Nu har de två diskussionerna som jag startade på familjeliv.se igår både hunnit ta fart och gå över alla gränser. Det är fascinerande hur just kombinationen genus, barn och kläder alltid resulterar i en så otroligt het debatt! Folk blir verkligen upprörda ända in i märgen – det är som om jag, och andra med samma åsikt som jag, inkräktar på deras liv och försöker ta ifrån dem deras egen könsidentitet!!
Jag lovar. Det är inte det jag vill.
Att vara genusmedveten handlar nämligen inte om att förbjuda – utan precis tvärtom: Om att tillåta. Att däremot aktivt reproducera de starka könsnormer som finns i vårt samhälle och motsätta sig allt som har med ”genusdiskussionen” att göra – det är att förbjuda och begränsa.
”Men vadå, bara för att jag klär min dotter i rosa och spets, och köper blått och spiderman till min son, betyder inte det att jag förbjuder dem att ta på sig vad de vill!” protesterar vissa, och lägger i nästa andetag till: ”Men jag vill ju inte heller att min son ska bli mobbad eller så om han tar på sig något tjejigt, för man vet ju hur det kan vara…”
De flesta som röstat i mina trådar väljer att klä sina barn könsstereotypt för att 1.barnen ska se ut som flickor/pojkar (det är ju så himla jobbigt för folk att behöva fråga!) och 2. för att kvinnor/män klär sig i kvinno-/manskläder. Många har valt ”annat” och motiverar sig till exempel genom att de försöker hitta könsneutrala kläder, men det finns inget att välja på (VA?) eller att de (kvinnorna) gärna skulle klä sitt barn lite mer könsneutralt, men att de inte får för sina män. Vissa motiverar sig också med att de själva är väldigt förtjusta i rosa och spetsar och att de enbart därför klär sina döttrar i det (antar att de skulle klä en son likadant då…?).
Mitt mål med de här trådarna är inte att tillrättavisa någon på ett otrevligt sätt eller slå fast att ”folk är dumma i huvudet”, för det tycker jag inte. Men jag önskar att uttalanden som ”ska alla vara könlösa till slut eller?”, ”varför ska ni förbjuda rosa?”, ”flickor är flickor och pojkar är pojkar!!” och ”jag tänker inte använda mitt barn som vapen i en jämställdhetsdebatt!” ska upphöra och att folk ska begripa vad genuspedagogik, genusmedvetenhet och normkritik handlar om, innan de uttalar sig.
Allting är inte frid och fröjd med jämställdheten i vårt samhälle. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar – och transpersoner har definitivt inte samma förutsättningar som cispersoner*. Det går generellt sett inte lika bra för tjejer och killar i skolan. Tjejer och kvinnor har mycket större press på sig att prestera väl i skola och arbetsliv, se bra ut, åldras långsamt och vara behagande och moderliga – medan killar och män har press på sig att ta för sig, tjäna mycket pengar, vara starka, aktiva och hårda som sten.
Alla kan inte leva upp till detta, alla vill inte leva upp till detta och alla lever inte upp till detta. Men normer skapar strukturer, maktordningar, hierarkier som för en enskild individ inte är så lätta att bryta; för den som bryter, avviker, går sin egen väg – medvetet eller oavsiktligt – blir bestraffad, ses som irriterande, obehaglig, rentav onormal – och det vill väl ingen?
De flesta som deltar i diskussionen ser jämställdhet som en självklarhet, och alla vill att deras barn växer upp till självständiga individer. Men många förstår uppenbarligen inte att allt hänger ihop och att sådana saker som hur vi klär våra barn, hur vi talar till dem, vilka fritidsaktiviteter vi uppmuntrar dem att välja och hur väl vi tror att de kommer lyckas i skolan faktiskt påverkar deras beteende, deras syn på sig själva och på omvärlden.
Och de som nu ändå inte tror på det här resonemanget eller på social påverkan alls, utan som hävdar att kvinnor och män är ofantligt olika varandra i grunden, att kön och könsroller är rent biologiska fenomen och att genuspedagogik bara är trams som aldrig kommer förändra något – varför ska de ens delta i debatten? Vad har de att vara ”oroliga” för?
* cis-person, att ha ett ”linjärt kön”, dvs. att juridiskt, biologiskt, socialt och självupplevt kön stämmer överens med varandra.
Sanna Mac Donald 
Alltid lika intressant o läsa din blogg.. Det där med jämställdhet och genus är en intressant fråga..
Jag är en sån som klär Jessie i typiska flickkläder av flera orsaker.. Men till o från kan jag klä henne i något tufft och med ”pojkaktigt”
Men för mig handlar det mycket om hur mina normer och värderingar jag är uppvuxen med. Jag är uppvuxen med att så här klär sig flickor, och så här klär sig pojkar.. Jag e van att man skilt könen åt mycket. Även om jag inte anser att det behövs, men det är lite svårt o rubba det man tryckt in i skallen under så många år. Sen tycker jag tjejkläderna är fruktansvärt söta.. Jag är en sån där som älskar lila och rosa och har alltid gjort.. klär mig mer än gärna i lila själv. Men jag gör det inte för att man ska se att Jessie är en tjej. Jag skiter totalt i vad folk ser för kön när dem ser henne.. trots hennes rosa kläder har folk ändå trott att hon varit en pojke så många gånger (inte nu när hon ser ut som en riktig flicka nu förtiden) Men skulle någon be mig klä henne i pojkkläder så skulle det inte störa mig. Men det folk inte kan skilja på att kön och genus är två olika saker.. Dem ligger varandra nära, men är ändå av olika betydelse. Var bara tvungen o komentera,. orkar inte riktigt ge mig in i familjelivs diskussion då folk är ja som dom är där =)
Kram på er