Nu har även jag läst det

Bästa Beatrice. Det öppna brevet i DN:s kulturdel, från författaren Jonas Hassen Khemiri till justitieminister Beatrice Ask angående Reva, projektet som satts igång för att effektivisera avvisningsprocessen av papperslösa. Du som inte har läst det bör göra det. Otroligt starka ord och det är otroligt – osannolikt! – att något som detta pågår i Sverige. Just nu. Att människor med ett visst utseende misstänkliggörs så aktivt och av myndighetspersoner. Jämställda, jämlika fina Sverige?

Jag tänker på en diskussion jag hade med mina elever en gång. Det började som en liten tankeövning, där alla enskilt och utan att visa någon annan fick sätta ”etiketter” på sig själva. Jag hade skrivit upp en hel drös möjliga etiketter på tavlan – såsom kille, tjej, vit, mörk, svensk, utländsk, homo, hetero, bi, queer, kristen, muslim, jude, snygg, puckad, sportig, plugghäst, player, tönt, tjock… Ja, en vild blandning av olika etiketter som vi hela tiden, medvetet och omedvetet, sätter på oss själva och andra.

Till att börja med fick de skriva upp etiketter som de sätter på sig själva. Sedan fick de lägga till etiketter som de tror att andra sätter på dem. Och därefter fick de fundera lite mer:
– Vilka etiketter tänker du dagligen att du har ”på” dig? Vilka tänker du i stort sett aldrig på?
– Vilka etiketter påverkar hur du ser på dig själv?
– Vilka etiketter påverkar hur andra ser på dig, tror du?

Sedan diskuterade vi. Vissa delade med sig mycket av vad de hade skrivit och hur de hade tänkt, och i övrigt pratade vi mer generellt om vissa etiketter som påverkar oss mer eller mindre. Intressant som sjutton var det, och vi lyckades belysa alla möjliga normer, vissa så tydliga att man behöver tampas med dem rätt ofta – att det till exempel inte tillverkas byxor för tjejer som är ”för” långa – och andra så inpräntade i oss att många inte ens funderade över dem.

En elev – kille, utländskt namn, svart hår – tog upp hur han ofta kände sig utsatt när folk som inte kände honom för det första alltid tog för givet att han var muslim och för det andra (och ibland som en följd av det första) antog att han skulle vara otrevlig, kaxig, en mobbartyp. Det var inte någon enstaka gång det hände – utan gång på gång.

Och så säger vissa att samhällsnormer inte påverkar oss.

Och hela tiden en kamp inombords. En röst säger: De har ingen jävla rätt att döma oss på förhand. De får för i helvete inte spärra av staden med sina uniformer. De är förbjudna att göra oss otrygga i våra egna kvarter.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre.

Jonas Hassen Khemiri