Vad tillför en man på en kvinnodominerad arbetsplats?

14 Feb

Adrenalinstinn efter att ha lett veckans spinningpass (mama-poäng, check! It’s me and Tilde de Paula.) satt jag igår kväll på tunnelbanan och processade dagens genusdiskussion på jobbet. Sedan infann sig utmattningen och det tog ett halvt dygn för mig att processa klart…

Men i alla fall. Genusdiskussioner. Alltid viktiga, alltid intressanta, mer eller mindre frustrerande – och igår måste jag säga mindre. Bra kollegor man har. Men problemen i samhället kvarstår ju, så en viss frustration kommer man inte ifrån.

Jag tycker det är viktigt att skilja på vad några gör och vem någon är eller förväntas vara, att det är en sak att statistik visar att fler pojkar än flickor halkar efter i skolan eller att jag har sju aktiva pojkar i min elevgrupp och tre som är lugna. Det är något som görs, tänker jag, något jag ser hända, att vissa individer beter sig på ett visst sätt – påverkade av de normer som råder just nu. Och så har vi faran i att dessa normer återskapas om och om igen, genom att det som några, eller många, gör, tenderar bli en sanning om hur en viss grupp, en viss kategori är, och då väldigt ofta ett visst kön.

För fan vad viktigt det är att kolla efter kön just! Så viktigt att det måste stå angivet längst ner på varje klasslista hur många ”av varje” det finns i klassen. Why? Varför står det inte hur många elever som är svensk- respektive utlandsfödda? Vilka elever som har akademikerföräldrar? Hur många som har en funktionsnedsättning och inte? Definitivt faktorer som skulle kunna påverka deras skolsituation. Ifall det är det som är syftet att visa.

Det kanske är ett intersektionellt perspektiv som skulle behövas, istället för enbart det ständiga genusperspektivet??

Men så hamnade vi ändå i frågan om könsfördelning, om att det ju ändå är bra med ”båda” könen på en arbetsplats. Jo, visst är det. Om inte annat så leder ju ökad manstäthet till ökad lön… Och så blir det förstås en bättre dynamik på en arbetsplats med blandade kön. Eller? Hmm, het potatis. Svår fråga. Jag tror inte det. Inte per automatik i alla fall.

Strävan efter en jämn könsfördelning innebär ju i sig en tanke om att kvinnor och män är olika (och att varje man och varje kvinna är väldigt lika varandra), för annars skulle man ju kunna skita i det? (och människor mittemellan eller bortom dessa könskategorier, sorry, vad de skulle tillföra framgår inte av några undersökningar…)

Så, vad tillför då en kvinna på en mansdominerad arbetsplats? Eller, vad förväntas hon tillföra? Just som kvinna menar jag. Mannen i förskolan, vad ska han bidra med? Gitarren? Och vad händer om han inte kan spela gitarr? Om hon inte bidrar med något mjukare perspektiv, utan kommer in och gapar och skriker och tar plats? Då är väl dessa personer undantag förstås. Typiskt att vi fick hit en sån. För uppfattningen om manligt och kvinnligt sitter så djupt rotad i oss, att enstaka undantag inte ruckar vår världsbild något.

Jag har sagt till mina elever ibland att jag väl för tusan inte tänker göra bordsplaceringen utifrån vilka könsorgan jag tror att de har, när de klagar på att en stackars tjej får sitta alldeles ensam med tre killar. De tycker det är knasigt av mig så klart. För de vet väl hur världen ser ut, de har väl sett sina mammor boka in middagar med sina tjejkompisar och sina pappor dra iväg för att ta en bira med grabbarna – varför skulle de, barnen, göra annorlunda?

Om alla människor identifierade sig som ”kvinna” eller ”man”, om alla kvinnor vore ”kvinnliga” och alla män ”manliga”, om alla vore heterosexuella, om tjejer och killar fick samma förutsättningar och möjligheter i skolan, på arbetsmarknaden, i livet och om både män och kvinnor kunde gå trygga hem mitt i natten – ja, då skulle vi inte behöva tjata om de här sakerna (även om, erkänn, det skulle vara rätt tråkigt). Men nu ser inte samhället ut så, sorry.

Vad slutsatsen av allt detta blir, det tycker jag är rätt självklart.

Advertisements

5 svar to “Vad tillför en man på en kvinnodominerad arbetsplats?”

  1. Emelie februari 14, 2013 den 9:32 f m #

    Åhh, jag älskade att sitta själv med grabbarna! 🙂 Mest just för att de var killar… (förlåt)

    • SannaMac februari 14, 2013 den 10:04 f m #

      Haha, det är helt okej! Vi är alla produkter av vår samtid, eller vad man ska säga! 😉

  2. Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa februari 15, 2013 den 12:56 e m #

    Asså klart du har en poäng. Fast det går inte att låtsas om att samhället är jämställt och agera utifrån det. Mer: http://moralfjant.blogg.se/2013/february/om-att-inte-vilja-generalisera-och-kona.html

    • SannaMac februari 15, 2013 den 1:38 e m #

      Såklart! Den utgångspunkten har jag alltid – och det är ju just det faktumet som gör att vi alls behöver ta fighten. Utan orättvisor/ojämlikhet/normer och stereotyper – ingen debatt att ta…

Trackbacks/Pingbacks

  1. Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer | mina Sanna ord - april 19, 2013

    […] Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: