Vilket är bäst: att vara ”fin” eller att bara få vara?

29 Mar

Som genusmedveten förälder vill jag inte begränsa mitt barn. Jag vill tillåta alla färger, alla leksaker, alla aktiviteter; jag vill inte att biologiskt kön ska styra valen, helt enkelt, utan barnet ska få växa upp och bli precis den individ som hen trivs med att vara, och hen ska förstås lära sig att behandla alla andra med samma respekt och att inte se på andra människor som ”normala” eller ”avvikare” på grund av utseende eller något annat.

Men så läste jag detta hos Lady Dahmer nu medan Adrian sov, och det blogginlägg jag egentligen hade på gång får skjutas en smula på framtiden, för det här måste jag bara skriva om: Lady Dahmer har tidigare berättat om när hennes dotter var på läkarbesök för några veckor sedan, iklädd stereotypa flickkläder – rosa och prinsessigt – och komplimangerna haglade över henne av varenda läkare och sjuksköterska hon mötte. Igår var det dags för läkarbesök igen, men då hade dottern på sig helt vanliga kläder, tights och en blå t-shirt – och hon fick inte en enda komplimang under hela besöket. Lady Dahmers beslut efter detta blir att helt enkelt sluta köpa klänningar och annat typiskt ”flickigt” till dottern, för hon vill inte att dottern lär sig att utseende, kläder och att andra bekräftar ens utseende är viktigt.

Jag förstår det resonemanget och det beslutet. Men jag tänker också en hel massa om det, särskilt som jag under veckan ju skrivit och redan funderat en del kring just ”att vara fin”-fenomenet.

Vi har en pojke. Pojkar får mycket sällan höra att de är fina, gulliga, söta. De får väldigt sällan bekräftelse utifrån sitt utseende över huvud taget, förutom möjligen att deras tröja med spiderman eller lastbilar är ”häftig”. Adrian har kommit i alla möjliga kläder till förskolan, men aldrig fått höra att han är ”fin” eller ”fint klädd”, inte ens när han haft den typen av kläder som ”borde” generera komplimanger, såsom ny rosarandig tröja eller en klänningsliknande tunika med matchande tights till. Däremot har vi hört andra barn – flickor – få komplimanger utifrån vad de har på sig.

Och det känns ändå lite i mitt mammahjärta. Å ena sidan tycker jag att det är bra att mitt barn istället får höra ”vad kul att se dig idag!” eller att han är klok, så duktig på att visa vad han vill och att han blir uppmuntrad som varm och kärleksfull när han varje morgon, på helt eget initiativ, kramar personalen och ibland även sina kompisar. Men å andra sidan tänker jag: Varför får inte han höra att han är fin? (kanske är det därför jag själv överröser honom med just den typen av beröm här hemma…)

Egentligen borde jag kanske vända på steken (vilket jag förstås gör i någon mån) och tänka att det ska vara tvärtom; att alla barn ska få den typen av uppmuntran och bekräftelse som vi upplever att Adrian får, och att bekräftelse utifrån utseende inte ska behöva ta så stort utrymme, och framför allt inte bör kopplas till specifika kläder, frisyrer eller ett visst kön (hellre i så fall att barnen då och då får höra att de är ”fina” ändå, för att de är fina helt enkelt).

Så tänker jag på det här med att undvika vissa kläder, att som Lady Dahmer sluta köpa klänningar och rosafluffigt till sin dotter. Är det rätt eller fel? Är det inte sådant som får alla genusmotståndare att fullständigt gå i taket och utropa ”ni vill göra alla könlösa!!” och ”flickor måste få vara prinsessor!!”? Jo, så klart det är. Men återigen: Genusmedvetna föräldrar vill inte förbjuda något, de vill att allt ska vara tillgängligt för alla, oavsett kön – men samtidigt, när vi upptäcker att vår flicka helt plötsligt blir begränsad av att ha valt mycket av det stereotypt flickiga, när hon plötsligt reduceras till en ”söt tjej” och själv börjar törsta främst efter den typen av uppmärksamhet, då kanske det är dags att reagera och försöka få in henne på ett annat spår?

…och så har vi då oss som inte har döttrar, utan söner. Hur tänker vi? Adrian får absolut, av personer som känner honom väl, höra att han är fin, gullig och alldeles underbar, men på det stora hela så är det inte detta som kommer att prägla hans uppväxt så som samhället ser ut nu. Han ses redan – 1,5 år gammal – som en självständig individ, som aktiv, talför, initiativtagande, stark och envis, och då och då får vi höra att ”han är en riktig pojke!” på grund av dessa egenskaper. Men som jag skrev ovan, han är även en väldigt varm och kärleksfull liten person, som kramar och pussar sina kompisar när han kommer till förskolan, som gärna hjälper till att städa och som gillar att prova mormors rosa koftor – och de sidorna av honom vill vi också uppmuntra. Därför resonerar vi lite likadant som Lady Dahmer i avseendet ”kläder”: De allra pojkigaste utstyrslarna, i slitstarka material, mörka färger, skjortor med slag, västar och pullovrar – dem undviker vi helst. För går han enbart klädd på det sättet, då kommer hans handlingar och hans personlighet i ännu större utsträckning börjar tolkas som stereotypt manliga på ett sätt som inte känns okej – han är ju bara ett barn.

Vi vill ge vårt barn 100 möjligheter istället för två, och då måste vi faktiskt i någon mån begränsa och styra.

Till sist: Svaret på frågan i rubriken till det här inlägget, om det är bättre att vara ”fin” eller att bara få vara, kan tyckas rätt självklar – naturligtvis är det bättre att bara få vara. Men samtidigt behöver de två alternativen inte utesluta varandra, för alla kan också må bra av att höra att de är fina ibland – oavsett om de har gjort sig till med kalaskläder, tofsar och glitter eller om de kommer uppsmygande efter middagsluren, rufsiga i håret och med sovränder i ansiktet. Och precis så kommer jag fortsätta tänka när det gäller mina barn.

image

Annonser

9 svar to “Vilket är bäst: att vara ”fin” eller att bara få vara?”

  1. Lisa - MondoCane mars 29, 2013 den 10:09 e m #

    Jag har nog aldrig träffat en alldeles för personlig främling som INTE trott att min son var en flicka. Även iförd tröja med arga seriefigurer och mörkblå mjukbyxor så gör folk inte annat än fnyser tyst att den stackars söta flickan inte får ha prinsessklänning för sina elaka genusföräldrar. Det syns inte på bilder (han tar efter sin grymt ofotogeniska mor) men han verkar vara alldeles för söt för att vara en pojke. Eller något.

    • SannaM mars 30, 2013 den 9:10 f m #

      Jo men du, det har hänt oss ofta med, lite beroende på vad Adrian haft på sig. Han verkar ha ett unisexutseende för folk som inte känner honom går enbart på kläderna – rosa = flicka och blått = pojke, medan grönt och lila kan bli lite av varje. Men ja, alltså just det ”söta” tolkas oftast som flickigt. Stackars din son 😉 (obs obs, ironi)

      • Lisa - MondoCane mars 30, 2013 den 9:37 f m #

        När vi var på vårdcentralen blev det en riktig könsfars. Sköterskan inne på lab kollade journalen och visste att det var en liten pojke som de hade att göra med, medan läkaren hastade in och kastade en blick på hans rosa strumpor (jeans och grönrandig t-shirt gav inga direkta ledtrådar) och kom fram till att det var en flicka. Så medan läkaren stod och gullade över den söta stackars flickan som var så krasslig stod sköterskan och hostade och hummade för att dölja alla ”hon”, ”lilla gumman” och ”sötnos” som läkaren sa, och till sist väste hon att det var en POJKE som de hade hand om. Mig spelar det ingen roll vad folk tror att sonen har för kön, men vissa blir väldigt generade att de antagit fel.

      • SannaM mars 30, 2013 den 10:05 f m #

        Rosa, alltså. Den tydligaste könssignalen av dem alla… Jag skriver just nu ett inlägg om detta, bl.a. utifrån det du skrev igår om att ditt barn ofta blir tagen för flicka. Och att folk ska bli generade – varför? Om båda könen är lika bra, då spelar det väl ingen roll?!

  2. Dido mars 29, 2013 den 10:18 e m #

    Intressant som alltid.

  3. presens mars 30, 2013 den 11:13 f m #

    Jag känner mig kluven ibland. Jag är inte det minsta ledsen över mitt barn aldrig benämns som ”söt” (förutom när hon har tofsar i håret eller en lite gulligare tunika), men ibland tänker jag att just det faktum att hon bara får ”söt-komplimanger” just i de fallen förstärker något som jag inte vill ska förstärkas. Jag vill inte att hon ska tycka att det är viktigt att söt, jag vill inte att hon ska definiera sig som söt, men jag vill ännu mindre att hon ska lära sig att hon är söt i vissa kläder, och att hon då, och bara då, får bekräftelse.

    Det är sorgligt, tycker jag, att så många verkar ha så svårt för att prata med barn (särskilt flickor) utan att bedöma dem och utan att fokusera på utseendet. ”Vilken häftig figur du har på din tröja” är milsvida bättre än ”vad söt du är i dag (i dina tofsar)”, men vad är det för fel på ”Hej! Hur är det med dig i dag? Vad kul att se dig!”

    Nu har jag då ett barn som inte klassas som ”söt”, och som i 99 fall av 100 tas för en pojke av okända. Varför vet jag inte. Hon har en könsneutral frisyr (dvs varken långt eller snaggat, inga klämmor eller sånt), och barnkläder. Mycket gult, grönt och lila. På lekplatser, badhuset och andra ställen där man träffar på andra barn och föräldrar blir hon alltid, alltid kallad ”han” och ”pojken”. Jag kan väl acceptera att folk har ett visst inre motstånd mot ”hen” (jag skulle själv inte använda det om andra, verkliga barn, mest för att inte provocera föräldrar i onödan), men varför i hela fridens namn kan man inte använda andra könsneutrala ord om man nu inte vet? Är det så svårt att säga ”akta barnet bakom dig” i stället för ”akta pojken bakom dig”?

    Nu spårade jag ur lite, men det hänger ju ihop.

    • SannaM mars 30, 2013 den 4:09 e m #

      Allt hänger ihop, och det var lite roligt att jag redan börjat skriva en fortsättning i lite samma anda som din kommentar.

      Det är ju egentligen inte ledsamt att ens barn får en massa bekräftelse i form av ”vad kul att se dig”, ”vad bra att du visar vad du vill” eller ”vad omtänksam du är mot dina kompisar” istället för det där ”vad fiiin du är” – för det där andra är ju så mycket mer värt i längden och ger självkänsla mer ”i grunden”, tänker jag. Men samtidigt ser samhället ut som det gör med utseendehets och när alla andra får höra att de är fina och söta så kommer man förmodligen själv törsta efter det berömmet till slut och känna sig rätt misslyckad (kanske) om man själv aldrig får höra det. Det är inte helt lätt…

      Vad gäller hen osv. så bloggade jag vidare lite på det spåret idag och du har ju i princip redan svarat på frågorna jag ställer i det inlägget 🙂

Trackbacks/Pingbacks

  1. Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet | mina Sanna ord - maj 14, 2013

    […] Vilket är bäst – att vara fin eller att bara få vara? Jag som har en son kan ibland känna att jag önskar att mitt barn också ska få höra hur fin han är. Är det alltid ”fel” att vara fin? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: