Jag hade ingen aning om att jag skulle känna mig så stolt

12 Mar

För 18 månader sedan kunde jag inte ana detta – hur otroligt stolt över och förälskad jag skulle kunna bli i mitt barn. Då vaggade jag runt med ett mörbultat underliv, med efterslängar av foglossning, sömnbrist, en baby blues som hette duga och helt besatt av att hitta ordentliga rutiner NU! Jag skrev till och med upp varje gång jag ammade, för att kunna urskilja mönster – något som förstås enbart ledde till ännu mer stress. Två veckor gamla bebisar har inga rutiner…

Och igår var det plötsligt dags för 18-månaderskontroll. Tiden flyger verkligen iväg – och jag önskar jag kunde pränta in det i varje nybliven förälder för att de ska slippa känna samma ångest (om det finns några som är lika rutinhetsiga och lättdeppade som jag).

Adrian kände att det var något lurt på gång igår när vi lurade in honom i det där rummet hos bvc-sköterskan. Trots att han fick ta med flera leksaker och en liten vagn från väntrummet såg han mycket skeptisk ut när han tittade på sköterskan. Men så var det som om han fattade att det var lika bra att spela med, för när hon la fyra små klossar på ett litet bord byggde han snabbt som ögat ett torn av dem, och förstås, passade även på att räkna dem högt – si, to, siiia… Ett litet geni, liksom, och där satt mammorna på varsin stol med fåniga stolta flin i ansiktet.

Därefter var det dags att peka ut kroppsdelar. Näsan, jojo, han tryckte upp fingret så långt han kunde i ena näsborren. Munnen, jajamänsan. Magen, visst, han drog upp tröjan och visade stolt upp sin kalaskula, ”däää!” Rumpan? Händerna för munnen, ett litet fniss. Antingen var det för komplicerat, eller så tyckte han helt enkelt att rumpan var lite för pinsam att visa upp. Mammorna, sprickfärdiga av stolthet och som alltid tror det bästa om sin unge, gissar förstås på det senare. Så stod djurläten på menyn, och Adrian härmade (aningen förvirrad – vad skulle detta vara bra för?) både katten, lejonet (mycket trovärdigt!) och apan. Sedan upptäckte han Pippi-affischen på väggen, och då blev det sång och dans och efterföljande applåd.

Vikt: 13,8 kilo. Längd: 87 cm. Alldeles alldeles perfekt.

Sist av allt: Vaccination.  Inte lika kul, men efter tjugo sekunders gråt var han glad igen, det räckte att titta lite mer på Pippi-affischen.

När vi efter ytterligare lite lek i väntrummet och en stor bajsladdning äntligen var hemma igen, hade käkat middag och min fru hade lagt sig på soffan medan jag skulle plocka in disken – då tog Adrian mig i handen, drog in mig i vardagsrummet, kröp själv upp i soffan bredvid andra mamman och visade att jag skulle lägga mig bredvid. Såja, alla samlade, och nu fattades bara en sak: Att vi alla kramades. Förstås.

Tänk va, så liten och redan en alldeles egen liten personlighet, fylld av nyfikenhet, vilja, kärlek, empati.
Jag brukar inte vara något fan av rosafluffiga puttinutt-inlägg om mammalivet – men ibland känns det som det enda rätta.

Min unge, vårt barn – finast i världen.

image

…möjligen (ibland) ännu gulligare i sovande tillstånd:

image

Annonser

7 svar to “Jag hade ingen aning om att jag skulle känna mig så stolt”

  1. Lisa - MondoCane mars 12, 2013 den 1:53 e m #

    Åh, det där känns igen. Tänk så underligt ändå att den där lilla högen blir till världens finaste människa på så kort tid. Alla säger det, men det är verkligen svårt att fatta vad man gjort för att kunna få ett sådant faktastiskt barn.

    Så, nu får man gå ut och klubba ihjäl en säl på väg till jobbet för att kompensera för übergulligheten.

    • SannaM mars 12, 2013 den 2:55 e m #

      Haha jag vet – gullighetsvarning som fasen, och jag lipade ju dessutom när jag skrev inlägget. Blödighetern, den blödigheten…

  2. Helena mars 13, 2013 den 10:44 f m #

    Jag förundras dagligen över hur stor kärleken till mitt barn är, att man kan tycka att någon är så makalöst fantastisk 🙂 Man vill berätta för alla om allt gulligt/roligt som görs och sägs, men då blir man nog rätt olidlig… Vi som dessutom fick kämpa oss igenom en hel del för att överhuvudtaget få ett barn är så enormt tacksamma för den gåva vi fått. (Ja, det låter lite klyschigt, men det är så det känns.)

    • SannaM mars 13, 2013 den 11:38 f m #

      Jag håller precis med dig! Jag hade dessutom en rätt kraftig depression och kände mig otroligt otillräcklig det första, tja, året nästan, och därför blir kärleken så överväldigande nu då och då…

      • Helena mars 13, 2013 den 2:13 e m #

        Jag tyckte den första tiden var riktigt jobbig, åtminstone första halvåret. Jag kände mig som att jag själv inte längre fanns, utan plötsligt var jag bara Mamma och Matmaskin. Och en del bara ”åh njuuut av den här tiden, den går så fort!” och jag kände att ”ja, det hoppas jag sannerligen att den gör”. Men sedan har det bara gått uppåt och nu kan jag börja böla av lycka bara jag ser den lilla filuren.

  3. M-L mars 18, 2013 den 9:26 e m #

    Det är inte klokt vad tiden går och ja, det kan låta som en klyscha, men njut. Själv har jag en snart 14-åring och det himlas en hel del med ögonen när mamsen säger något töntigt. Fast 14-åringar kan vara bra kramiga också… Och kloka och vackra…

    • SannaM mars 19, 2013 den 9:02 f m #

      Jag har börjat njuta nu 🙂 Och det känns som att det blir bättre och bättre… även om man nog kommer sakna det där bebisgosiga när han blir större.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: