Mitt barn är inget utställningsobjekt

12 Feb

Det är rätt tröttsamt att debatter om kön, eller om genus om man vill (jag kallar hellre hela rasket för kön, eftersom det i slutändan är vad det handlar om. Det är jag och Butler, liksom) alltid landar i en het diskussion om blått och rosa. Eller om pojkar i klänning. Som om det vore det enda det handlar om?

”Låt pojkar vara pooojkaaar!!”
”Vaddå, ska alla vara helt könlösa till slut eller??”
Alla små flickor vill vara prinsessor – ska jag vägra min flicka det då??”
”Min son ska inte behöva bli retad på grund av några könsexperiment!”

Eh. Det är ju så dumt så hälften kunde vara nog, som min far skulle säga. Egentligen inte ens värt att kommentera. Egentligen.

Men gång på gång provoceras jag av människor som verkligen, på riktigt tror att om jag nu väljer att klä min pojke i rosa eller om jag inte köper rosa kläder till min flicka – då kommer barnen bli totalt förvirrade, hela deras möjligheter att bygga upp en egen (påtvingad) könsidentitet kommer att raseras och på sikt kommer även jag själv tvingas att byta könstillhörighet. Hur kommer världen se ut då, liksom? Va?

Det är skrämmande.
Ja, inte det beskrivna scenariot i sig, utan att vissa människor verkligen tror och blir skrämda av att det skulle kunna förhålla sig på det här sättet.

Tack och lov möter jag den här typen av människor rätt sällan. Åtminstone i verkliga livet. Jag umgås väl helt enkelt med rätt människor (de gånger jag alls umgås med någon annan än kollegor och elever…).

…men på nätet kryllar det av dem, och det som fick mig att vilja ta upp det här något tröttsamma ämnet just idag, var en blogg som jag råkade surfa in på. En blogg där en mamma varje dag lägger upp ”dagens outfit” på sin typ åtta månader gamla dotter, och i flera inlägg fäller kommentarer just i stil med ”meh vadå, jag tycker det är så himla löjligt att flickor inte ska få ha på sig rosa längre…”, ”min dotter är minsann en riktig flicka!” och en otroligt dum kommentar som jag inte ens vill återge här.

Förstår en sådan som hon vad hon är med och skapar?
Nej, förmodligen inte. Och jag kommer inte lyckas få henne att tycka annorlunda heller, så jag lämnade ingen respons i bloggen. Jag blev mest äcklad. Sedan hoppades jag att hennes dotter skulle växa upp och bli bög så att hon skulle få sig en tankeställare. Men det är ju faktiskt att plåga en stackars unge i onödan, så den tanken släppte jag rätt fort.

Visst, jag och min fru tycker också att det är kul att köpa kläder till vårt barn. Och visst, vi förhåller oss också till de rådande könsnormerna, precis som mamman i bloggen, men vi väljer att bryta dem, eller åtminstone försöka vidga dem.

”Det är väl precis lika illa då, att ni väljer att göra tvärtom och klär er pojke som en flicka!”, skulle hon, eller någon annan, kunna slänga ur sig.

Men nej, det är det då sannerligen inte – och förresten klär vi honom inte som en flicka – vi klär honom i kläder.

Vårt barn är nämligen ingen docka eller något utställningsobjekt, det är en människa.
Han är inte heller någon man eller kvinna i miniformat, utan som sagt: ett barn. Ett barn som vi klär i färgglada barnkläder och vars möjligheter att växa och utvecklas vi inte vill begränsa på något sätt.

Och det här är egentligen ingenting jag tycker är ”upp till var och en” – för såhär borde alla tänka.

image

Dagens outfit.

Annonser

6 svar to “Mitt barn är inget utställningsobjekt”

  1. Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa februari 15, 2013 den 12:57 e m #

    Väl talat 😀

  2. Lisa - MondoCane mars 29, 2013 den 12:13 f m #

    Min svärmor hade en sådan lustig reaktion till sonens body sist vi sågs. Hon kisade lite och sa att det var en sådan härlig färg på kläderna vi köpt och att de verkligen passar sonens färger, och så undrade hon vad den färgen hette. Jag svarade att den hette rosa, och hon blev helt chockad och var tvungen att släta över med ”Men…. men den är ju inte ROSA rosa, så det går väl bra kanske? För det är ju inte ROSA rosa, den är… nej, den är väl inte ROSA rosa, det kan han ju inte ha…”, och tydligen gick den från att vara en härlig färg till att vara en farlig, opassande och kanske t.om. vulgär färg på bara en sekund.

    • SannaM mars 29, 2013 den 9:06 f m #

      Ojoj! Ja, rosa är verkligen en farlig färg, och väääldigt förbjuden för pojkar. Helt galet faktiskt, att en färg kan väcka så mycket starka känslor.

      • Anna Bieler april 7, 2013 den 4:21 f m #

        ….och det roligaste roliga när just den här diskussionen kommer upp (jeez trodde det var över 2013), är att färgkopplingen helt och hållet vänts bak och fram. Fram till början av 1900-talet var det pojkar som skulle ha den kraftfulla och manliga färgen rosa. Ljusblått var alldeles för feminint och kunde vara skadligt. Jäpp. (Naturligtvis lika fånigt det – men jag älskar konkreta exempel som kontrast till ”det ÄR ju så” och ”alla vet att det är helt naTURligt att”.) (PS, ska skicka en källa senare – rätt ska vara rätt)

Trackbacks/Pingbacks

  1. Två månader – då kör vi en snabbrepris | mina Sanna ord - mars 28, 2013

    […] Mitt barn är inget utställningsobjekt Nej, vi är inte systrar – vi är gifta På tal om det här med kön… […]

  2. Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? | mina Sanna ord - mars 30, 2013

    […] till flickor respektive pojkar. Utifrån en kommentar jag fick av Lisa – Mondokanel på det här gamla inlägget igår, och utifrån ett uttalande av Blondinbella i en skvallertidning om hur […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: