det.

Men, det tog tid innan det började kännas så. Jag tillhör inte dem som kan säga ”åh, jag älskade mitt barn redan när jag såg plusset på stickan!”, nej, långt därifrån – och bara för att det överlag råder en sådan lyckohets i samhället så har jag, eller i alla fall min hjärna, sett det som sin mission att sprida andra perspektiv på föräldraskapet, eller åtminstone samtalet om det. (något som gått lite till överdrift vid enstaka tillfällen då jag funnit mig själv stå och peppra en höggravid kvinna med neggoanekdoter om taskig sömn, ömmande bröst och skrik – som om jag ville hindra henne från att föda ungen).

Nej, dagen då mitt barn föddes var inte den bästa i mitt liv.
Nej, jag hittade inte meningen med livet när han för första gången låg på mitt bröst.
Nej, jag låg inte hela första månaden och tittade förundrat och med ovillkorlig kärlek på det vi hade skapat.

Visst önskar jag att det var så och visst har jag många gånger brutit ihop och känt mig jävligt misslyckad för att jag inte kände och tänkte rätt – men vad gör man? Vad kan man begära av sig själv?

Det har ju varit och blivit rätt bra ändå, och nu, när jag inte längre får spendera hela dagarna med den här fantastiska individen och ska överlåta stora delar av hans uppfostran och kunskapsutveckling till främlingar… Då känns det inget vidare. Vare sig för pedagogen, kontrollfreaket eller mamman i mig. Och till största delen är det nog ändå mammajaget som vill skrika stopp och belägg. Jag älskar ju den där rackarungen som skriker och gormar och gnäller och klättrar upp överallt där han inte får, som aldrig kan sitta still och som äter som en hel häst. Det är ju min rackarunge.

Nä, fy bubblan. Jag vill inte alls gå och jobba i morgon och ta igen tre veckors missat arbete. Jag vill gå till förskolan med min lille puff.
image

Annonser

4 svar to “Lite som en kärleksförklaring”

  1. Annahassel februari 5, 2013 den 8:08 e m #

    Håller med. Och när den lilla damen inte vill sova på kvällen är kärleksbarometern som lägst… Har som tur är mormor på besök nu som har suttit där inne 45 min…
    Kram!

    • SannaMac februari 6, 2013 den 1:53 e m #

      Bra att få avlastning ibland… Hoppas hon somnade 😉 Kram!

  2. Det är faktiskt väldigt skönt att läsa om folk som inte bara målar upp föräldraskapet som ett rosendoftande fluffigt moln. Behövs fler som skriver och berättar som du, så att framtida föräldrar slipper den känslan av ”misslyckande” (Nu har inte jag barn, men jag tycker inte det är ngt konstigt att känna som du beskriver) som du pratar om. 🙂

    • SannaMac februari 10, 2013 den 9:01 f m #

      Tack! Jag håller med, för när jag pratar med andra är det många som känt som jag – men det som syns utåt är ändå det rosa fluffet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: