Men han ÄR ju fin! (det hundrade blogginlägget)

25 Mar

Inlägg nummer 100. Tänk va, snart två månaders bloggande och detta är min hundrade text. Jag har funderat på vad tusan jag ska fylla det här inlägget med för klokt, om jag borde skriva om något jag blir förbannad på (idiotiska kommentarer på bra debattinlägg i Aftonbladet, om synen på våldtäkt), något jag känner i stunden (trötthet…), något jag har lovat att skriva om (fortsättning på min ”jämställdhetsanalys”) eller bara något som plötsligt dimper ner i skallen. Och det blir faktiskt det sistnämnda.

Jag har känt att jag är lite ”sent ute” med att skriva om detta, för de stora och coola bloggarna har redan avhandlat frågan om huruvida det är okej att säga till sitt barn att hen är ”fin” (eller för den delen till sina vänner). Men samtidigt, frågan om skönhets- och kroppsideal blir väl aldrig för gammal, och idag läste jag passande nog ett bra inlägg hos Ett tigerliv på detta tema: Hur man undviker att ens barn påverkas av vårt utseendefixerade samhälle och istället lär barnet att hen duger precis som hen är – ”fin” eller inte.

Och jag funderar också på om detta är något som föräldrar till flickor tampas med extra mycket? Eller egentligen är det väl ingenting jag behöver fundera så mycket över, för så är det ju. Att vara fin och söt och gullig är främst förbehållet flickor, och föräldrar till flickor får förmodligen höra mycket oftare än vi att deras barn är så bedårande gulligt!!

Jag håller förstås med om att det viktigaste i livet absolut inte är att vara fin och söt och gullig – men jag är fullständigt urkass på att inte tala om för mitt barn hur fin han är. I runda slängar får Adrian höra att han är fiiiin cirka hundra gånger om dagen. Säkerligen. När han vaknar på morgonen och ålar sig ur sängen med morgonrufsigt hår är han fin, när han lägger huvudet mot ens axel och myser en stund är han fin, när han har kaviar runt hela munnen och i håret är han fin, när han provar mormors rosa kofta som når ända ner till golvet är han fin, när han spritt språngande naken springer runt och vägrar klä på sig är han fin, när han till sist får på sig sina nya tights och den randiga tröjan är han fin och när han så duktigt hjälper till att stänga ytterdörren är han fin.
Och så vidare.

”Fin” används i vårt hem med andra ord både när vi kommenterar Adrians utseende och när han har gjort något bra, en fin handling. Och man får gärna tycka att vi har ett förbaskat onyanserat språk och sannerligen borde veta bättre än att tuta i honom att det viktigaste av allt är att se bra ut och behaga andra, men vi kan bara inte hjälpa det. Vår unge är ju så otroligt fin.

Än så länge är han så pass liten att han inte riktigt förstår, men kanske får vi träna på att uttrycka oss på nya sätt när han blir större – om inte annat för att han inte ska bli en uppblåst snobb som inför alla sina kompisar skryter om hur perfekt han är, inklusive alla hans kroppsdelar som var och en har fått sin beskärda del av berömmet.

Men vad tycker ni – är det fullständigt tabu att säga till sitt barn att hen är fin? Kan man säga det ibland och samtidigt lära barnet att det viktigaste av allt i slutändan inte är utseendet? Och vilken roll spelar barnets kön i detta – kan det vara så att vi som har en pojke gärna öser på lite extra om hur fin han är, men kanske skulle tänka annorlunda om vi fick en flicka nästa gång? Och kan det i så fall på något vis ses som ett sunt sätt att tänka, eller är det bara konstigt? På tal om det jag skrev tidigare idag, om hur oviktigt mitt barns kön är… Just detta ämne är ett sådant där de nuvarande könsnormerna blir så tydliga – och ”att vara fin” innebär enligt samhällsnormen inte samma sak för en flicka som det gör för en pojke. Om vi rör om lite i den grytan genom att Adrian minsann får vara fin på olika sätt – då kanske det blir åtminstone lite ”rätt” ändå?

wpid-IMG_1401.jpeg

För han är ju så fin.

Annonser

18 svar to “Men han ÄR ju fin! (det hundrade blogginlägget)”

  1. Calle mars 25, 2013 den 10:30 e m #

    Kan det inte vara skillnad på att VARA fin och att KÄNNA SIG fin? Att vara fin är något som kommer utifrån men att känna sig fin är något som kommer inifrån en själv. Nu menar jag inte det sättet som du säger fin till din son (det är fint!) utan det som handlar om hur en ser ut… äsch, du får försöka förstå hur jag menar…
    Alltså – att säga att någon är fin kan vara tokigt och ytligt men att låta någon känna sig fin (i vad det nu månne vara) är bättre och uppmuntrar till utvecklande av ens egen personlighet?
    Att stötta sina barn till att bli fria individer i ett samhälle är otroligt svårt men det är bara att göra sitt bästa för att försöka vara en så bra förebild som möjligt. Då sår en ett frö och om det inte gror idag så gror det förhoppningsvis i morgon!

    • SannaM mars 26, 2013 den 3:07 e m #

      Jo, jag tror jag förstår vad du menar och det är lite så jag tänker också. Eftersom vi säger hur fin han är i massa olika situationer hela tiden, och inte (alltid) direkt kopplat till att han har nya kläder eller liknande, så tänker jag att det framför allt blir ett sätt att stärka honom som individ – han vet att vi tycker att han är en fin person i vått och torrt. Hoppas jag 😉

  2. Lisa - MondoCane mars 26, 2013 den 8:00 f m #

    Jag funderade ganska mycket på just detta att jag kallar min son fin. Jag kan förstå poängen i att inte vilja göra barnen medvetna om att utseendet spelar roll, och jag kan förstå tanken i att just detta berömmande av utseende ständigt och jämt kan få barnen att lägga fokus på utseendet. Däremot så har jag funderat på min egen mening av just ”fin”, och det handlar inte så mycket om utseendet. Att någon ser fint ut och att någon är fin, det är två helt olika saker i min bok. Att vara fin, det är inte att ha ett behagligt utseende, utan att vara på ett sätt som gör mig glad. När han med stort allvar äter yoghurt själv med sked och har yoghurt ända ner under fötterna, då är han fin. När han springer i bara blöjan och gömmer sig bakom soffan och man bara hör att han skrattar, då är han fin.

    Det är svårt att förklara, men när jag säger till sonen att han är fin menar jag inte alls att han ser söt ut även om han är utan tvekan det sötaste barnet som någonsin gjorts (underligt nog kan man tycka eftersom föräldrarna ser högst alldagliga ut). Det jag menar är att han är en liten person som gör mig glad, en fin människa, en dyrbar människa. Jag får försöka komma på en strategi att klargöra denna definition av ordet för min son. Nåja.

    • SannaM mars 26, 2013 den 8:30 f m #

      Jag tycker det låter som att vi har ungefär samma uppfattning av vad ordet betyder ”i våra huvuden”, eller vad man ska säga. Och kanske är man inte lika rädd att en son ska uppfatta det som att han är söt och gullig, på något vis, just eftersom pojkar faktiskt inte får höra lika ofta hur gulliga de är (Adrian har i alla fall väldigt sällan mötts av att t.ex. förskolepersonalen säger att han är ”fin” när han har på sig nya färgglada kläder, medan flickorna faktiskt får höra det). Men visst är det en balansgång. Jag vill ju att ha ska känna att han är FIN, både inuti och utanpå, och helt oberoende på hur han ser ut.

  3. Helena mars 26, 2013 den 8:44 f m #

    Jag tror att jag hade sett lite annorlunda på att säga att vårt barn är fint om det hade varit en pojke, just för att det känns som att de inte bombarderas med det på samma sätt. Egentligen tycker jag att fin är något man är, inte något man gör sig (som ni säger här ovan), dvs man är en fin person, snäll, omtänksam eller vad det nu kan vara. Problemet är att förklara skillnaden mellan fin i den betydelsen och fin i betydelsen att man har gjort sig fin med t ex kläder.

    Därför har vi känt att det verkar klokast att använda ordet fin så lite som möjligt i en betydelse som kan kopplas till utseende, även om vi egentligen menar att hon är fin som person, utan framför allt till tydliga handlingar, t ex ”vad fint du klappar katten nu”. Det kan låta flummigt, men jag tänker mig att om vårt barn lär sig att fokusera på hur saker känns (kläderna är sköna, varma/kalla, bra att springa i) kan man sedan överföra det till *känslan* av att vara fin. Det är ju den man vill åt, känslan man har i sig själv av att man är fin oavsett hur man ser ut, som inte är beroende av andras bedömning av en.

    Jag kanske får spåna vidare på det här i ett eget inlägg 🙂

    • SannaM mars 26, 2013 den 8:55 f m #

      Jag håller verkligen med dig! Flickor och kvinnor har ju en helt annan press på sig att se finare ut – det är ju bara att se sig om på flickavdelningen där alla byxor har hjärtan på knäna, smalare passform, volang på axlarna och små broderade blommor i kanten, medan pojkkläderna är ”raka”, breda och saknar ”pryttel”. Jag kan definitivt tänka mig att vi kommer på andra tankar om vi får en flicka nästa gång.

      Vi får fortsätta fundera på’t! Oavsett vad så tror jag att det är sunt bara att vi reflekterar kring det, och att vi pratar med våra barn om ideal och liknande så fort de är stora nog. Det borde alla göra!

  4. presens mars 26, 2013 den 10:40 f m #

    Jag är helt jävla spytrött på ordet ”fin”. Inte så som vissa använder det – ”vad fint av dig att…” eller ”du är min finaste och bästa unge” (ja, jag har bara ett barn 😉 ). Men. När min unge kommer i sina nya gummistövlar och säger hej till en släkting och som första respons får ”vad fiiiiiiiin du är i stövlarna”, eller när hon kommer till förskolan med tofsar i håret och inte ens hinner få av sig ytterkläderna innan någon säger ”har du tofsar idag? Vad fiiiiiiiin du är!”, då får jag krupp. Hon är tre år! Hon ska inte behöva bekymra sig om huruvida hon är fin eller inte, och hon ska definitivt inte behöva vilja ha tofsar i håret varje dag bara för att då säger favoritfröken att hon är fin.

    Utseende kan vara viktigt, och vi pratar en del om färger, vilka vi gillar och hur vi mår när vi har olika färger på oss, och kanske att vi känner oss fina i olika saker, men inte på det där gulliga, bekräftande, shapande sättet att ”vad fiiin du är nu när du har den där tröjan”.

    Alltså. Jag vill inte att min unge ska behöva känna att hon måste vara på ett visst sätt, ha vissa kläder på sig eller en viss frisyr för att vara fin, och jag vill inte att hon ska behöva tycka att det är viktigt att vara fin.

    • Lisa - MondoCane mars 26, 2013 den 12:43 e m #

      Jag tycker också att fin används som cop out när man inte orkar hitta på något att säga. ”Titta, jag har ritat en teckning!” ”Oj, vad fin!” ”Titta, jag har rosa mössa!” ”Oj, vad fin!” ”Jag har håret i en hästsvans idag.” ”Ja, jag ser det, vad fint!” ”Mamma och pappa har köpt nya vantar åt mig för de gamla var trasiga.” ”Oj, vad fina de var!” ”Titta på min målning som jag gjort på dagis.” ”Ja, jag ser, vad fint du har målat.”

      Lätt hänt, dock. Speciellt när inte hjärnan är med hela biten, vilket den ju sällan är en vardag precis innan middagen är klar.

      • SannaM mars 26, 2013 den 3:06 e m #

        Lisa, visst är det så. Jag går inte heller runt och har tusen andra bra ord på lager – särskilt inte när jag är trött. Men visst är det bra att fundera på alternativ. Vi kanske skulle försöka skapa en synonymlista till ordet ”fin” för olika situationer? (ingen genusmanual eller så, det vet jag att t.ex. Lady Dahmer håller på med och säkert kommer offentliggöra så småningom, men just en ”snabba smarta svar istället för fin”-lista! Kanske?)

      • presens mars 26, 2013 den 3:40 e m #

        Jag brukar tänka att mitt barn inte kommer till mig för att bli bedömt, utan för att bli uppmärksammad och bekräftad. Mitt intränade slentriansvar när jag inte orkar något annat är ”jag ser”. För ofta vill hon (eller andra barn) bara visa sin mössa, sin teckning, sin tofs – hon skiter i om jag tycker att det är fint eller inte. Eller, hon gjorde i alla fall. Nu dyker det emellanåt upp frågor om huruvida något är fint eller inte, och jag blir lika ledsen varje gång. Det märks att hon tar åt sig mer och mer av andras konstanta bedömningar.

      • SannaM mars 26, 2013 den 6:46 e m #

        Sant, och tänker jag efter så svarar jag nog så rätt ofta också. Han vill ju, precis som du säger, bli sedd i första hand. Och sen att jag utöver det inte kan låta bli att tala om hur gullig och fin han är ibland… Ja, så är det, och jag tänker på det i alla fall.

      • Lisa - MondoCane mars 26, 2013 den 10:38 e m #

        Det handlar väl om en vana att bryta. Det är ju bara av gammal vana man säger fint, kommer man in i att säga ”Jag ser” så blir det nog lika automatiskt efter ett tag. Hoppas jag. För precis som du säger, inte fiskar ungarna efter komplimanger, de vill ju bara bli sedda.

      • SannaM mars 27, 2013 den 6:12 f m #

        Visst gör det!
        Och faktiskt märker jag att jag redan börjat tänka mer på det efter era kommentarer, så tack för det!

      • Helena mars 26, 2013 den 4:31 e m #

        ”Jag ser!” och ”ja, titta!” är inövade reflexsvar här hemma också, det funkar på det allra mesta om man inte riktigt kan komma på något mer kreativt just då 🙂

    • Helena mars 26, 2013 den 1:19 e m #

      Precis så känner jag också! Att vara fin kommer inifrån, helt oberoende av vad man har på sig eller har gjort med sitt utseende. Det kan vara roligt att leka med sitt utseende (hur ser man t ex ut med tio tofsar i håret) men jag vill inte att det ska ha ett egenvärde att se ut på ett visst sätt.

    • SannaM mars 26, 2013 den 3:03 e m #

      Håller med till fullo!! Försöker själv verkligen sluta att av gammal vana använda ordet ”fin” när jag pratar om att klä upp mig, sminka mig eller liknande… Det är ju bara jättekonstigt. Det är ROLIGT, tycker jag, att ta på sig extra kalasiga kläder eller sminka sig lite extra ibland – men säger man då att man ”gör sig fiiin”, blir det ju som att säga att man i vanliga fall är rätt ful…

      …och du uttryckte dig så bra där, så jag tror inte jag behöver tillägga något mer.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Fin, fin, fin! | mina Sanna ord - mars 28, 2013

    […] detta inlägg med påföljande intressanta diskussion har jag varit ännu mer uppmärksam på min användning av […]

  2. Vägen till självkänsla | Ett tigerliv - april 2, 2013

    […] veckans funderingar kring det här med att vara fin (både här och här och dessutom hos SannaM) fick mig att fundera vidare kring vad som bygger en god självkänsla. Jag har aldrig haft någon […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: