Men hur hinner du SKRIVA också?

15 Feb

Livet är onekligen rätt fullspäckat med måsten. Utöver 45 timmars arbetsvecka (japp, vi lärare jobbar 45 timmar, inte 40 som vissa tycks tro, och jag gillar att påminna dem), så är det oändliga timmars pendling till och från jobbet, och utöver det förstås hämtning och lämning på förskola, överlevnadscirkus varje eftermiddag när genomtrött 1,5-åring ska underhållas, matas och läggas och så ett försök att bara vara någon gång ibland.

Dåligt samvete har man gott om, som småbarnsförälder OCH inte att förglömma, som lärare. Två roller som kräver att man finns till hands hela tiden, och det går inte att genomföra dessa uppdrag lite sådär halvdant.

Mitt i allt detta bestämde jag mig för att börja blogga. Va? Helcrazy. Många frågar mig nu, på jobbet, i familjen: Men alltså Sanna, hur hinner du? Hur orkar du? Producera en massa text varje dag – upptar inte det en massa tid, och gör det dig inte stressad?

Nej, faktiskt inte. Jag ser det tvärtom som avkoppling. Om jag inte skriver, alltså fysiskt skriver, då skriver min hjärna texter istället. Den tar in allt som går att fundera på, uppröras över och glädjas åt, och så skapar den långa haranger oskriven text i mitt huvud. Men om jag skriver ner den, på riktigt, då har jag ju fått utlopp för alla tankar. Att skriva tar inte så lång tid heller, det gör jag på tunnelbanan och ibland framför tv:n på kvällen. En stund för mig själv, helt enkelt.

Men hur orkar du uppröras över så mycket saker? Tar inte det energi? funderar vissa. Vem vet om jag är upprörd hela tiden? Så klart, vissa saker upprör mig – som situationen för oss lärare, vilket jag skrev om i morse, och att hbtq-personer osynliggörs och utsätts för en massa ren skit, i Sverige och i världen. Till exempel. Men jag går inte alltid runt och är arg. Det jag skriver och hur jag skriver är ju ett sätt att uttrycka något på, jag skulle lika gärna kunna välja en annan synvinkel om jag ville, beroende på vad jag vill förmedla just då – och oberoende av min egen sinnesstämning för stunden. Men, såklart, är jag arg, då är det bättre att skriva om det än att gå runt och samla på mig en massa passiv aggressivitet.

Jag tänker också ofta på tunnelbanan eller vid tv:n på kvällen, när min fru jobbar och barnet sover, att ”Sanna, du borde faktiskt passa på att jobba nu istället. Rätta texter, planera lektioner, maila föräldrar…” men så bara: Men hallå, ska jag jobba hela tiden? Så fort jag lagt mitt barn på kvällen, ska jag alltid kasta mig över arbete igen då?

Jag arbetar faktiskt tillräckligt. Så ibland vill jag göra något för bara mig. Och kanske lyckas påverka, underhålla eller uppröra någon där ute på köpet.

Ps. Det här inlägget, som visserligen med största sannolikhet kommer att kategoriseras under ”blaj” och ”ego” = inte lösa så många världsproblem, tog mig ca. tio minuter att skriva. Så mycket tid borde jag väl kunna avsätta till lite egen eftertanke?

Ps 2. Hittade ett trevligt litet magasin igår, när jag egentligen hoppades synda lite och köpa nya ”mama”. Men detta kanske kan ge lite inspiration, om min egen plötsligt skulle sina? Hon ser ju så fasansfullt glad ut på bilden! Så glad tänker jag också bli!

image

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: