Inte charmigt alls

20 Feb

Att ens unge vill kliva ur sängen klockan 04 nånting är inte särskilt charmigt. Att klockan 06.04 sedan lämna hemmet för en tjugo minuter lång promenad till förskolan, genom snö och iskyla – det är inte heller särskilt charmigt. Genomsvettig och skittrött sitter jag just nu på tunnelbanan och känner mig riktigt opepp på dagen. Att gå hem och lägga sig, ja, det vore rätt mycket skönare, jag ska inte sticka under stol med det.

Annars har jag förstås inget emot att jobba, jag skulle bli extremt uttråkad om jag inte gjorde det. Och jag har aldrig haft något emot tidiga morgnar heller, det är rätt mysigt att stiga upp före större delen av världen, dricka kaffe och läsa tidningen, eller vad man nu känner för. Med barn, eller i alla fall med vårt barn, är det dock inte riktigt så det går till.

Jag minns faktiskt inte när jag läste ens en hel del av DN senast.

Med Adrian är det fullt ös direkt. Hoppa i sängen, dra mammor i armar och ben, ropa ”MAMMAAAA!” med en volym som faktiskt aldrig kan sägas vara särskilt charmig (och nej, den uppfattningen sitter inte enbart i mitt huvud, många människor har genom Adrians liv varit mäkta imponerade av hans enorma röstkapacitet – den kommer göra honom känd en dag).

Därefter är det välling, klättra upp på köksbord, hoppa på köksbord, ta en tugga av varje frukt som ligger där (varför har vi en fruktskål?), flytta stolar, bli asförbannad när han inte får stå vid vattenkranen och leka och ”Neeej!!!” mamma får INTE gå på toa och låtsasgråt och total rastlöshet.

Då är klockan ca. 05.23.

Så egentligen är det inte särskilt jobbigt att lämna på förskolan så tidigt som halv sju. Egentligen är det typiskt att det inte går att lämna tidigare. Eller ja, att han inte kan ta sovmorgon någon gång?

Missförstå mig rätt.
Jag vill inte byta liv. Nej, inte barn eller yrke heller.

Men lite småskönt vore det att ha, säg, en kvarts resa till jobbet istället för en dryg timme och kanske fem minuters gångväg till förskolan istället för tjugo.

Just nu känner jag mig inte på mitt charmigaste humör. Och den jävel som vågar yttra något om att ”jag känner mig lite trött…” utan att ha en riktigt bra anledning – den kan det bli synd om…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: