Fin, fin, fin!

28 Mar

Efter detta inlägg med påföljande intressanta diskussion har jag varit ännu mer uppmärksam på min användning av ordet ”fin” i kommunikationen med mitt barn och då kunnat notera följande:

Adrian kommer stapplande i mina gympaskor/kängor/gå-till-tvättstugan-skor/sina egna röda gummistövlar och jag utropar:
”Vad fiiin!!

Adrian har satt soptunnan/duplolådan/annan lämplig låda på huvudet och jag utbrister:
”Vad fiiin!!

Adrian spatserar naken in i vardagsrummet och klappar nöjd på sin runda mage och jag säger:
”Vad fiiin!!

Adrian kommer springande med plastlejonet/en bil/en bok (nåja…) och ropar ”titta!!” varpå jag svarar:
”Vad fiiin!!
(ja, och sedan läser vi förstås boken…)

I runda slängar på precis just det sättet går det alltså till här hemma rätt ofta. Jag erkänner: Jag är en fiiin-missbrukare. Vad jag framför allt tänker utifrån dessa själviakttagelser är dock inte att ”oj, vad pressad han kommer känna sig att behöva vara fin hela tiden” – utan snarare 1. Ordets betydelse kommer fullständigt vattnas ur i hans värld, det kommer inte betyda så mycket alls för honom om han fortsätter höra det sådär ofta och 2. När han nu börjar bli större måste jag verkligen försöka utöka mitt ordförråd en smula, om inte annat för att illustrera för honom att det finns andra synonyma och mer kreativa uppmuntransord till fiiin.

Men i övrigt så är han ju det fiiinaste vi vet och det kommer vi förstås alltid fortsätta visa honom, på det ena eller andra sättet.

Annonser

4 svar to “Fin, fin, fin!”

  1. Helena mars 28, 2013 den 11:40 f m #

    Visst är det lite jobbigt när man blir medveten om ett beteende man har? 😉 Men det kan nog mycket väl vara så att ordet till slut förlorar en del av sin laddning för honom. En sak som jag själv har upptäckt är dock att vårt barn oftast blir gladare om vi bekräftar på något annat sätt, dvs om vi bekräftar hennes upplevelse av det hon gör. Om man tar exemplet med skorna t ex, hade jag kanske sagt ”nämen titta, du har mina skor på dig! Är de lagom?” varpå vi kan skratta åt hur roligt det är att de är stora eller så kan man försöka sig på att springa i ett par alldeles för stora skor. Jag upplever att ett sådant svar ger utrymme för mer interaktion och det blir faktiskt roligare. Så tänker jag i alla fall 🙂

    • SannaM mars 28, 2013 den 12:15 e m #

      Det har du rätt i. Tänker just på stövlarna som han stövlade (höhö) runt i igår, de är rätt nya och lite stora fortfarande så han har inte haft på sig dem särskilt ofta. Dels så sa jag ju förstås, vilket jag redan erkänt: Vad fiiiiin du är i stövlarna! Men så pratade jag även om hur det var att gå i dem, t.ex. när vi gick ner till trappan till tvättstugan och när han sprang runt i dem nere i källaren. Han tyckte ju helt uppenbart att det var en väldigt spännande känsla att springa runt i sina nya, aningen för stora stövlar – det var ju DET som var grejen för honom, inget annat. Men så är de ju fina också, röda med en blomma på och allt 😉 (och köpta på Emmaus för en billig penning – ännu bättre!)

  2. presens mars 29, 2013 den 11:19 f m #

    Ja, alltså, du får ju leva upp till din svensklärarkred och lära dig några nya ord. Faktiskt. 😉

    • SannaM mars 29, 2013 den 11:40 f m #

      Haha, jag vet. Mina elever uppmanar jag alltid att hitta synonymer till trista vanliga adjektiv som ”fin”, ”snäll”, ”bra” och ”dålig” – men jag lever helt uppenbart inte alltid som jag lär 😉 Jobbar på det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: