Vilket är bäst: att vara ”fin” eller att bara få vara?

Som genusmedveten förälder vill jag inte begränsa mitt barn. Jag vill tillåta alla färger, alla leksaker, alla aktiviteter; jag vill inte att biologiskt kön ska styra valen, helt enkelt, utan barnet ska få växa upp och bli precis den individ som hen trivs med att vara, och hen ska förstås lära sig att behandla alla andra med samma respekt och att inte se på andra människor som ”normala” eller ”avvikare” på grund av utseende eller något annat.

Men så läste jag detta hos Lady Dahmer nu medan Adrian sov, och det blogginlägg jag egentligen hade på gång får skjutas en smula på framtiden, för det här måste jag bara skriva om: Lady Dahmer har tidigare berättat om när hennes dotter var på läkarbesök för några veckor sedan, iklädd stereotypa flickkläder – rosa och prinsessigt – och komplimangerna haglade över henne av varenda läkare och sjuksköterska hon mötte. Igår var det dags för läkarbesök igen, men då hade dottern på sig helt vanliga kläder, tights och en blå t-shirt – och hon fick inte en enda komplimang under hela besöket. Lady Dahmers beslut efter detta blir att helt enkelt sluta köpa klänningar och annat typiskt ”flickigt” till dottern, för hon vill inte att dottern lär sig att utseende, kläder och att andra bekräftar ens utseende är viktigt.

Jag förstår det resonemanget och det beslutet. Men jag tänker också en hel massa om det, särskilt som jag under veckan ju skrivit och redan funderat en del kring just ”att vara fin”-fenomenet.

Vi har en pojke. Pojkar får mycket sällan höra att de är fina, gulliga, söta. De får väldigt sällan bekräftelse utifrån sitt utseende över huvud taget, förutom möjligen att deras tröja med spiderman eller lastbilar är ”häftig”. Adrian har kommit i alla möjliga kläder till förskolan, men aldrig fått höra att han är ”fin” eller ”fint klädd”, inte ens när han haft den typen av kläder som ”borde” generera komplimanger, såsom ny rosarandig tröja eller en klänningsliknande tunika med matchande tights till. Däremot har vi hört andra barn – flickor – få komplimanger utifrån vad de har på sig.

Och det känns ändå lite i mitt mammahjärta. Å ena sidan tycker jag att det är bra att mitt barn istället får höra ”vad kul att se dig idag!” eller att han är klok, så duktig på att visa vad han vill och att han blir uppmuntrad som varm och kärleksfull när han varje morgon, på helt eget initiativ, kramar personalen och ibland även sina kompisar. Men å andra sidan tänker jag: Varför får inte han höra att han är fin? (kanske är det därför jag själv överröser honom med just den typen av beröm här hemma…)

Egentligen borde jag kanske vända på steken (vilket jag förstås gör i någon mån) och tänka att det ska vara tvärtom; att alla barn ska få den typen av uppmuntran och bekräftelse som vi upplever att Adrian får, och att bekräftelse utifrån utseende inte ska behöva ta så stort utrymme, och framför allt inte bör kopplas till specifika kläder, frisyrer eller ett visst kön (hellre i så fall att barnen då och då får höra att de är ”fina” ändå, för att de är fina helt enkelt).

Så tänker jag på det här med att undvika vissa kläder, att som Lady Dahmer sluta köpa klänningar och rosafluffigt till sin dotter. Är det rätt eller fel? Är det inte sådant som får alla genusmotståndare att fullständigt gå i taket och utropa ”ni vill göra alla könlösa!!” och ”flickor måste få vara prinsessor!!”? Jo, så klart det är. Men återigen: Genusmedvetna föräldrar vill inte förbjuda något, de vill att allt ska vara tillgängligt för alla, oavsett kön – men samtidigt, när vi upptäcker att vår flicka helt plötsligt blir begränsad av att ha valt mycket av det stereotypt flickiga, när hon plötsligt reduceras till en ”söt tjej” och själv börjar törsta främst efter den typen av uppmärksamhet, då kanske det är dags att reagera och försöka få in henne på ett annat spår?

…och så har vi då oss som inte har döttrar, utan söner. Hur tänker vi? Adrian får absolut, av personer som känner honom väl, höra att han är fin, gullig och alldeles underbar, men på det stora hela så är det inte detta som kommer att prägla hans uppväxt så som samhället ser ut nu. Han ses redan – 1,5 år gammal – som en självständig individ, som aktiv, talför, initiativtagande, stark och envis, och då och då får vi höra att ”han är en riktig pojke!” på grund av dessa egenskaper. Men som jag skrev ovan, han är även en väldigt varm och kärleksfull liten person, som kramar och pussar sina kompisar när han kommer till förskolan, som gärna hjälper till att städa och som gillar att prova mormors rosa koftor – och de sidorna av honom vill vi också uppmuntra. Därför resonerar vi lite likadant som Lady Dahmer i avseendet ”kläder”: De allra pojkigaste utstyrslarna, i slitstarka material, mörka färger, skjortor med slag, västar och pullovrar – dem undviker vi helst. För går han enbart klädd på det sättet, då kommer hans handlingar och hans personlighet i ännu större utsträckning börjar tolkas som stereotypt manliga på ett sätt som inte känns okej – han är ju bara ett barn.

Vi vill ge vårt barn 100 möjligheter istället för två, och då måste vi faktiskt i någon mån begränsa och styra.

Till sist: Svaret på frågan i rubriken till det här inlägget, om det är bättre att vara ”fin” eller att bara få vara, kan tyckas rätt självklar – naturligtvis är det bättre att bara få vara. Men samtidigt behöver de två alternativen inte utesluta varandra, för alla kan också må bra av att höra att de är fina ibland – oavsett om de har gjort sig till med kalaskläder, tofsar och glitter eller om de kommer uppsmygande efter middagsluren, rufsiga i håret och med sovränder i ansiktet. Och precis så kommer jag fortsätta tänka när det gäller mina barn.