Varför måste alltid ytterligheterna sättas i fokus?

6 Mar

Jag blir ofta irriterad på DN. Egentligen undrar jag varför vi envisas med att fortsätta prenumerera – jag hinner ju aldrig ens läsa alla delar, och om jag hinner så sker det minst ett dygn sent. Därav blogginläggens eftersläpning, gårdagens nyheter är min (och andra heltidsarbetande småbarnsföräldrars?) grej.

I fredags skrev jag om glada nyheter. Och igår eftermiddag när jag öppnade DN möttes jag av ännu en text om just surrogatmödraskap – den här gången på ledarsidan. Det som gör mig ledsen är att DN ofta väljer att i första hand ta upp ytterligheter och skrämselscenarion när de belyser och diskuterar frågor som detta – och så även den här gången: Den döende 60-årige mannen och den amerikanska fotomodellen som vill skaffa barn tillsammans, paret som ångrar sig efter att de ”beställt” en unge och ”vad händer om de blivande föräldrarna dör medan fostret växer i surrogatmammans mage??”

Med all respekt, jag tror att Statens medicinsk-etiska råd och framför allt lagstiftaren kommer att tänka igenom alla eventuella käppar i hjulet innan en lag om surrogatmödraskap blir verklighet i Sverige. Och de som framför allt ser surrogatmödraskap som ett alternativ och en sista utväg är trots allt människor som kämpat i åratal för att försöka få barn, par där kvinnan saknar exempelvis livmoder eller manliga homosexuella par som omöjligen kan skaffa barn på annat sätt om de inte vill ha en juridisk mor eller liknande inblandad. Fallen som DN:s ledarskribent nämner är som sagt ytterligheter, extremfall och ingenting som gemene man behöver få serverat till sig vid frukostbordet och sitta och beklaga sig över innan de har hela bilden klar för sig.

Självklart är detta med assisterad befruktning ingen enkel fråga, och självklart ska så många aspekter som möjligt noggrant tänkas igenom – nu när det finns möjlighet att tänka igenom saker och ting innan ett barn sätts till världen. Vi har alltför många gånger sett barn födas in i familjer som sedan inte klarar av att ta hand om dem.

Men det är också där min irritation väcks: Att diskussionen ofta, och i det här fallet hos DN:s ledarskribent, hamnar i en polarisering mellan ”den naturliga vägen” (= den heterosexuella kärnfamiljen) och ”den onaturliga vägen” – och där ”den naturliga vägen” ses som det rätta, det obestridbara i alla väder – trots att jag, och många med mig, är förbaskat övertygade om att de barn som får iaktta missbruk, som föds oälskade och blir placerade i familjehem oftast blivit till just ”den naturliga vägen”. Par och ensamstående som kämpat och kämpat för att få sin älskade unge, och som dessutom genomgått utbildningar, blivit grillade av psykologer och kanske betalat massor av pengar – det är inte i första hand dessa föräldrar som utsätter sina barn för en massa skit.

Visst, det finns säkerligen personer som kommer vilja utnyttja möjligheten att använda surrogatmödrar istället för att ”slita på sin egen kropp” och människor som vill satsa på karriären hela sitt fertila liv, frysa in ägg och spermier och sedan använda en surrogatmoder för att få barn (alltför) sent i livet. Men ska detta fåtal människor inskränka möjligheten att få barn för alla de som så innerligt längtar, men som verkligen inte kan skaffa barn på annat vis?

image

”Barn inte är någon rättighet” är ett klassiskt argument. Och nej, det är sant, men bevisligen blir en massa oönskade barn till på högst naturlig väg utan att någon talar om ”rättigheter”. Vi kan förstås inte stoppa fertila män och kvinnor att ha oskyddat samlag med varandra, och vi kan inte tvinga ”uppenbart olämpliga” personer att inte föda dessa barn till världen. Men att säga att barn inte är någon rättighet blir ett ganska dåligt argument i sammanhanget – särskilt som det ofta används just av fertila heterosexuella personer med barn, som aldrig ens behövt fundera över ofrivillig barnlöshet.

Jag tycker att det är bra att jag och min fru fick ta prover och träffa en psykolog innan vi fick tillåtelse att inseminera. Att vi fick stå i kö i ett år innan, ja, det var också bra. Då hann vi tänka igenom beslutet, och om vi inte hade passat bra tillsammans eller om vårt beslut att skaffa barn inte hade varit så himla välgrundat, då hade vi förmodligen upptäckt det under resans gång – innan barnet blev till. Samma sak är det för par och ensamstående som adopterar eller som använder sig av surrogatmödrar. Processen är lång, den innebär en massa prövningar för den eller de som längtar efter det där barnet – och bara de som verkligen vet vad de vill, kommer i slutändan nå fram till målet.

Därför blir jag också illamående av ledarskribentens tal om att ”paret kanske ångrar sig på vägen” – för det grundar sig i en syn på att biologiska band och att bära ett barn i den egna magen är en viktig förutsättning för att kunna älska och känna ansvar. Om jag tvingas låta en annan kvinna bära mitt barn, då är det inte säkert att jag kommer älska det barnet, och därför ”kan jag ångra mig”. Va? Då skulle alltså min fru kunna ångra sig, för hon bar ju inte vårt barn i sin mage. Och alla män runt om i världen som inte burit sina barn i magen, de kan ångra sig. Och alla som adopterar från främmande länder – de skulle definitivt kunna ångra sig.

Jo, det kan säkert hända – precis lika ofta som det händer att en kvinna som bär sitt ”eget” barn, tillverkat av hennes eget ägg ångrar sig på vägen eller när barnet väl är ute.

Jag säger det igen: Detta med assisterad befruktning och barnskaffande är inga lätta frågor, och vi kommer förmodligen inte på länge länge lyckas skapa en värld där varenda unge föds in i optimala förutsättningar för ett tryggt liv – tyvärr. Men jag ser det hellre som två diskussioner – där den ena handlar om hur vi kan se till att alla som längtar efter att få älska och uppfostra ett eget barn får möjligheten att göra det och den andra om hur vi ser till att inget barn far illa i sin familj eller i vårt samhälle, oberoende av hur det kom till.

Och så önskar jag att inflytelserika tidningar som Dagens Nyheter tänker ett extra varv kring hur de vill väcka debatt. Att provocera och ge nya perspektiv är en sak, men att tala om förslaget om surrogatmödraskap som ett i första hand ”förvridet rättighetstänkande där män ska kunna skaffa barn utan kvinnor, och där kvinnor som blivit för gamla självklart också har rätt att fortplanta sig”, det är att börja i fel ände och att förstöra för de som verkligen behöver ett lagförslag som detta.

bild dn

Annonser

8 svar to “Varför måste alltid ytterligheterna sättas i fokus?”

  1. ellen mars 9, 2013 den 12:41 f m #

    jag tycker att alla perspektiv förutom surrogatmödrarnas i denna debatt egentligen är oväsentliga. den här frågan handlar inte om barnlösa par som borde få hjälp att skaffa barn, den handlar om huruvida vi ska kunna köpa någon annan människas kropp. man skulle kunna jämföra med någon som inte får ha sex så mycket som den vill (pga fysiska hinder eller något helt annat). ska den personen då kunna köpa en annan människas kropp för att få tillfredställa sina behov? jag tycker det är etiskt fel, men om vi även ser till verklighetens prostituerade (oftast kvinnor) och surrogatmödrar (alltid kvinnor) som ofta blir våldsutsatta och inte alls behandlas bra, blir det tydligt varför surrogatmödraskap inte borde vara tillåtet. även om det är altruistiskt och surrogatmodern inte gör det för pengarnas skull kan det handla om maktutövande på annat sätt, tex genom skuldbeläggning och skam ifall kvinnan inte vill vara surrogatmamma. frågan om surrogatmödraskap handlar om kvinnors rättigheter och huruvida vi ska kunna köpa kvinnors kroppar. inget annat.

    för att underlätta för barnlösa par att skaffa barn, borde vi istället öppna upp för att tillåta fler än en målsman för barn. kanske skita i hela kärnfamiljen över huvud taget, och bilda nya familjekonstellationer. självklart ska man även jobba för att få fler länder att tillåta adoption till gaypar.

    • SannaM mars 9, 2013 den 7:20 f m #

      Jag håller med dig på flera punkter, för visst är det svårt att garantera att de kvinnor som ställer upp gör det helt och fullt av egen vilja – men framför allt tror jag att ”problemet” med en sådan lag kommer ligga i att väldigt få kvinnor i slutändan ställer upp. Jag har träffat enstaka kvinnor som har fött flera barn, som tycker att graviditet inte är någon ansträngning och som gärna skulle hjälpa en nära vän eller en släkting att få barn – men dessa kvinnor är ytterst få (jag skulle till exempel aldrig ställa upp – tycker det var hemskt att vara gravid). Även därför tycker jag att DN:s ledarskribent tar upp extremfall som jag knappast tror kommer kunna ske (i alla fall inte vad gäller surrogatmödraskap. Gällande övrig assisterad befruktning, i fallen infrysta embryon som plockas fram långt senare osv. kanske det finns större risker för ”missbruk” eller vad man ska kalla det.). Jag tycker t.ex. det är självklart att kvinnor som ställer upp som surrogatmödrar ska ha fött egna barn och att det därmed finns en så stor garanti som möjligt för att de inte har någon dröm om att själva bli mammor. Graviditet är en stor ansträngning för kroppen, det är då sannerligen inget som görs i en handvändning – men om beslutet är riktigt väl genomtänkt och förutsättningarna klockrena, så… varför inte?

      Visst har du rätt i att en annan (eller ytterligare) lösning skulle vara att öppna upp för fler möjliga vårdnadshavare, för detta skulle även kunna hjälpa ensamstående kvinnor som inte vill skaffa barn helt på egen hand – att få barn med t.ex. två män och att alla tre kan vara juridiska föräldrar. (Här finns ju dock många frågor rörande ”barnets bästa” som måste tänkas igenom – hur många vårdnadshavare får man vara? Vad händer vid separationer/osämja – är det okej att barnet flyttar mellan tre-fyra hem för att få träffa alla sina föräldrar? osv.)

  2. ellen mars 10, 2013 den 12:47 f m #

    diskussionen kring huruvida kvinnor vill ställa upp som surrogatmödrar eller inte är egentligen inte det viktigaste. vad vi tycker och tänker är väldigt påverkat av hur samhället ser ut och om man återigen jämför surrogatmödraskap med prostitution, så finns det många prostituerade som vill sälja sin kropp. dock tror jag att de är mycket påverkade av hur samhället ser på sexualitet, och främst kvinnlig sexualitet, samt på pengar och kommersialism. i ett samhälle där surrogatmödraskap (och/eller prostitution) är lagligt kommer detta definitivt påverka vår syn på objektifiering av kvinnor – om vissa kvinnor går att köpa och handla med, varför inte alla?

    • SannaM mars 10, 2013 den 8:26 f m #

      Fast jag tycker inte att det fullt ut går att jämföra med prostitution, faktiskt, särskilt inte om lagen här i Sverige kommer innebära att kvinnorna som ställer upp gör det utan ersättning samt är en nära vän eller släkting till familjen. Då handlar det inte om att ”sälja sin kropp”, utan att fatta ett otroligt väl genomtänkt beslut för att hjälpa någon annan.

      Självklart är vi påverkade av hur samhällstrukturen ser ut, och självklart finns det massa tillfällen då vi ”ställer upp” av vad vi tror är fri vilja eller ”tror oss” fatta egna beslut, när det i själva verket är bl.a. könsnormer som ligger bakom – och självklart är det en otroligt stor sak att föda någon annans barn, men jag vill ändå lita på att om lagen är välgenomtänkt och -formulerad, om det inte utgår någon ersättning till surrogatmödrarna osv. – då litar jag på dessa kvinnors förmåga att fatta egna beslut.

      Som vi vet används i nuläget surrogatmödrar från bl.a. Indien, och det kommer naturligtvis fortsätta i lika hög utsträckning, eller öka, om vi inte tillåter detta i Sverige. Då känns det, tycker jag, bättre att folk hjälps åt här hemma istället för att åka till Indien. Och, som jag skrivit tidigare, jag tror inte att detta kommer bli en explosionsartad ”industri” här hemma, utan det kommer till att börja med vara enstaka kvinnor som ställer upp. Och samtidigt förs diskussioner om att barn ska kunna ha fler vårdnadshavare än två, vilket på sikt säkert kommer bli verklighet = då kanske behovet av surrogatmödraskap här hemma (och även i Indien) kommer minska.

      Dock tror jag inte – generellt sett – att heteropar som själva inte kan få barn kommer att vilja ha en tredje juridisk förälder inblandad… Men den diskussionen för vi då 😉

      • ellen mars 10, 2013 den 11:35 f m #

        ja jag förstår hur du menar, men jag tror i alla fall att tillåtandet av surrogatmödraskap inte kommer påverka samhällets kvinnosyn till det bättre. även om det inte alls kommer vara särskilt vanligt tror jag att faktumet att man kan köpa (eller genom andra sätt få tillgång till och nyttja) vissa kvinnor, kommer påverka huruvida det är okej att objektifiera kvinnor överlag. det behövs inte ännu en arena där kvinnor ”ställer upp” för andra, för det vet vi ju att kvinnor gör så ofta ändå och är så väldigt bra på, det ingår i vår könsroll och är något vi fostras till sen vi är små. skulle surrogatmödraskap vara lagligt skulle även samhället uppmuntra kvinnor till att göra saker för andra ännu mer, och förstärka de tankar som redan finns om att kvinnor bör ställa upp – antingen som den goda modern, eller tex som sexobjekt och alltid vara redo för sex. lagligt surrogatmödraskap tror jag skulle få värst effekter på hur samhället ser på kvinnor.

        haha nej, att många heteropar inte alltid är så queera är nog ingen nyhet. men de har ju å andra sidan lättare att adoptera…

      • SannaM mars 11, 2013 den 8:19 f m #

        Vi får se hur det blir helt enkelt!

        Jag vill dock inte förringa kvinnans förmåga att kunna råda över sin egen kropp, samhällsnormer och könsroller till trots – och jag ser inte heller att surrogatmödraskap skulle vara något som får människor att ”se ner” på de kvinnor som ställer upp, snarare tvärtom, det är ju en otrolig sak att göra för en annan människa.

        Men det beror nog lite på också hur man ser på graviditet och barnafödande överlag – om det ses som en uppoffring vi kvinnor gör, eller om vi ser det som en ”gåva” (i brist på bättre uttryck), att vi faktiskt har den stora fördelen att kunna föda barn. Sedan är det förstås varje kvinnas fulla rätt att INTE vilja föda barn, men det är lätt hänt att debatten förs av just dessa kvinnor eller av kvinnor/personer som redan har barn och därmed inte behöver våndas över att kanske inte få bli förälder.

        Men visst är ökade möjligheter till adoption, även inom Sverige, något som vi borde arbeta mer för. Överlag minskar antalet internationella adoptioner nu, berättade Adoptionscentrum i en paneldiskussion jag medverkade i under Pride i somras, och länder runt om i världen arbetar alltmer för att själva ta hand om de föräldralösa barn som finns. Att t.ex. manliga homosexuella par får större chans att adoptera inom Sverige vore väl fantastiskt (men det får de själva uttala sig om – för nu sitter jag här i egenskap av fertil, lesbisk kvinna och för denna debatt, oops..)

Trackbacks/Pingbacks

  1. Jag vet inte riktigt var jag ska börja | mina Sanna ord - mars 11, 2013

    […] haft diskussioner med olika personer om huruvida surrogatmödraskap kan liknas vid prostitution (se här), och om humor och skämt på mäns bekostnad skulle kunna ses som förtryck. Igår var jag […]

  2. När normen uttalar sig om normbrytarens situation krävs normkritik och empati, eller: DN, nu får ni ge er! | mina Sanna ord - augusti 13, 2013

    […] sig offerkoftan? Och minns ni när ledarskribenten skrev om surrogatmödraskap (jag skrev om det här) och även då med ett tydligt ”ovanifrånperspektiv”? Det vill säga: Det var inte en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: