Det är vi som har den där ungen

6 Mar

De som har barn i sin närhet känner nog till fenomenet när barnet börjar förskolan, att det kommer hem och har lärt sig en massa nya saker. Att hen pratar på något annat sätt, ljuden låter liksom nya, att hen plötsligt kan ta av sig skorna själv, börjar plocka undan klossar och leksaker efter sig – eller att hen gastar och testar falsettskrik, hittar på rackartyg som aldrig någonsin förr, trycker ner föremål och kroppsdelar i halsen så långt det går bara för att testa.

Och så tänker man: Vilka tokigheter de lär sig på den där förskolan! Vilka galna barn det verkar finnas där – undrar vem som lär min unge allt detta?

…tills man inser att aha, det är ju vårt barn som är boven i dramat.

Det har precis hänt oss. Poletten har trillat ner – vår unge, näst yngst av alla barn på avdelningen, är den där ungen som hittar på rackartyg, gastar, gormar, lever rövare, häller vatten i maten, klättrar upp på bord och triggar igång de andra att göra likadant.

Oops.

Och jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt. Själv var jag ett sånt där barn som mamma kunde lämna ensam hemma och gå till affären när jag var två år gammal, ett lugnt och stillsamt barn som satt och pysslade i timmar med mina leksaker – men också en väldigt blyg unge, som inte vågade le på dagisfotot, som inte vågade säga ”tack” eller ”förlåt” förrän jag var typ tio, det blev liksom för intimt. Sådan är inte Adrian.

Det började redan i magen. Krabaten som levde om där inne var ingen sjusovare eller någon chill typ i största allmänhet – hen höll för tusan på att försöka sparka sig ut genom naveln redan i vecka 20, och mot slutet kunde jag inte alls sova på nätterna eftersom det där lilla huvudet hade som ovana att gång på gång stånga mig på urinblåsan. Ont gjorde det.

På många sätt är han fortfarande sådär, tvingar upp en tidigt på morgnarna, skriker och babblar så man får ont i öronen (oftast glada skrik, och nej, han har inget fel på hörseln) och syns när han är bland folk.

Men han är också ett barn som kramas och pussas, inte bara med sina mammor, utan även med barnen på förskolan. Han gillar att krypa intill ett annat barn när det är lunchvila, han hälsar alltid glatt på alla barn som kommer till förskolan, på all personal och på alla andra vuxna som är där och lämnar och hämtar barnen. Han är nyfiken, har galet stor aptit på livet och en sjuhelsikes energi.

Det är vansinnigt intensivt, men fördelarna överväger, helt klart.

Vi har verkligen ett alldeles underbart barn.

image

Sedan är frågan om det är okej att ta med honom ut i offentliga miljöer? Det diskuteras vilt på många fronter just nu, t.ex. hos Lady Dahmer.

Annonser

4 svar to “Det är vi som har den där ungen”

  1. presens mars 6, 2013 den 7:57 e m #

    I slutet av graviditeten sparkade min unge så hårt att hon väckte mig på natten – och då var det inte min mage hon låg i. Nu som treåring är hon lugnare och mildare, ända tills hon FAKTISKT INTE VILL!

    • SannaM mars 6, 2013 den 9:00 e m #

      Haha vad roligt! Låter som ett barn i samma kaliber. Bådar gott att hon är lugnare nu i alla fall…

  2. Hanna mars 7, 2013 den 12:20 e m #

    Det är ju faktiskt så att det där som vuxna upplever som härjigt är väldans utvecklande för barnet. Vår tvååring är fullständigt kolerisk, men oj vad roligt andra barn har med honom. De utvecklar språket tillsammans i fantasilekar och lär sig hur man hanterar konflikter. En dag när jag hämtade på förskolan hittade jag hälften av barnen på avdelningen i någon slags ringdans runt borden, alla hand i hand, skrattande och skrikande ”hejja! hejja! hejja!”. Längst fram vår pojke. Stoltheten i mammans bröst. Jag har äntligen lärt mig att inte skämmas för min driftige son. Dock övar vi mycket på ödmjukhet och lyhördhet så att han inte kör över andra. Det håller inte att vara allsmäktig.

    • SannaM mars 7, 2013 den 1:02 e m #

      Exakt! Och riktigt små barn, under tre år, förstår ju faktiskt inte heller konsekvenser av handlingar osv. Det är just därför det blir så ”härjigt”, särskilt med vissa barn. Vi kan stå och lyfta ner Adrian från matsals-/köksbordet hundra gånger i ett streck, gång på gång, han har ändå inte förstått grejen. Än. Men det kommer ju, till slut.

      Håller också med mig om att det är superviktigt att lära dem att stå tillbaka ibland och låta andra ta för sig – särskilt individer som har lätt att ta plats bär ju faktiskt ansvar för att andra också ska få göra det. För den som är blyg och tillbakadragen är det definitivt svårare att börja ”ta för sig” om det inte finns något utrymme… Något jag pratar mycket om med mina elever också.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: