Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar

31 Mar

Nu är vi i Kalmar. Resan ner gick bättre än förväntat – fem och en halv timme i buss tillsammans med liten rackarunge med spring i benen samt en röst som kan spränga väggar, ja, det borde inte sluta annat än illa, men det gick faktiskt bra. Tio minuter efter att bussen börjat rulla bajsade han naturligtvis, det verkar liksom ingå i paketet ”långfärdsbuss med litet barn”, men eftersom han börjar bli stor och är rätt förståndig nu gick det alldeles utmärkt att byta stående i famnen (inte som förra våren när jag åkte den där bussen ensam med honom, då han bajsade utanför för att sedan stå och hoppa som en galning i min famn medan bajset stänkte och tanterna hejade på och tyckte ”vilken tapper mamma!”).

Nåväl. Sånär som på detta lilla obligatoriska blöjbytesförfarande skötte han sig så bra så. Sjöng för full hals gjorde han ett par gånger och den nyinköpta svindyra dvd-spelaren var tyvärr ingen hit, eftersom han envisades med att öppna locket alternativt stänga av hela rasket gång på gång… Men, vi kom fram och nu är vi här, i Kalmar, hos min familj.

Då och då har jag haft en längtan att flytta tillbaka hit, till barndomsstaden. Här finns min familj, här är det nära till allting, det är extremt mycket billigare att köpa hus här än uppe i huvudstaden och här är det lugnt och stilla. Och ja, där har vi en hake: Det är lite för lugnt och stilla. Tiden står nästan helt still här nere, kan man säga, vilket passar väldigt bra när man åker ner för lite ledighet några dagar, men en rastlös själ som jag skulle med största sannolikhet klättra på väggarna rätt fort om vi faktiskt bodde här. Efter två dagars vistelse så vet jag till exempel inte alls vad som händer ute i stora världen längre. Dagstidningen rapporterar mycket om vad som pågår här i trakterna, i Nybro och Emmaboda och Mönsterås och Rockneby – men mycket lite om vad som sker uppåt landet, nedåt landet och ute i Europa, i världen. Det känns lite som att jag knappt vågar publicera det här inlägget, liksom, för tänk om det hänt något superviktigt där ute som jag egentligen borde blogga om – och så skriver jag blaj istället?

Faktiskt så blev jag intervjuad av lokaltidningen Barometern förra året. De hade läst ett pressmeddelande från Sveriges Förenade HBTQ-studenter, som jag tidigare varit engagerad i, och ville gärna göra en intervju med någon lokal personlighet om det här med hbtq-frågor. Naturligtvis ställde jag upp – det kändes toppen att de ville skriva en artikel på detta viktiga tema, men jag undrade exakt vad artikeln skulle handla om. Redaktören bad mig skicka en liten text om mig och mina intressefrågor till honom, så att de hade något att utgå ifrån – och jag dundrade på med vikten av hbtq-kompetens i skolan, osynliggörandet av transpersoner och den ”nya” diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck, normkritisk pedagogik samt frågan om lagstiftning kring föräldraskap. Intressant, tyckte de, och när det så var dags för intervju visade det sig att reportern som egentligen skulle intervjua mig hade blivit dubbelbokad, och en annan reporter fick rycka in i sista sekund.

Väl inne i intervjurummet tittade reportern med ett snett leende på mig och frågade:
”Jaha, vad ville du berätta om då?”
Va? Jag? Det var ju de som kontaktade mig!

Hela intervjun blev sedan ett stort missförstånd. Jag försökte hela tiden återkomma till normkritiken, till transfrågan, till diskrimineringslagstiftningen och skolan – men hon ville hellre gräva i ”min personliga story”, hur det kändes att vara lesbisk, hur Adrian hade blivit till, när jag hade kommit ut och hur det hade gått till. Varje gång jag återvände till normkritiken och transfrågan la hon ner pennan och stirrade dumt på mig, medan hon skrev så pennan glödde så fort jag nämnde något personligt.

Slutresultatet blev en märklig, spretig text med rubriken ”Tuff kamp mot diskriminering” och en bild där jag, med ett stort flin, står placerad vid Domkyrkan med Adrian i liggvagnen. Texten var fylld av faktafel och själva syftet framgick inte riktigt – ville jag berätta om min situation eller vad ville jag egentligen? 

I de perioder då jag känner mig väldigt hemlängtig och på riktigt vill flytta hit igen brukar jag tänka att shit, här finns verkligen möjligheten att göra skillnad! Överlag är hbtq-kompetensen och den normkritiska kompetensen minimal här, så jag skulle definitivt kunna dra igång ett stort påverkansarbete och få massor av respons – och eftersom det dessutom är så nära till allting och jag skulle slippa tunnelbanan, så skulle jag ha tid att ägna mig ännu mer åt skrivande och olika typer av engagemang. Men samtidigt, skulle vi orka? Och skulle det leda någon vart? För det ointresse och den okunskap som reportern från Barometern visade prov på, det är förstås också något som på många sätt präglar den här delen av landet. Adrian skulle med säkerhet vara helt ensam om att ha två mammor på sin förskola (och i hela upptagningsområdet…), vi skulle inte få några inbjudningar till regnbågsträffar och någon Rfsl-förening eller liknande finns inte ens här. I gårdagens tidning rapporterades att inga fall av diskriminering på grund av sexuell läggning har anmälts till Diskrimineringsbyrån Sydost sedan de startade sin verksamhet 2005. Och förmodligen inga fall på grund av könsidentitet eller könsuttryck heller, för denna diskrimineringsgrund är så osynlig att den inte ens nämns i artikeln. Jag tror inte att det beror på att Kalmar med omnejd är så vansinnigt öppet och tillåtande, snarare precis tvärtom: Folk flyttar härifrån, alternativt stannar i de garderober som i min värld känns förlegade och som jag önskar inte existerade längre.

Men samtidigt är det kanske jag som är fördomsfull. Rastlös, velig och fördomsfull – fast definitivt med viss skälig grund.

Jag kommer säkerligen komma in i en sån där ”flytta till Kalmar”-fas igen. Och vem vet, någon gång kanske vi gör slag i saken? Samhället måste bara förändras en gnutta först, för jag orkar nog inte dra hela lasset själv

SAMSUNG
Personer med ”annan sexuell läggning” – vad menar han?

SAMSUNG
Vad hände med könsidentitet och könsuttryck? ”Övrigt” kanske? Så självklart för alla människor att man inte ens måste nämna det..?

Annonser

6 svar to “Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar”

  1. Helena mars 31, 2013 den 4:57 e m #

    Det finns helt klart nackdelar med att bo i en mindre stad. Lustigt nog håller jag på att fila på ett liknande inlägg (men från en lite annan synvinkel) om vår stad. Ska se när jag hinner få färdigt det.

    • SannaM mars 31, 2013 den 7:07 e m #

      Ja det gör ju det! Ibland är det exakt det jag längtar efter – närheten, lugnet, stillheten, kunna knacka på hos grannen närhelst det kniper… men så inser jag att det där bara är en sida av härligheten och jag skulle nog, som sagt, klättra på väggarna rätt fort OCH tröttna på att få rollen som den ständiga hbt- och genusupplysaren.

  2. Linnea - normkritisk Kalmarbo april 1, 2013 den 8:00 e m #

    Hej Sanna! Har följt din blogg ett tag och tycker du skriver mycket kloka saker. För några år sen skulle jag hållt med om precis allt du skriver i denna text om Kalmar. Vi bodde i Göteborg och att flytta hemåt kändes ganska avlägset. Jag är intresserad av genusteorier och kunde gå på föreläsning och läsa kvällskurser i ämnet när jag ville, och träffa andra med samma intresse. Sen föddes vår son och jag började mer och mer längta hem. Att inte kunna få barnvakt och att sonen skulle få lära känna sina mor- och farföräldrar spelade stor. Så vi gjorde slag i saken och förutom att skaffa barn så måste jag säga att det var det bästa beslutet i mitt liv. Denna
    veckan kom min mamma förbi efter jobbet och hängde med barnen några timmar. Stora sonen (3 år) tog henne i handen och sa: ”mormor, du är min bästa vän”. Jag vet inte riktigt vad jag ville med detta inlägg, kanske bara skriva att jag inte tycker att en reporters fördomar borde påverka ditt val av bostadsort (förstår att det handlar om mer iofs). Det finns många i den här staden som är mer ”moderna” och tiden står inte stilla hela tiden… 😉

    • SannaM april 2, 2013 den 9:21 f m #

      Tack för ditt svar! Nej, självklart ska inte en dålig dagstidning påverka vårt val av bostadsort, men som du säger så är det mer än så. Jag är rädd att jag kommer bli uttråkad, sakna Stockholm, att vardagen skulle bli lika intensiv i Kalmar men med skillnaden att det inte finns något kul som väntar runt hörnet. Tänkt färdigt i frågan har vi dock inte gjort… Så man vet aldrig. Och visst är det guld värt att hä nära till familjen! Min frus mamma finns i Stockholm, men här nere finns många fler…

      Det blev ett till inlägg på temat 🙂

Trackbacks/Pingbacks

  1. Funderingar på väg hem från småstaden | mina Sanna ord - april 2, 2013

    […] märkligt det här med barndomsstaden, hemstaden, det ”förflutna”. Jag skrev ju om det häromdagen, men kanske var jag inte helt rättvis i min beskrivning och min känsla. Faktiskt så kan jag inte […]

  2. mina Sanna ord - maj 20, 2013

    […] med riktigt gott minne kanske minns att jag skrev lite om Kalmar när vi var där i påskas, och vissa tyckte till och med att jag var orättvis när jag uttryckte […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: