Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?

3 Mar

Jag är förälder och jag är lärare, och i båda de rollerna ser jag det som min uppgift att uppfostra (eller ”uppmuntra”, kanske) individer på lika villkor, så att de växer upp och känner sig trygga, starka och självständiga, med en god självkänsla och en tro på att de kan vara och bli precis den de vill vara – oberoende av kön, etnisk bakgrund, funktionsförmåga, sexuell läggning, trosuppfattning, socioekonomisk bakgrund eller you name it. Det har jag klargjort flera gånger i den här bloggen, under den dryga månad som jag har skrivit.

Igår skrev jag för första gången en annan typ av text. Jag skrev om hat, just om det hat som vuxit fram främst på nätet och främst mot kvinnor och jag nämnde teaterföreställningen ”SCUM-manifestet” som ett exempel på när detta hat blossat upp.

Jag skrev att jag ska se föreställningen, och jag skrev att jag ska återkomma med min recension av den. Ingenstans skrev jag att jag tycker att SCUM står för något bra, ingenstans skrev jag att manshat är bra eller att jag hatar män. Ingenstans skrev jag heller att jag tycker att ”SCUM-manifestet” bör ses av ungdomar.

Jag använde den bara som ett exempel och ett avstamp för att skriva en text om hat, inte vänd till enskilda individer, utan till fenomenet i sig.

Finns det någon som någonsin tycker att hat är befogat och bra? Jag gör det inte, och jag hoppas inte att de som läser detta tycker det heller.

Men trots dessa utgångspunkter fanns det någon, eller några, som upprördes över att jag spred hat. Något som jag aldrig förr varit med om, och det är därför jag känner att jag vill kommentera det – på något sätt.

Som jag har skrivit tidigare, t.ex. här, är jag skeptisk till könad statistik och diskussioner som befäster det vi faktiskt vill förändra (även om jag till fullo naturligtvis förstår den ilska och frustration som väcks ibland, och som jag själv kände när jag skrev inlägget igår). Diskussionen om våld och näthat handlar mycket om mäns hat och våld mot kvinnor. När statistiken pekar så tydligt åt ett håll är det oundvikligt att även debatten hamnar där; ”det är framför allt män som begår brott.” Inte alla män, men män.

Jag vet att det måste belysas. Men jag tycker det är synd när debatten fastnar där och får ytterligare näring genom att några blir så vansinnigt upprörda.

Hur kan vi få ner diskussionen på en vettig och rimlig nivå, där vi kommer fram till att ingen vill ha ett samhälle där vissa utsätter andra för våld, hat och förakt? Går det?

Som jag ser det, just i rollen som lärare, förälder och dessutom normkritiker, är det oerhört viktigt att se saken från två olika håll – fakta om nuet på ena sidan och strävan mot förbättring på den andra. Vi får inte se små pojkar och små flickor – små barn eller ungdomar – som potentiella förövare respektive offer. Det vore förödande. Men det är samtidigt lätt hänt, för barn och ungdomar hänger med i vad som händer i världen, de ser vad det pratas om på tv och hur vuxna runt omkring dem talar och beter sig. Det är där vi måste tänka ett extra varv. Hur visar vi dem hur världen ser ut, samtidigt som vi undviker att det blir likadant igen – och igen?

I en av kommentarerna igår fick jag frågan om jag någonsin engagerar mig mot olika former av hat som kvinnor utövar, gentemot till exempel män och barn, nu när jag så uppenbart tycker att det är fel med det hat som män utövar.

Och svaret är enkelt. Nej, jag engagerar mig inte specifikt i kvinnors hat mot andra kvinnor, män eller barn. Jag engagerar mig inte heller specifikt i kampen om mäns hat mot kvinnor. För jag vill inte kategorisera och generalisera. Jag är medveten om hur strukturerna ser ut, och jag vill gärna belysa dem, diskutera dem och, framför allt, förändra dem. Det kommer inte ske i en handvändning, men det första alla behöver vara överens om är att
1. våld, hat och förakt är oacceptabelt, vem det än riktas mot, och
2. vem som blir förövare eller offer, det har inte med biologi att göra i första hand.

Kan vi bli överens om det, ja, då kanske vi kan börja jobba åt samma håll.

Annonser

5 svar to “Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?”

  1. Sara Brännholm mars 4, 2013 den 3:10 e m #

    Det som jag blir så nedra trött på gång efter annan är att på många sätt blir det liksom motsagt med ”med att ni lyfter kvinnohatet förminskar ni manshatet”. Nej det gör vi inte alls.
    Lika lite som vi förminskar att barn svälter i Namibia för att vi hjälper några i Pakistan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och det börjar kännas jävligt tröttsamt att bli motarbetad ständigt.

    • SannaM mars 5, 2013 den 8:05 f m #

      Håller med… Jag skulle gärna jobba för ALLT samtidigt, men jag har inte tid, tyvärr, måste till exempel ta hand om mitt barn också, jobba och så vidare, så att inte jag klassas som dålig mor/dålig samhällsmedborgare. Hemskt ledsen för det :-S

      • Sara Brännholm mars 5, 2013 den 11:33 f m #

        precis…

Trackbacks/Pingbacks

  1. En bra start på dagen? | mina Sanna ord - mars 7, 2013

    […] tal om det jag skrev om i helgen, till exempel här och här. Och vi får väl se exakt hur arg jag blir. Eller om jag blir ledsen. Eller rentav helt […]

  2. Vem har tolkningsföreträde i debatten? | mina Sanna ord - mars 19, 2013

    […] mig så kan den personen börja med att läsa mina inlägg om främjande jämställdhetsarbete: Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra? När tjejgrupper blir […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: