Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”?

30 Mar

Jag har tidigare i veckan skrivit om det här med att önska kön på sitt barn, om fixeringen vid vilket kön små barn har och om fenomenet ”att vara fin” kopplat till flickor respektive pojkar. Utifrån en kommentar jag fick av Lisa – Mondokanel det här gamla inlägget igår, och utifrån ett uttalande av Blondinbella i en skvallertidning om hur ”jobbigt” hon tycker det är att inte veta vilket kön barn har nu för tiden, när många föräldrar klär sina barn könsneutralt (hon kallar det märkligt nog för ”hen-debatten” – va?) så funderar jag vidare… Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? Och varför blir folk generade när de ”tar fel” på vilket kön någon har?

Lisa skriver i sin kommentar att hennes son nästan jämt blir tagen för att vara flicka, och många tittar till och med surt på henne som förälder, för att den stackars flickan tvingas ha på sig könsneutrala kläder och liksom förvägras prinsessklänningar. Vårt barn har också rätt ofta tagits för att vara flicka, ja, ungefär lika ofta som främlingar tar honom för pojke, skulle jag nog vilja säga och det finns förstås en solklar koppling till vilka kläder han för dagen har på sig. Adrian måste helt enkelt ha ett klockrent unisexutseende, och grejen är att vi blir inte det minsta förolämpade när någon tror att han är flicka – för vad tusan gör det?

Det var inte så länge sedan som vi var på en familjeträff för regnbågsfamiljer, på vilken Adrian dagen till ära var klädd i rosa- och vitrandig tröja och jeans, och en mamma som jag pratade lite med omtalade honom uteslutande som ”hon”. Det intressanta i det sammanhanget var för övrigt att väldigt många små flickor där var klädda i just rosa – vilket fick mig att tänka att det kanske finns en ”överkompensationstanke” hos vissa regnbågsfamiljer, att verkligen följa könsnormerna, eftersom vi redan bryter både kön- och sexualitetsnormer genom vår familjebildning? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst. Den här mamman frågade en hel del om ”henne”,  det vill säga Adrian, och jag blir alltid lika osäker på hur jag ska bemöta det. Eftersom hans kön är så vansinnigt oviktigt för oss och han ännu inte har någon egen könsidentitet så finns det ju ingen anledning att markera att han är en pojke, men samtidigt känns det lite som att man lurar vederbörande genom att ”spela med” i hennes tro på att han är en flicka – för om könstillhörigheten plötsligt uppdagas brukar folk skämmas så förbaskat. Hänger ni med? Jag brukar försöka smyga in hans namn eller ett ”han” i mina svar, och det gjorde jag även den här gången – men hon hade bestämt sig för att Adrian var en flicka, så det bet inte på henne. Under hela konversationen använde hon således pronomenet ”hon” medan jag använde ”han” och så var det inget mer med det.

I andra sammanhang, när han är klädd i blå jacka, med blå napp och till råga på allt ett blått nappspänne råder det inga tveksamheter hos folk – ”en riktig liten pojke!” kan vi få höra (lite ironiskt, eller hur?) och då och då får vi förstås rakt ut frågan: Är det en pojke eller en flicka? eller, ännu värre: Vad är det för nåt? På den sistnämnda frågan finns ju egentligen bara ett korrekt svar: Ett barn, men det svaret får inte direkt folk att ge sig – då ställer de bara frågan igen. Den situationen tycker jag också är knivig, för jag känner mig lite obekväm med att öppna upp för eventuella ”hen-debatter” med okända människor som helt uppenbart anser att de bara måste få veta vilket könsorgan mitt barn har. Så, då svarar jag helt enkelt att han är en pojke, trots att det känns lite… märkligt. Det handlar liksom om ett kort möte på tunnelbanan, på ett café eller på lekplatsen – varför är könet på barnet de möter så vansinnigt viktigt? Om vi skulle lära känna varandra närmare så skulle de ju med största sannolikhet få reda på könet tids nog.

Nåväl. Egentligen så vet jag ju redan varför. Vi människor gillar att kategorisera, och kön är den kategori som är allra viktigast för oss. Det första vi noterar när en person entrar ett rum är vilket kön personen har, och om vi inte med en gång kan tolka personens könstillhörighet så blir vi förvirrade, letar frenetiskt efter tydliga tecken på om hen är en man eller en kvinna. Vi vill inte riskera att ta fel! Därför är det ”naturligt” att den första frågan vi ställer till nyblivna föräldrar blir: Vad blev det för nåt? När jag tar upp detta med folk tycker många att ja, men vadå, det är ju bara artighet, man vill visa att man bryr sig, man vill ha en fråga att ställa. Absolut, men varför just kön? Och om jag som förälder då väljer att inte svara på vilket kön mitt barn har – är jag oartig då (eftersom frågan ställdes av artighet)?

Motståndare till ”hen” tror att detta lilla pronomen har blivit till för att långsamt beröva folk på deras könsidentitet. Jag tror inte att de behöver vara särskilt rädda för det faktiskt, men eftersom motståndet och rädslan finns så dröjer det nog ett tag innan man, eller i alla fall jag, kommer våga mig på att kalla barn jag inte vet könet på för ”hen”. Och vad gäller Adrian så är han just en ”han” i vår värld, även om vi aktivt försöker fylla ordet med nya innebörder och som sagt, kallas han för ”hon” ibland rasar inte världen för det.

Vad tänker ni? Och hur reagerar ni när era barn tilldelas ”fel” kön av främlingar?

Förresten har jag en liten anekdot på temat som jag kan dela med mig av såhär på påskafton och allt:
När vi åkte flygbuss från Bromma i julas började den äldre mannen som körde bussen prata med oss och med Adrian. Han sa något i stil med att ”jaha, och vad har vi här för något?”, men innan vi ens hann svara la han till, med ett litet flin:
”Det kanske är en hen?”
Vi blev aningen paralyserade för ett ögonblick och, jo, vi hann nog tänka en och annan fördomsfull tanke innan han fortsatte:
”Jag tycker det är så himla bra! Om man inte vet könet, liksom. Jättepraktiskt!”
Och så satt vi där med lång näsa.

Jag älskar när mina fördomar inte visar sig stämma med verkligheten.

image

Hon, hen eller han?

Annonser

19 svar to “Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”?”

  1. Sara mars 30, 2013 den 1:32 e m #

    Som du säger så är ju kön ett sätt att kategorisera världen och därmed även ett sätt att förstå den. Könet är viktigt för mig på samma sätt som barnets längd,vikt eller hårfärg. Alltså inget som hänger ihop med barnets personlighet. Dock ser ju största delen av världen på kön som något mycket mycket viktigare än bara just vad det är: en könsdel. När någon tar fel på mina barns, vilket hände ofta när Julia och Erika var små så känner jag inte så mycket. Ungefär som om någon tror att de är äldre eller yngre än vad de är. Jag klädde dem oftast i olika färger och den med ”flickigast” färg blev då flicka och den med ”pojkigast” färg blev pojke. När jag ”avslöjade” att båda var tjejer så var den vanligaste kommentaren: oj förlåt. Konstigt… Som om det skulle vara en förolämpning att gissa fel!??? Idag får tjejerna klä sig som de vill (inom rimliga gränser). Jag har gett upp. De vill ju vara fina… Jag behöver kanske inte säga vilka kläder de väljer? Men när alla kommentarer om hur fina de är endast kommer när de har en viss typ av kläder på sig så är det inget konstigt alls att de väljer dessa kläder varje dag. Men vad ska man göra åt det? Jag orkar ärligt talat inte bråka med dem varje morgon för att de ska ha byxor på sig. Jag har gjort det i något år och nu har jag gett upp!

    • SannaM mars 30, 2013 den 1:52 e m #

      Men exakt! ATT det finns kön är ju inte problemet, utan vad kön får för innebörd! Och det är väl eftersom könsnormer och könsroller för vissa ses som fullt ut biologiska så blir hela genustänket något väldigt obehagligt för dem – ”ska ingen få vara man eller kvinna längre??”

      Det där med att vara fin skrev jag ju om igår och som sagt, jag tycker att barn ska få känna att de är fina, och höra det också, oavsett kön och oavsett om de har ”rätt” kläder på sig eller inte. Självklart väljer barnen det som ger dem bekräftelse liksom, och det är väl där man får se upp själv då så att man inte bara bekräftar ett sorts utseende.

  2. Ett tigerliv mars 30, 2013 den 2:12 e m #

    Vårt barn som är en flicka blir ofta tagen för en pojke. Jag antar att en del av förklaringen är hennes relativt korta hår, men framför allt att hon oftast har ganska ”neutrala” kläder på sig. Dessutom har hennes favoritfärg länge varit blått, vilket har gjort att hon nu har en blå overall och att hon t ex förra sommaren hade en blå keps med Bamse på (blått och favoriten Bamse, det kan bara inte bli fel). Det lustiga är att om man då, som du i exemplet ovan, svarar genom att lägga in ett ”hon” i sin mening blir folk enormt generade, ”men guud, är det en tjej? Förlåååt, oj” och det kan verkligen reta mig. Vi gör ingen stor grej av att någon säger fel och vill framför allt inte att vårt barn ska se det som en JÄTTEgrej att någon tar fel, men genom att folk reagerar som de gör visar de hur viktigt det är att ta rätt på könstillhörigheten och det stör mig.

    • SannaM mars 30, 2013 den 4:15 e m #

      Ja, och det som framför allt blir sorgligt är ju om hon till slut inte vill ha blått och Bamse längre enbart för att hon upptäcker att det är ”fel” enligt omgivningen. Men, så måste det förstås inte bli heller om ni fortsätter stärka henne som ni gör 🙂

      • Helena mars 31, 2013 den 4:52 e m #

        Ja, det är ju sådant man oroar sig för, men jag hoppas verkligen att vi kan ge henne en tillräckligt stark grund för att kunna stå emot. Förhoppningsvis fortsätter förskolan jobba lika bra så att barnen även därifrån får stöd att vara sig själva och mer tolerant mot andra.

      • SannaM mars 31, 2013 den 7:05 e m #

        Just det, ni har ju en så bra förskola också! Härligt. Ja då dröjer det förhoppningsvis lite innan könstillhörigheten blir nummer 1 i ert barns liv…

  3. Calle mars 30, 2013 den 7:09 e m #

    Mina barn tas det ständigt fel på men jag gör ingen affär av det så länge inte folk säger uppenbart plumpa saker som ”Vad långt hår du har, du ser ju ut som en tjej” till Lillebror (i betydelsen att det är sämre att vara tjej, då).
    Försöker stärka mina barn i att välja själva vad det ska ha på sig och att vad andra tycker inte har något med dem själva att göra. Det är inte lätt kan jag säga, men vem har sagt att det skulle vara enkelt att förändra världen? Jag som förälder behöver vara stark och en god ledare i vad jag står för och det lyssnar faktiskt barnen på. Jag tvingar dem inte till att ta strid, jag har full förståelse för om de inte orkar stå starka i allt men det gör ju inte jag heller. Vi tar ett steg i taget.

    • SannaM mars 31, 2013 den 8:02 f m #

      Nej det är inte lätt… Vårt barn är ju litet än så länge, och varken hans kompisar eller han själv förstår ju något av det normskapande som pågår runt dem. Det blir förstås svårare och svårare ju längre tiden går. Men absolut, det gäller att hålla fast vid det man själv tror på – och uppenbarligen är vi ju flera föräldrar med amma syn på saken, så helt ensamma om att ha dessa tankar är vi inte, som tur är!

  4. presens mars 30, 2013 den 8:44 e m #

    Jag skrev ju om det här under förra inlägget, men det är intressant, så jag fortsätter. 🙂

    Min dotter tas alltid för pojke. I bruna byxor med gul tröja, i gröna byxor med orange tröja, i brun jacka, i gula badbyxor… Jag tycker att det är irriterande. Inte så mycket för att jag tycker att det är jobbigt att folk tar fel, utan för att det blir så tydligt att det finns ett rätt sätt att vara flicka på, och ganska många fel sätt.

    När hon var bebis funderade jag mycket på om jag skulle rätta folk eller inte. Å ena sidan ville jag inte göra en grej av det, och det spelar ju ingen roll, å andra sidan ville jag bredda folks vyer lite. Oftast landade jag i en kompromiss att inte rätta, men använda rätt pronomen och försöka få in namnet. Tyvärr hör ju som sagt vissa vad de vill höra, och med lite god vilja (eller som insnöad på ett spår) så kan man nog få för sig att man hör ett annat namn, ett pojknamn i stället.

    Själv verkar hon inte precis bry sig, men det är väl bara en tidsfr

  5. presens mars 30, 2013 den 8:45 e m #

    Jag skrev ju om det här under förra inlägget, men det är intressant, så jag fortsätter. 🙂

    Min dotter tas alltid för pojke. I bruna byxor med gul tröja, i gröna byxor med orange tröja, i brun jacka, i gula badbyxor… Jag tycker att det är irriterande. Inte så mycket för att jag tycker att det är jobbigt att folk tar fel, utan för att det blir så tydligt att det finns ett rätt sätt att vara flicka på, och ganska många fel sätt.

    När hon var bebis funderade jag mycket på om jag skulle rätta folk eller inte. Å ena sidan ville jag inte göra en grej av det, och det spelar ju ingen roll, å andra sidan ville jag bredda folks vyer lite. Oftast landade jag i en kompromiss att inte rätta, men använda rätt pronomen och försöka få in namnet. Tyvärr hör ju som sagt vissa vad de vill höra, och med lite god vilja (eller som insnöad på ett spår) så kan man nog få för sig att man hör ett annat namn, ett pojknamn i stället.

    Själv verkar hon inte precis bry sig, men det är väl bara en tidsfråga…

    • SannaM mars 31, 2013 den 8:06 f m #

      Ja, det är ett annat viktigt sätt att se på saken; det faktum att det finns ETT rätt sätt att vara flicka på. Alla genusmedvetna föräldrar med döttrar som kommenterat här skriver ju samma sak – att döttrarna tas för pojkar. I varje enskilt fall är det, som du skriver, strunt samma om någon tar fel, men själva företeelsen och normen som ligger bakom skaver som sjutton.

  6. Emelie mars 31, 2013 den 7:18 f m #

    Du skriver ju så bra Sanna! Det var jag som önskade inlägget om kvinnor som vill ha döttrar och jag blev inte besviken på varken den texten eller den här, mer med samma tema säger jag istället! 🙂

    Jag har en dotter i samma i ålder som Adrian och vi försöker klä henne i olika typer sv kläder och färger. Det lustiga är att även när hon har kläder som skulle anses vara traditionellt flickiga så misstas hon ofta för att vara en kille. På ett sätt struntar jag fullständigt i det, men en liten del av mig stör sig på att folk är helt besatta av att leta attribut och köna. Och det kommer givetvis att störa mig betydligt mer ju äldre hon blir och det börjar påverka henne i större utsträckning.

    • SannaM mars 31, 2013 den 8:12 f m #

      Tack, vad glad jag blir! Och roligt att du tyckte inlägget var intressant, det var dessutom lätt att spinna vidare på sen…

      Det kommer som du säger definitivt bli svårare att förhålla sig kritiskt till normerna ju äldre barnen blir, dels för att t.ex. klädbutikerna tydligare och tydligare delar upp efter kön och dels för att barnen blir mer medvetna om hur omvärlden ser ut. Men samtidigt kommer det ju också gå att resonera med dem då, förklara för dem hur normer fungerar, och själv tänka ännu mer genusmedvetet vid val av litteratur, film, leksaksinköp osv.

  7. Lisa - MondoCane mars 31, 2013 den 1:01 e m #

    Jag rättar nästan aldrig när folk säger fel. Jag tycker inte att det är så viktigt att jag måste rätta främlingar eftersom vi aldrig kommer att träffas igen och därför är den vetskapen totalt värdelös för dem, men jag spelar givetvis inte med heller. När sonen blir stor nog att misstycka får han väl rätta personen själv. Jag har aldrig förstått varför det skulle vara pinsamt att säga fel om småbarn, det syns ju ingen skillnad på dem.

    Fram till en viss ålder tror jag inte att han kommer att reflektera över detta att han kanske borde bli ledsen att folk inte ser att han är en pojke, de flesta barn jag sett reagera på sådant har mest glatt överlägset konstaterat att ”men jag är ju en POJKE/FLICKA!”.

    • SannaM mars 31, 2013 den 7:03 e m #

      Nej, varför det skulle vara pinsamt att ”säga fel” förstår jag verkligen inte heller – eftersom de allra flesta av oss nog kan komma överens om att båda (alla) kön är lika bra.

  8. Freja mars 31, 2013 den 5:56 e m #

    Jag har en son och en dotter. Nu är de 14 och 12 år och det är sällan någon som tar fel på deras kön, men när de var små hände det jämt och ständigt. Sonen är ganska lugn av sig, ganska späd i kroppen och hade upp till 9 års ålder långt lockigt hår. Dottern är vild, ett muskelpaket och ville ha samma frisyr som sin pappa när hon var liten så under en period var hon helt snaggad. Vi ärvde mycket kläder från deras äldre killkusiner, som hade mycket kläder i klara basfärger, relativt könsneutralt. Alla som inte kände dem tog ständigt fel på kön på dem, men jag brydde mig inte så mycket om det. Ibland frågade de och då talade jag om könet och hade de då tagit fel blev de helt förstörda, så skumt att det ska vara så pinsamt, vi brydde oss ju inte.

    När ungarna blev större hände det ständigt och jämt att främlingar tog fel på dem och hänvisade till dottern som kille eller lillebror och till sonen som tjej eller storasyster. ungarna var vana vid det och brydde sig inte, men om de som tagit fel fick veta det så blev de översvallande ursäktande. Själv var jag mest nöjd med att vi ändå lyckats få barnen att inte tycka det spelade någon roll vilket kön folk trodde att de hade, då kunde de som tog fel tycka det var så pinsamt som helst, så länge mina ungar ryckte på axlarna åt det!

    Numer är de mycket mer normkritiska än mig och kan ofta sätta fingret på normativt beteende hos andra och ifrågasätta det. Det känns som en bra grund att ha med sig ut i livet! Jag tycker synd om barn till föräldrar som lever i tron att det finns vissa sätt att klä och behandla en son och andra sätt att klä och behandla en dotter, de barnen startar sitt liv med stora begränsningar!

    • SannaM april 1, 2013 den 9:39 f m #

      Vad hoppfull jag blir av att läsa det du berättar! Oavsett vilken väg de sedan väljer i livet vad gäller yrken, intressen, relationer, utseende osv så känns det som att man kan lita på att det är deras val och att de är trygga och självständiga i hur de väljer. Härligt!

  9. Helena april 13, 2013 den 4:10 e m #

    Min man och jag väntar vårt första barn till sommaren och den allra vanligaste och oftast första frågan folk stämmer (efter huruvida vi varit på ultraljud än eller inte) är om vi vet ”vad det blir”. Jag förstår inte varför det är så viktigt för andra att veta vilket kön vårt (ännu ofödda) barn har?

    • SannaM april 13, 2013 den 7:18 e m #

      Nej, det är verkligen helt obegripligt.
      Lycka till hur som helst med barnet 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: