Är det okej att önska kön på sitt barn?

25 Mar

När vi väntade vårt barn fick vi ständigt och jämt följande frågor:
”Vet ni vad det blir?”
”Men vad tror ni att det blir?”
”Vad skulle ni vilja att det blir?”
Och särskilt riktat till mig, som hade barnet i magen:
”Hur känns det då? Känns det som en flicka eller pojke?”
Samt förstås otaliga magexperter som tog sig en ordentlig kik och kunde slå fast: ”Jojo, en klockren flickmage!” eller ”Solklart en pojke!”
(hur sjutton kan man ”känna” vilket kön barnet där inne har? Genom att snoppen kittlar en på insidan av bukväggen? Märkligt…)

Och när barnet sedan var ute ställdes naturligtvis frågan ”Vad blev det??” allra först av de allra flesta.
”Ett barn”, svarade vi, medvetna om följdfrågan:
”Meh! Vad blev det?”

Könet har ingen betydelse – eller hur var var det nu?

Jag fick ett önskemål från en läsare (yey!) förra veckan om att jag skulle skriva om min syn på fenomenet ”kvinnor som önskar sig döttrar” (något som även Lady Dahmer skrev om för ett tag sedan, förresten). Det är ett intressant ämne och självklart har jag tänkt på det – för hur kan man undgå att göra det? – men som vanligt vill jag gärna vända frågan till att prata själva fenomenet att önska kön över huvud taget. Sedan vi fick barn är kön mer påtagligt än någonsin, och samtidigt har min uppfattning om könets oviktighet blivit starkare och starkare:

Jag förstår inte hur jag skulle kunna se mitt barn som en pojke!

Och då menar jag förstås inte heller att han är en flicka i mina ögon, surprise surprise – utan jag menar att det känns otroligt märkligt att jag alls skulle kunna uppfatta honom som något annat än ett barn, en individ i första hand. Visst, vi kallar honom ”han” och ibland ”vår son” eller till och med ”lilla gubben”, vilket har att göra med att vi helt enkelt följer den svenskspråkliga normen, där man av gammal vana väljer pronomen efter juridiskt kön. Men det betyder inte att vi fyller språket – orden – med några normativa, stereotypa innebörder, för det känns bara jättekonstigt och skulle ju betyda att jag förväntar mig saker om Adrians framtida intressen, personlighet, skolresultat, yrkesval och sexualitet – och hur ska jag nu kunna veta något om vem han blir sen? Och varför skulle jag aktivt vilja påverka dessa saker i någon riktning baserat på vilket könsorgan han har eller vilket pronomen vi använder när vi pratar om honom?

…och för att då återgå till utgångsfrågan: Att önska kön. Med ovanstående resonemang i ryggen känns mina tankar kring det rätt solklara: Om jag skulle önska kön på mitt barn, då skulle jag ju önska en viss typ av person, som jag kan klä i en viss typ av kläder, ge en viss typ av leksaker och uppmuntra till en viss typ av aktiviteter – och eftersom det är så främmande för mig (för oss) så är hela grejen att önska kön väldigt främmande.

Det har inte alltid varit så – för jag har inte alltid tänkt genusmedvetet eller normkritiskt – och hos de allra flesta finns det nog ”i grunden” en önskan om att få ett barn av ”sitt eget kön”, eftersom man tror att det då kommer bli enklare att identifiera sig med varandra, att man kommer vara intresserad av samma saker och dela samma erfarenheter. Och i viss mån blir det förstås så för många, eftersom vi lever i en tvåkönsnormativ värld. Vara helt säkra på att uppnå den där identifikationen kan vi dock inte vara, precis som vi inte kan veta på förhand att vi inte alls kommer kunna identifiera oss med ett barn som inte har samma kön som vi själva – eller hur?

Som jag alltid brukar poängtera när jag pratar kön och genus, så finns det flera sidor, där en är samhällstrukturerna som de ser ut nu, och en annan är arbetet för och viljan till förändring – och utöver detta finns förstås även personliga erfarenheter av olika slag, som kan göra att man önskar ett visst kön; min pappa önskade sig till exempel döttrar från början, eftersom han ville kunna krama sina barn, vilket var en följd av hans uppväxt som hade gett honom bilden att söner inte gick att krama – en uppfattning som senare förändrades. Någon annan kanske önskar sig en dotter för att aktivt kunna påverka henne att ta plats i samhället, att våga säga ifrån och förändra alla de krav som finns på att kvinnor ska vara söta och behagande. Och någonstans där, utifrån hur samhället ser ut nu, är jag på något sätt glad att vi fick en son. Mitt i all debatt om feminism och frågan om jämställdhet, där tendenser finns att polarisera ytterligare mellan ”män” och ”kvinnor”, och där mansrollen tenderar att fyllas med rätt negativt innehåll – då skulle jag vilja uppfostra en son som är trygg i sig själv, som inte känner press att vara hård och stark och macho, som (förstås) varken ska behöva identifiera sig med förövarrollen eller känna sig skuldbelagd (på tal om att ingen ska behöva skämmas för att vara man) – han ska bara få vara den han är, och förhoppningsvis bli en rätt trevlig person som andra människor uppskattar att ha omkring sig.

Och till sist: Om jag får önska mig något inför nästa gång vi får barn, så skulle jag helst av allt vilja ha en så kallad sitt- och sovbebis. En sådan som sover på nätterna, som gärna tar det lite chill ibland, sitter i knät och myser och som möjligen har en liiite lägre röstvolym än Adrian. Könsorgan fullständigt ointressant.

Annonser

12 svar to “Är det okej att önska kön på sitt barn?”

  1. Sara mars 25, 2013 den 4:21 e m #

    Det där var både bra och roligt skrivet 🙂 jag har i hela mitt liv önskat mig en dotter. Jag fick två… Men när jag nu har fått en son så inser jag på riktigt att det verkligen inte spelar någon roll vilket kön barnen har! Jag och Elliot har ALLT gemensamt. Jag har också önskat mig sov och sitt bebisar. Men jag fick aldrig några sånna 😉

    • SannaM mars 25, 2013 den 6:17 e m #

      Tack!! Adrian och jag har väl visserligen inte sååå värst mycket gemensamt, såsom han håller igång medan jag försöker sova – haha – men det känns inte direkt heller som något könsrelaterat 😉 Blir spännande med en unge till så småningom, hur lika eller olika de kommer vara vara… och önskan om en sitt- och sovbebis, ojoj, den är stark!

  2. Knyttet mars 25, 2013 den 7:20 e m #

    Ja vad lustigt att vi skrev om samma sak. Vad säger man: great minds think alike 😛
    Önskar jag var lite mer djupanalyserade som du är ibland dock, känner att jag inte orkar gräva djupare i mina egna resonemang alla gånger.
    Väldigt bra blogg förresten 🙂

    • SannaM mars 25, 2013 den 8:36 e m #

      Ja men precis 🙂

      Jag önskar att jag kunde vara lite mindre djupanalyserande och framför allt mer kortfattad ibland, haha!

      Men vad roligt, tack för det!

      • Carl Johan Rehbinder december 23, 2013 den 10:25 e m #

        Tvärtom – det var en fantastiskt intressant djupanalys. Den uppskattade jag stort!

  3. Ett tigerliv mars 25, 2013 den 8:46 e m #

    Jag har så svårt att förstå det där med att man absolut vill ha ett visst kön på sitt barn, så där så att man uttrycker att man skulle bli besviken om det inte blev just det. När jag var gravid kände jag att jo, det kanske vore trevligt med en tjej, främst för att jag vuxit upp som en av tre systrar och kände att jag liksom ”kan” tjejer. Men allra helst ville vi ha ett friskt barn.

    Jag skulle dessutom vilja sticka ut näsan lite och säga att jag tycker det låter lite bortskämt när man säger att man absolut vill ha ett visst kön på sitt barn. Var tacksam att det faktiskt är ett barn, en helt ny människa som du kommer att få lära känna, för det är garanterat lika spännande oavsett om det är en snopp eller en snippa mellan benen. Men jag har fårt en känsla av att det främst är människor som aldrig ens reflekterat över möjligheten att det kanske inte skulle bli något barn alls som bestämt vill ha ett visst kön.

    • SannaM mars 26, 2013 den 12:30 e m #

      Håller helt med. Vi ska vara jäkligt tacksamma att vi till att börja med alls fått ett barn och för det andra att det till och med är friskt. Punkt!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Men han ÄR ju fin! (det hundrade blogginlägget) | mina Sanna ord - mars 25, 2013

    […] vis ses som ett sunt sätt att tänka, eller är det bara konstigt? På tal om det jag skrev tidigare idag, om hur oviktigt mitt barns kön är… Just detta ämne är ett sådant där de nuvarande […]

  2. Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? | mina Sanna ord - mars 30, 2013

    […] har tidigare i veckan skrivit om det här med att önska kön på sitt barn, om fixeringen vid vilket kön små barn har och om fenomenet ”att vara fin” kopplat […]

  3. ”Alla mina gamla klänningar och folkdräkter – vem ska få dem?” | mina Sanna ord - april 3, 2013

    […] sent igår kväll och eftersom detta så perfekt hör ihop med det jag har skrivit om att önska kön på sitt barn så måste jag åtminstone nämna […]

  4. Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet | mina Sanna ord - maj 14, 2013

    […] Är det okej att önska kön på sitt barn? ”Och någonstans där, utifrån hur samhället ser ut nu, är jag på något sätt glad att vi fick en son. Mitt i all debatt om feminism och frågan om jämställdhet, där tendenser finns att polarisera ytterligare mellan ”män” och ”kvinnor”, och där mansrollen tenderar att fyllas med rätt negativt innehåll – då skulle jag vilja uppfostra en son som är trygg i sig själv, som inte känner press att vara hård och stark och macho, som (förstås) varken ska behöva identifiera sig med förövarrollen eller känna sig skuldbelagd.” […]

  5. Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?” | TantraBlog - december 23, 2013

    […] om genus: Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor. Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: