Visst vill jag se bra ut – tyvärr

22 Feb

Det är så irriterande med utseendefixering och rådande kroppsideal – för strunt samma hur medveten jag är och hur jäkla mot alla osunda ideal jag vill vara, nog tusan sitter de där i bakhuvudet.

Skulle bara ta en liten bild av mig själv igår för att illustrera hur glad jag blev av att Skolvärlden publicerade mitt debattinlägg. En liten skojig bild att lägga upp på min blogg, som läses av 100-200 pers per dag, för att göra inlägget mer personligt. Men fasen alltså, jag tog minst femtio bilder som jag kastade bort innan jag bara men Sanna nu får du GE dig!!! och så lät jag min fru ta en käck bild av mig som jag till sist vågade lägga upp.

Och vad blev det?
En bild där man verkligen ser att jag gör mig till (så att ingen ska tro att JAG tror att jag är snygg), en bild där min näsa inte fick störst fokus, där jag inte såg rödmosig eller för trött ut och där mitt hår, sin hundlika längd till trots, såg hyfsat okej ut.

Såklart. För även om jag gör mig lustig vill jag ju inte visa upp mitt mest anskrämliga efter jobbet-jag (= så som jag faktiskt ser ut just då.) Det vore ju… Skämmigt?

När jag gick i högstadiet hade jag en period då jag aktivt motsatte mig rådande skönhetsideal. Jag klädde mig i mammas avlagda stickade tröjor, sminkade mig inte, fixade inte håret. Men såklart, jag tvättade mig, duschade, bytte kläder och luktade aldrig illa. Ändå var det nog rätt många som tyckte jag var lite sorglig och att jag inte brydde mig, liksom. Fast det var ju precis det jag gjorde.

Det är jäkligt svårt att veta, nu som vuxen, exakt vad som är ens egen stil, ens självvalda nivå av att göra sig fin och känna sig bekväm – och vad som är yttre påverkan. Vi vuxna tror väl gärna att vi bestämmer allt själva, att våra åsikter och favoritkläder är något som vi helt på egen hand valt ut.

Så är det förstås inte.

Jag handlar alltid kläder på den så kallade damavdelningen. Jag sminkar mig alltid innan jag går till jobbet, ytterst lite, men jag gör det. Jag blir också väldigt glad av komplimanger om mitt yttre, det blir jag faktiskt. Dessutom är jag livrädd för att bli tjock (nej, inte av hälsoskäl), och är varje dag så himla tacksam över att jag är pinnsmal trots att jag äter vad, när och hur mycket jag vill.
Och ingen av de där valen och tankarna är väl för tusan något jag hittat på helt själv? Vissa mer begränsade än andra förstås.

Ikväll ska jag och min fru, för första gången på länge länge, gå ut och äta tillsammans. Jag vet att hon tycker jag är fin jämt, oavsett. Det är rätt skönt. För ikväll få hon gå ut med följande hopplöst utarbetade kvinna med hundfrisyr, bortskavd mascara och stort sportlovsbehov:

image

Happy Friday!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: