Vi som förstör statistiken, eller: gäller jämställdhetsarbetet även personer utanför heteronormen?

21 Mar

Jag läser flera bloggar som handlar om genusmedvetenhet, feminism, normkritik och jämställdhet. Oftast spelar mitt kön, min sexuella läggning eller det faktum att jag lever med och har barn med en kvinna ingen roll; diskussionen rör sig bortom enskilda individers kön och relationer liksom, och det handlar på ett övergripande plan om en gemensam vilja till och arbete för jämlikhet – för förändring. Utom på ett område: i diskussionen om jämställdhet i familjen, som helt och fullt utgår ifrån en heteronormativ tvåköns- och tvåsamhetsnorm – att det helt enkelt är i heterosexuella parrelationer som jämställdheten analyseras och anses behöva förbättras.

Igår läste jag ett väldigt tänkvärt och ”typiskt” inlägg hos Fråga Ugglan, som på ett klockrent sätt beskriver den där vanliga heterosexuella parrelationen; berättelsen om ett par, en man och en kvinna, som tycker sig leva jämställt – trots att det tydligt visar sig att det hela tiden är kvinnan som tar lite mer ansvar för hemmet, lite mer ansvar för barnen, som lite mer låter sina egna intressen och sin karriär stå åt sidan, medan mannen tillåts ägna sig precis så mycket som han behöver åt arbete och fritidsaktiviteter. Jag tror att många som lever i en heterorelation kan känna igen sig i den berättelsen.

Men det är där jag funderar lite på var jag och min fru hamnar någonstans? Vi som lever två kvinnor tillsammans – ingår vi i den här diskussionen? Eller förväntas vi per automatik leva jämställt, eftersom vi är två kvinnor – och enligt normen så tar ju vi kvinnor ansvar för hus och hem och varandra, så därför existerar inga ojämliketer? Eller har ingen tänkt på oss, helt enkelt?

De allra flesta är heterosexuella, det vet vi, och de allra flesta väljer att leva i tvåsamhet (om de inte är singlar), så naturligtvis är det för de allra flesta självklart att diskutera jämställdhet utifrån ett heteronormativt tvåsamhetsperspektiv, absolut. Men det intressanta är ju att även vi ingår i statistiken – vi som inte lever i en heterosexuell relation. Kan man säga att vi sabbar statistiken då? Om vi tar föräldraledigheten som exempel. Där sammanställer Försäkringskassan statistik över hur många föräldradagar mammor respektive pappor tar ut, och min fru fick faktiskt till och med hem en blankett där det stod ”pappadagar” (kan vi en gång för alla komma överens om att det inte finns något som heter pappadagar??) men i slutändan vet jag inte var våra uttagna föräldradagar hamnade. I statistiken menar jag. Och oavsett var den hamnade, så borde vi sabba på något vis statistiken i slutändan:

Antingen hamnar både mina och min frus dagar i ”kvinnospalten” – vilket innebär att det trots att vi delade 50/50 ser ut som att ”kvinnan tog ut alla dagar”.
…eller hamnar jag i ”kvinnospalten” och min fru i ”mansspalten” – och det blir bara konstigt och förbannat fel.
…och ett tredje alternativ skulle vara att vi som lever utanför normen inte inkluderas i statistiken alls – men det vore ju ännu konstigare och ännu mer fel.

Jag blir inte klok på detta.

Oavsett vad så funderar jag mycket kring vad folk i allmänhet tycker att jämställdhet egentligen ska handla om. Handlar det enbart om att män och kvinnor ska ta lika mycket ansvar, ses som lika mycket värda, kompetenta och få ta lika mycket plats på arbetsmarknaden, i hemmet och i andra sammanhang? Eller handlar det om att individer ska vara jämställda? Och varför ska vi i så fall hålla på och mäta vad ”män” gör och vad ”kvinnor” gör hela tiden (och då samtidigt, som vanligt, bortse från alla människor som inte kan eller vill inordna sig i dessa två könskategorier)? Kan vi göra på något annat sätt? Eller kan vi åtminstone vidga debatten och försöka hänga med lite i svängarna i takt med att samhället förändras?

Framför allt: Hur kan vi samtidigt som vi använder statistiken som ett hjälpmedel för att se över hur vårt samhälle ser ut, helt bortse ifrån den och bara arbeta för att ”göra det bättre”? Varje familj måste få se ut på det sätt den gör, det går inte att alla par är fullt ut jämställda, gör exakt samma saker exakt lika ofta eller att de tjänar exakt lika mycket pengar. Den enskilda familjen är inte problemet – det är de övergripande strukturerna som är problemet. Men samtidigt… det som sker i de enskilda familjerna påverkar förstås de övergripande strukturerna, och därför behövs både generella fakta (statistik!) och en rejäl dos normkritik. Är ni med?

…och det är återigen där jag undrar: Var hamnar vi som inte lever i en heterosexuell parrelation? Hur ska vi analysera vårt sätt att leva tillsammans, att dela upp arbetet hemma, ansvaret för barnen och hur vi fördelar var och ens ”egentid”? Behöver vi analysera detta alls – så länge vi är nöjda? Har vi ”gjort vårt jobb” bara genom att leva utanför normen? Eller är det problematiskt för de övergripande samhällsstrukturerna och vår jämställdhetssträvan att jag just nu jobbar heltid medan min fru jobbar deltid, att hon tar ett större ansvar för hämtning och lämning, att hon oftare städar, lagar mat, diskar och tvättar hemma? För oss är det inte ett problem – förutom att det förstås är tråkigt att vi inte kan dela upp det annorlunda (jag jobbar liksom mer, och har längre restid till och från jobbet).

Även om jag nu inte känner mig helt färdig i mina tankar, så tror jag att en poäng någonstans har framgått. Jag ska fundera vidare och återkommer förmodligen i ämnet, men fram tills dess få ni gärna komma med era synpunkter och tankar:

Vad är jämställdhetsarbetets yttersta syfte, det vill säga för vem existerar egentligen jämställdhetsarbetet? Och hur kan vi diskutera jämställdhet – och jämlikhet, förstås – utan att för den skull hela tiden fastna i att tala om ”män” och ”kvinnor” som lever ”tillsammans”?

Annonser

14 svar to “Vi som förstör statistiken, eller: gäller jämställdhetsarbetet även personer utanför heteronormen?”

  1. Helena mars 21, 2013 den 3:08 e m #

    Intressant! Lustigt nog funderade jag häromdagen på om det är lättare att leva jämställt i ett homosexuellt förhållande i och med att man då inte fastnar i fällor kring att det ena könet ”ska” göra vissa arbetsuppgifter i hemmet. (Jag är inte heller färdig med mina tankar här, så jag spånar vidare.) Samtidigt finns ju i alla förhållanden en vardag som man inte kan komma ifrån, vem har mest tid att göra vissa arbetsuppgifter? Jag tror dock att man i alla förhållanden bör sträva efter att vara så jämställda som möjligt, den som jobbar mer i veckorna kanske kan ta ett annat ansvar på helgen till exempel.

    Jag tänker så här: barn som växer upp i en familj med en ojämställd arbetsfördelning mellan föräldrarna (oavsett dessas kön) lär sig att detta är normen, att det är helt ok att den ena gör mer hemma och/eller arbetar mindre än den andra. Om vi då adderar heteronormen på det (som vi alla matas med konstant) så har man återigen befäst könsrollerna. Förstår du hur jag menar?

    • SannaM mars 21, 2013 den 4:55 e m #

      Jag förstår precis vad du menar och jag håller med! Och det kan säkert vara så att vi som lever i en samkönad relation generellt sett är mer jämställda, just av anledningarna du beskriver. Det blir väldigt svårt att falla i en typisk ”kvinnofälla” när man är två kvinnor… Eller det blir iaf svårt att definiera vad den ”kvinnofällan” i så fall skulle innebära! För oss har det i alla fall ”naturligt” gått i vågor gällande vem som jobbar mer, vem som tjänar mer, vem som är hemma mer – och bara den grejen att vi förhoppningsvis kan vara gravida en gång var ger ju väldigt många jämställdhetspoäng. Går det att toppa ens? 😉

      Blir nog ett till inlägg på detta tema inom kort…

      • Helena mars 22, 2013 den 9:20 f m #

        Jag tycker det faktum att ni har alternativet att vara gravida en gång var nästan borde räknas som fusk. Jämställdhetsdoping?

      • SannaM mars 22, 2013 den 9:42 f m #

        Haha, ja verkligen. Vilken fräckhet!

  2. ellengrrr mars 21, 2013 den 3:52 e m #

    Jag tror att det är viktigt att prata om män och kvinnor när vi pratar statistik, och hur olika det ofta ser ut för de båda könen. Visst vill vi ha ett samhälle där alla ses som individer och vi inte har några förutfattade meningar om någon pga hens kön, men innan vi kan nå individuell frihet och jämlikhet tror jag att vi måste ha kollektiv frihet och jämlikhet. Om vi skulle sluta könsuppdela statistik skulle dvi bara se en massa personer som gör saker, och kanske skulle vi då missa att folk med fitta som identifierar sig som kvinna, gör andra saker än personer med kuk som identifierar sig som män. Och då kommer vi inte kunna göra något åt de skillnaderna. Tills könen är jämställda tror jag att det är viktigt att fortsätta prata om dem (även om man såklart bör se till dem som identifierar sig som något annat också!!), för att sedan kunna bortse från dem helt. Vi blir inte av med problemen genom att gömma dem.

    Dock är det intressant huruvida homosexuella föräldrapar räknas in i just den statistiken. Det har jag inte tänkt på. Kanske bör man skilja på statistiken för heterosexuella familjer och den för homosexuella? Bara för att kunna dra riktiga slutsatser alltså. Eller blir det knäppt?

    • SannaM mars 21, 2013 den 4:47 e m #

      Jag håller förstås med dig om att könad statistik och jämställdhetsdiskussionen måste se till det faktum att det finns kvinnor och män – det är ju tack vare att vi har gjort och gör det som vi befinner oss där vi är idag, dvs. är mer jämställda än för hundra år sedan. Men vi måste vidga perspektivet, för jämställdhet har ju från början starkt grundat sig på dels en tvåkönsnorm och dels även en heteronorm. Det haltar liksom, och jag känner mig lite… ja, exkluderad. För jag menar, även inom samkönade par kan det förekomma ojämställda förhållanden och då måste man verkligen tänka bortom kön.

      Sedan tycker jag, vilket jag ju alltid poängterar, att det är viktigt att statistiken inte blir en sanning om enskilda individer – och i allt främjande arbete vill jag, med mina ”kunskaper om samhällsstrukturer” i ryggen, arbeta normkritiskt och inte se t.ex. mina elever som kön utan just som individer, just eftersom jag vill bidra till att förändra de strukturer som finns, inte reproducera dem.

  3. ellengrrr mars 21, 2013 den 4:55 e m #

    Jo, du har rätt i att man i jämställdhetsdebatter bara diskuterar heteropar och att det är dåligt på många sätt. Jag brukar också känna mig smått exkluderad i de sammanhangen, men ibland kanske det inte finns nån poäng att diskutera homopar just då. Visst kan homosexuella parrelationer vara ojämställda men då handlar det ju knappast om kön på samma sätt, att det direkt handlar om en man och en kvinna som t.ex. gör olika mycket i hemmet. Ojämlikheten mellan parterna i ett homosexuellt parförhållanden kan ju liksom inte bero på könsmaktsordningen eller på könsroller, såsom det nog väldigt ofta gör i heterosexuella relationer. Tänker jag.

    • SannaM mars 21, 2013 den 4:57 e m #

      Very true. Och det visar ju än en gång hur stark heteronormen är i vårt samhälle…

  4. Stökboet mars 21, 2013 den 8:15 e m #

    Åh det här tycker jag är så himla intressant. Jag har i perioder verkligen funderat på alternativet att leva tillsammans med en kvinna, alltså vara sambos utan att vara i ett kärleksförhållande. För jag tror ändå att det på vissa sätt skulle vara lättare. Självklart är relationer alltid mer eller mindre komplicerade, oavsett vem jag väljer att leva med. Men att slippa det där som verkligen blir som ett straff för heterosexuella kvinnor, att leva i en familj där könsmaktsnormen reproduceras vare sig vi vill det eller inte. Fast alltså jag älskar verkligen Johan och vi kämpar båda mot samma mål, att försöka leva på ett sätt som går mot normen i vårt samhälle.

    Sedan håller jag helt med om att det inte bara är heterosexuella relationer som ska synas i sömmarna. Det blir precis som du säger ett osynliggörande av homosexuella relationer, intressant också att fundera över hur kan makt analyseras i ett förhållande där könsmaktsordningen slås ur spel. Ett ämne väl värt att diskuteras mer! Ska bli spännande att läsa mer om hur du tänker framöver.//Sandra

  5. Pirran mars 21, 2013 den 10:19 e m #

    Det är klart ”ni” i någon mån förstör statistiken, den är ju gjord för att titta på just det gamla och på det vanliga problemet. Statistiken är ju inte till för dig heller, så att slita sitt hår över var någonstans ditt ”bidrag” till den hamnar verkar onödigt. Statistik har alltid ett mått av osäkerhet och sannolikhet över sig (per definition till och med) så den klarar sig säkert.
    I alla förhållanden, även de utan barn, finns ett mått (mycket eller litet) av över- och underordning, vilket blir omöjligt att mäta eller föra statistik över om individerna inte tillåts delas in i grupper. Precis som du säger är det alltså svårt att mäta det hela utan att köna statistiken, men det var ju liksom här någonstans problemet fanns i begynnelsen… Så varför inte?
    Naturligtvis är det i de enskilda familjerna som problemen blir verkliga, annars är de ju bara siffror på papper eller idéer i folks huvuden. Jag förstår inte vad du menar här med att den enskilda familjen inte är problemet. Är det inte det du undrar egentligen, hur du ska kunna veta att du och din fru lever jämställt? Samtidigt säger du kort att du jobbar mer och har längre till jobbet. Det verkar lätt att veta lätt att veta vem som ska göra mer hemma, även om du tycker det är tråkigt. Men hur vet du det, att ni har det jämställt och utan problem? I så fall vet du ju hur man mäter dessa saker utan att tvingas ta hänsyn till kön och normer, och har därmed svaret på din fråga!

    • SannaM mars 22, 2013 den 5:22 f m #

      Jag tror att du kanske tolkar mig lite för bokstavligt (och jag klandrar dig inte). Det jag är ute efter är främst att belysa är att jämställdhetsstatistik och hela jämställdhetsfenomenet utgår ifrån en stark heteronorm – som så mycket annat i vårt samhälle.

      Vad gäller den enskilda familjen så skriver jag ju att det är både och. Å ena sidan är inte den enskilda familjen problemet, om vi tex tar Ugglans exempel – för i det paret känner sig båda nöjda! Men eftersom precis just den strukturen förekommer i väldigt många heterofamiljer så blir det ett strukturproblem, där kvinnor generellt jobbar och tjänar mindre, inskränker sina eventuella drömmar om karriär eller fritid osv.

      I fallet med vår familj syns det inte i statistiken om vi lever ”rätt” eller ”fel” om man säger så, och från ett samhällsperspektiv så är ju inte det heller intressant, eftersom samhället hela tiden fokuserar på att jämföra män och kvinnor – bara. Jag tycker inte vi ska sluta med det, men jag tycker att vi ska vidga diskussionen så att den omfattar alla!

  6. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok mars 22, 2013 den 12:14 f m #

    Tänkvärt inlägg! Just det där med vilken kolumn man hamnar i i statistiken har jag faktiskt inte tänkt på. Men det borde ju Försäkringskassans analysavdelning kunna svara på. (Jag kan dock inte tänka mig att man sorterar på något annat sätt än efter biologiskt kön, såsom man är registrerad hos Skatteverket, men det vore intressant att höra om de tänkt på det alls.) Jag tror att det är viktigt med könsuppdelad statistik, bland annat av det skälet att så många kan behöva se de där siffrorna för att verkligen förstå att villkoren inte är desamma för män som för kvinnor, och kanske också få en knuff i rätt riktning för att också utvärdera och diskutera sin egen situation. Men det är klart att det blir knasigt också, som du säger.

    När det gäller diskussionen kring jämställdhet i hemmet för heterosexuella par så tror jag att det är bra om man kan påpeka att det är just den relationen man pratar om, att man inte pratar om ‘alla’ – så att man undviker åtminstone en del av osynliggörandet av allt som faller utanför heteronormen. Samtidigt kan ju alla ta till sig det i en sån diskussion som är tillämpligt på en själv. Bara för att man lever med någon av samma kön så betyder det ju inte att man lever jämställt, liksom.

    När det gäller hushållsarbetet så finns det ju dessutom flera lager. För kvinnor som lever ensamma städar oftast mer än män som lever ensamma, till exempel. Så det handlar ju om normer kring kön också, inte bara arbetsfördelningen i en relation. Det kan vara värt att påpeka, för det missar man ofta att prata om.

    • SannaM mars 24, 2013 den 4:56 e m #

      Visst borde man kunna kolla upp det! Ska göra det vid tillfälle när jag har tid… Men hur som helst, som sagt, så ”sabbar” vi statistiken på det ena eller andra sättet.

      Självklart blir könsroller tydliga även utom den heterosexuella tvåsamma relationen – och det är, precis som du skriver, viktigt att poängtera det.

      Håller på och processar min fortsättning på detta lilla inlägg, får se när jag får ihop det 🙂

Trackbacks/Pingbacks

  1. Jämställdhet är en självklarhet – det är heteronormen som är problemet | mina Sanna ord - mars 22, 2013

    […] För att fortsätta på gårdagens påbörjade funderingar. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: