Helst av allt vill jag skriva en roman

Pratade med min lillasyster idag om drömmar och om framtiden. Hon är fem år yngre och befinner sig ganska precis där jag befann mig för fem år sedan. Mitt i utbildning, inga barn än och sådär. Fem år är ganska lite, men det kan kännas så mycket – eftersom skillnaden är examen, ett par års arbetslivserfarenhet, ett giftermål, en graviditet och en unge.

Men det är lite hoppfullt också, för jag påminns om att även om jag ibland tror att jag är klar med mina livsval, att det liksom är kört nu (eller hur man vill se det) – så är det ju verkligen inte så. Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då? Och ytterligare fem år fram? Då är jag inte ens fyrtio. Varför känna stress över huvud taget?

Det är väl för att jag vill så vansinnigt mycket. Jag känner mig långt ifrån färdig, jag har många och spretiga planer och helst vill jag påbörja allt nu. Jag och min syster pratade om att plugga vidare, ta magisterexamen, gå forskarutbildning, doktorera. Åh, vad jag skulle vilja det. Men i vad? Magisterexamen i tyska. Ägna mig åt pedagogiska frågor. Genus. Normkritik. Likabehandlingsfrågor. Jobba på diskrimineringsbyrå? Skriva en bok?

Ja. Skriva en bok. Jag skulle så ofantligt gärna vilja skriva en bok. När jag var liten ville jag verkligen bli författare, från det att jag började plita ner egna bokstäver i fyra-femårsåldern och på egen hand lärde mig att sätta ut punkt och stor bokstav på rätt plats. Hemma hos min mamma finns det lådvis med texter som jag har skrivit; berättelser, noveller, dagboksinlägg, deckarhistorier, komiska texter, revysketcher, pjäsmanus… Det absolut bästa jag visste var att få en ny skrivbok, ett häfte med fint mönstrad framsida eller rentav en skrivbok med hårda pärmar. Många av berättelserna minns jag fortfarande, oavsett om jag var tio, tolv eller femton när jag skrev dem.

Särskilt en text brukar jag tänka mycket på. En början till en roman, som jag påbörjade någon gång i högstadiet. En otroligt bra text, både innehållsligt och språkligt, och idén är så himla bra (och jag tänker då inte avslöja den!). Jag skulle verkligen vilja skriva klart den där romanen. Har flera gånger försökt hitta texten där hemma i barndomsrummet, men jag vet i tusan vart den har tagit vägen. Datorskriven, men disketten är inte direkt brukbar längre. Någonstans där hemma ligger den, femtio sidor påbörjad roman.

Problemet är ju att min enorma tidsbrist inte riktigt går att kombinera med mina stora planer och mitt storhetsvansinne. Att jag sitter och skriver ett till två blogginlägg per dag tar ju en del tid, även om jag gör det på tunnelbanan, sent på kvällen eller under lunchen. En roman kräver dessutom en plan, en överblick; en tanke om vad som har hänt, vad som ska hända nu och vad som kommer hända sedan. När sjutton ska jag hinna med det? Jag har dessutom ett förbaskat dåligt tålamod – vill, som sagt, att allt ska hända nu, på studs – och motgångar är inte riktigt min grej.

Men någon gång, då minsann. Då ska jag se till att ha minst en hel dag i veckan då jag kan ägna mig åt precis just vad jag känner för. Kanske blir det romanskrivande, kanske blir det magisterkursen i tyska eller ett engagemang inom någon viktig förening som jag då kommer ha tid att verkligen ägna mig åt.

Fem år från nu. Eller ytterligare fem år från nu. Vem vet, jag kanske hinner med alltihop?

Att både ha kakan och äta den… Det är nog min grej.