Den smutsiga sanningen

17 Feb

I mitt allra första blogginlägg för någon månad sedan, skrev jag om det tvivelaktiga i att blogga; det här med att skriva en massa självcentrerat dravel om sin vardag, sanningen om sitt högst vanliga liv osv. (och om det inte ens är den smutsiga sanningen, utan en polerad hittepå-sanning – vilken mening har det då?)

Helst vill jag skriva om betydelsefulla saker i samhället och i mitt yrke och allra helst om normer i allmänhet och köns- och sexualitetsnormer i synnerhet. Men alltså ibland blir ens egen svenssonvardag så otroligt påtaglig och tränger sig på mer än någonsin förr…

Som nu, när jag har fått kräksjuka för andra gången i år. Andra!! Och däremellan en utdragen förkylning som liksom aldrig ville försvinna.

Jaha? tänker många oförstående, tror du att du är unik eller?

Nej, det gör jag inte. Men jag känner mig riktigt jävla rutten och det här med att stå på barrikaderna och låta alla förstå vad det är som gör heteronormen så begränsande – det känns just i stunden rätt avlägset. För jag kan ju inte ens stå! Och ligga kan jag förresten knappt heller, eftersom mina sittben och höftben skaver i madrassen. SÅ smal blir man (jag) av den här skitsjukan – hej undervikt inom loppet av ett halvt dygn.

Men bara för att ändå dra en parallell till ”den riktiga verkligheten utanför” så är ju just den grejen rätt sjuk: 19 i BMI känns trots allt lite bättre än, säg, 27. Inte ens som uttorkad, uttömd, utmattad sjukling är man fri från idealen. Eller är det jag, återigen, som har det för bra.

Mina sexor och jag pratade om kroppsideal på svensklektionen i fredags, då vi diskuterade kvällstidningar och löpsedlar. Självklart nämndes klassikern ”Gå ner fem kilo på fem dagar” och jag tog upp att det ju är rätt märkligt detta ständiga fokus på enbart viktnedgång, när det finns en massa människor som faktiskt har stora problem att kunna gå upp i vikt och som mår dåligt av det. Att samhället väljer att endast tala om riskerna med övervikt när det faktiskt är så att en liten övervikt är mindre farlig än en rejäl undervikt. Ända dit hann vi dock inte – och eleverna kanske inte riktigt trodde mig heller, för ”det vet väl alla att man inte ska vara tjock”.

Här ligger jag alltså fullständigt utmattad, tänker på just detta, och är nog ändå lite nöjd med att helt utan dåligt samvete kunna äta precis hur mycket jag vill när detta är över. Knäppt? Ja. Men en rätt logisk följd av det kroppsfixerade samhälle vi lever i.

Och för att vara helt ärlig så tänker jag framför allt på min stackars fru där ute i vardagsrummet som, med rätta, utbrister dödströtta NEJ! åt vårt ytterst rastlösa barn, som gång på gång klättrar upp på matsalsbord, biter på sladdar och springer iväg med saker han inte får. Att jag inte orkar resa mig upp och gå ut och hjälpa till, det känns rätt ruttet.

Och, förstås, så är jag mitt i allt detta oändligt glad att Adrian även denna gång tycks ha klarat sig utan kräkningar. För den dagen han kommer ligga såhär utslagen och spy, fy, då vill jag vara rustad att bara krama honom. Smal, tjock eller mittemellan – vem bryr sig?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: