Självkänsla och storhetsvansinne

24 Mar

Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det. Blir man inte älskad står man där. Och är löjlig.

Ett rätt talande och även lite otäckt citat ur Jonas Gardells fantastiska roman ”En komikers uppväxt”, som jag läste med mina elever i början av terminen (vilket jag även skrivit om här). Först nu har jag satt igång ordentligt med bedömningen av deras slutuppgifter till boken – som sagt, lååång att göra-lista – och just det där citatet dyker upp i flera av elevernas otroligt välskrivna och kloka texter. Jag har aldrig förr satt så många höga betyg.

Mycket i livet handlar om att våga ”göra sig löjlig”, gör det inte? Och det mesta gör vi ju också i syfte att bli älskade, uppskattade, omtyckta eller ibland kanske för att få uppmärksamhet på något annat vis, genom att väcka debatt, få motstånd – vilket också kan ses som ett sätt att bli ”älskad”. Antingen spelar man safe rakt igenom, blir förmodligen hyfsat omtyckt av de flesta och kanske inte ogillad av någon, eller så vågar man lite extra ibland – men då riskerar man också att vissa inte alls kommer uppskatta en, utan istället tycka man är konstig, puckad, tråkig, löjlig. Gardells citat kan appliceras på många olika handlingar, stora som små och det som jag nu spontant kom att tänka på var att blogga. Att pocka på folks uppmärksamhet och sätta sig själv i centrum genom att skriva en massa texter om sig själv, sitt liv, sina tankar, sina åsikter och sin syn på det som händer i världen. Är inte det ett klockrent försök att göra sig ”löjlig” (eller i alla fall göra sig till) i syfte att bli älskad? Åtminstone om du, som jag, länkar allt du skriver på facebook, skapar en facebooksida till din blogg, signar upp på Bloglovin och Bloggportalen och ser till att varje dag kommentera andras bloggar, åtminstone till viss del i syfte att ännu fler människor ska bli intresserade att läsa det du skriver.

Det känns både självcentrerat och rätt löjligt när jag formulerar det sådär, och självklart har myntet i det här fallet flera sidor. Jag gillar att skriva, därför skriver jag. Men jag skriver även för att någon annan ska läsa och tycka att det är bra.
Ja, det där har jag avhandlat förut.

Att skriva något och sedan våga sig på att basunera ut till hela världen att ni borde läsa!!! tyder på ett rätt gott självförtroende – fast även ibland en halvtaskig självkänsla, tänker jag mig, och därmed ett behov av att andra ska bekräfta en för att man ska känna sig okej. Å ena sidan skriver jag om precis det jag vill i min blogg, för det är för sjuttsingen min blogg och ingen annans. Det är dessutom min enda källa till ”fri skrivning” för tillfället, eftersom jag inte har hunnit komma igång med romanförsöket och i övrigt bara skriver formativa bedömningar och mail till mina elevers föräldrar (inte så mycket utrymme till spex, så att säga) – och då vore det väl själva fan om jag censurerade mig här.

…men till viss del så gör jag nog det ibland! För jag vill ju bli älskad. Och alltså, då menar jag ”älskad” som i läst, omtyckt, uppmärksammad, men även som i att väcka debatt och få (konstruktivt) motstånd.
Fasen vad pinsamt.

Halvtaskig självkänsla. Behov av bekräftelse. Ett visst mått av storhetsvansinne? Ja, faktiskt. Jag skulle vilja påstå att dålig självkänsla och ett visst mått av storhetsvansinne hör ihop – för vi med stort bekräftelsebehov har även en förmåga att tro att vi är världens mittpunkt, att det är oss som folk pratar om där hemma vid middagsbordet: ”Alltså den där Sanna, ja du vet hon som skriver den där bloggen som är den femtiofjärde av alla bloggar jag läser lite då och då… eller det vet du kanske inte, men ändå. HON skrev ett så vansinnigt ointressant inlägg idag, alltså att hon bara pallar med att publicera sån skit… Jag tror jag måste unfollowa henne på Bloglovin och sluta gilla henne på facebook NU, ifall hon skulle få för sig att skriva något så sjukt ointressant fler gånger! Jag trodde liksom att hon skulle skriva om NORMKRITIK!”

Så är det. Jag kan lätt få för mig att en människa som har fullt förtroende för mig kommer börja hata mig om jag ser lite trött ut vid ett tillfälle då jag eventuellt borde vara pigg. Eller att mina kollegor, som nog brukar tycka att jag är rätt rolig och lättsam, plötsligt skulle inse hur tråkig och skitjobbig jag är om jag en dag gnäller lite för mycket. Eller att ni som läser min blogg skulle bestämma er för att aldrig aldrig någonsin läsa min blogg igen om jag skriver ett inlägg som känns lite platt, lite tråkigt, lite ointressant, lite löjligt.

Eftersom jag, med min halvtaskiga självkänsla, uppenbarligen har ett sådant storhetsvansinne att jag på allvar tror att jag är den absoluta mittpunkten i alla människors liv, och att mina handlingar är de enda som figurerar i folks medvetanden när dagen är slut och de ligger i sina sängar och funderar på allt de varit med om under dagen och allt som händer ute i världen. Den där Sanna… ojojoj…

Och visst, det kanske är någon som tycker att jag just nu skriver en massa egocentrerat blaj som faktiskt inte känns intressant, men vad kan jag göra åt det? Nu blev det såhär, och jag tycker att det var rätt roligt att låta orden flöda fritt, att bjussa på mig själv, att vara löjlig – för att eventuellt bli aningen älskad av någon även för detta. Och om jag inte blir det, så är det rätt bra terapi för en sådan som jag att inte få en massa bekräftelse hela tiden. Kanske duger jag hyfsat bra ändå.

Nu ska jag fortsätta mitt bedömningsarbete av de otroliga texter som jag faktiskt önskar att jag hade skrivit själv.

Annonser

7 svar to “Självkänsla och storhetsvansinne”

  1. Helena mars 25, 2013 den 8:16 f m #

    Jag tycker att det är jättesvårt det här med bloggande och bekräftelse. Jag skriver ju för att det är roligt, för att det är saker jag vill dela med mig av, antingen bara för att man behöver få det ur sig, eller för att det är saker man känner är kloka och smarta och vill förmedla till andra. Och då vill man ju att någon ska läsa det och också tycka att det är klokt och smart. Jag har ju inte så många läsare (än), men jag jobbar på att försöka ”marknadsföra” mig lite bättre. Och om jag tittar på listan över mest populära bloggar på Bloglovin blir jag helt konfunderad, jag menar, är det så mycket roligare att se vad Kenza har på sig varje dag?

  2. Maria april 1, 2013 den 9:25 f m #

    Ärligt och insiktsfullt! Gillar inlägget!

    • SannaM april 1, 2013 den 4:49 e m #

      Tack, vad roligt!

  3. Hedvig april 5, 2013 den 7:58 e m #

    Jag gillar det också. Känner precis samma sak. Kanske är det fler som känner igen sig? Tror att man genom att vara sådär genomärlig når ut till fler som potentiellt kan känna mer. Kanske färre av den stora massan, men vad vet jag. Varför tycker man att man är jordens mittpunkt? Det tror man väl när man föds också, har jag fått för mig? Man tror kanske alltid det, mer eller mindre. Mycket intressant och viktigt inlägg du skrivit, tack för det!

    • SannaM april 6, 2013 den 1:53 e m #

      Tack, vad roligt att du tycker det! Roligt också att höra att den här typen av inlägg också uppskattas, varvar gärna normer/genus/samhälle med lite mer personliga betraktelser, blir så ensidigt annars.

      Och jag tror absolut du har rätt i att vi föds med en tro på att vara jordens mittpunkt och det sitter väl i resten av livet, mer eller mindre och beroende på hur god självkänsla vi lyckas bygga upp… Kanske?

Trackbacks/Pingbacks

  1. Det lesbiska svenssonmammalivet | mina Sanna ord - april 11, 2013

    […] att blogga, och för att det tar tid att få folk att läsa det jag bloggar om. Ja, ni vet, självkänslan och storhetsvansinnet, att göra något ordentligt och allt det där. När jag är trött och har mycket tar allt så […]

  2. Under ytan bubblar det… | mina Sanna ord - januari 12, 2014

    […] eller ett par gånger. Dessutom ska jag delta i Feministiskt Initiativs valkonferens i februari (storhetsvansinnet, ni vet – jag kan inte hålla mig borta ifrån där det händer) och naturligtvis fortsätter […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: