”Alla mina gamla klänningar och folkdräkter – vem ska få dem?”

3 Apr

Den här barn-genus-hen-färger-kläder-debatten stod mig tillfälligt en aning upp i halsen igår efter att ha skrivit ett antal egna inlägg om detta på löpande band, samt efter att under den fem och en halv timme långa bussresan från Kalmar ha läst diverse bloggar på samma tema OCH dessutom twittrat om detsamma (@minasannaords på twitter, förresten – helt ny och grön där). Dags att skriva om lite annat, liksom (även om jag förstås aldrig kommer sluta blogga om barn och genus). Men ja, så dök den här fina lilla bilden upp i mitt facebookflöde sent igår kväll och eftersom detta så perfekt hör ihop med det jag har skrivit om att önska kön på sitt barn så måste jag åtminstone nämna det:

wpid-SC20130403-074305.png

Ur bilaga till Aftonbladet, en artikel om kvinnor med söner som så gärna skulle vilja ha en dotter (ja, faktiskt precis den artikel som Lady Dahmer utgick ifrån i inlägget som jag tidigare hänvisat till, men då visades bara framsidan). Temat har ju redan belysts och är ständigt återkommande, men just det här citatet är så, ja, vad ska man säga? Talande, irriterande och sorgligt på samma gång: ”Jag kan längta efter att få fläta det långa håret, kunna köpa de där underbara söta klänningarna som glänser, få leka med dockor… Helt enkelt få göra tjejgrejer, prata om tjejproblem och kunna gråta tillsammans på ett sätt som mor och son kanske inte gör. Alla mina gamla klänningar och folkdräkter som jag har sparat sedan barnsben, vem ska få dem?”

Jag vill inte häckla den kvinna som har uttalat dessa ord, för helt uppenbart är detta en enorm sorg för henne. Och det är otroligt sorgligt. Att normen (som hon till och med nämner) blir en lag, något som är istället för något som görs, och som man själv kan vara med och påverka. Vad som även blir tydligt i den här texten är att barn är något man skaffar sig för att ha någon att identifiera sig med, och dessutom för att kunna återuppleva sin egen barndom, klä och visa upp. Alltså visst, alla som får barn har väl ”skaffat sig” dem i första hand av någon annan anledning än just ”för artens reproduktion och fortlevnad”, men tanken att du framför allt vill ha någon att kunna klä i dina gamla kläder och gråta ut tillsammans med… den är lite, får man säga äcklande? Och vad är det som säger att du inte skulle kunna uppleva dessa saker även med en son? Och tänk om din efterlängtade dotter inte alls känner för att bära folkdräkt eller prata ”tjejproblem” med dig? Snacka vilken krock och besvikelse det blir då.

Nä, detta citat skaver i mig av många anledningar och det värsta är att jag tror att tankarna är rätt vanliga. På ett sätt är det kanske bra att de blir offentliga, sätts på pränt, för då blir det något att öppet diskutera och ifrågasätta. Samtidigt som en artikel som denna förstås också bidrar till att normen upprätthålls. Eller vad tror ni?

// Hälsar en ”pojkmamma” som både köper dockor, bilar, klossar, pussel och böcker till sitt barn, som kramar, pussar och tröstar honom (men som inte begär att han ska trösta mig) och som kommer att kamma och fläta hans hår i framtiden om han skulle be mig om det.

Nu tycker för övrigt det här ”pojkbarnet” att mamman har bloggat för länge. Dags att ge oss ut i solskenet. För tänk, även mödrar och söner kan göra saker tillsammans, skapa starka relationer osv.

Annonser

9 svar to “”Alla mina gamla klänningar och folkdräkter – vem ska få dem?””

  1. Lisa - MondoCane april 3, 2013 den 10:51 f m #

    Nu är jag kanske dum, men måste de ta de absolut sämsta exemplen av mänskligheten och intervjuva dem? Jag ville gärna ha en dotter när jag var gravid, det känns verkligen inte bra att den här människan är den som talar för den känslan när hen uppenbarligen är idiot. De borde väl leta efter någon som har något intressant att säga om saken, inte någon som är familjelivets motsvarighet på Miss South Carolina.

    • SannaM april 3, 2013 den 3:29 e m #

      Nä, du är inte dum, det är skitsynd. Har fått hela artikeln skickad till mig nu och sånär som på sista raderna (en barnmorska som uttalar sig) är artikeln helt crazy och totalt icke-normkritisk.

      • Lisa - MondoCane april 3, 2013 den 10:15 e m #

        Jag har tänkt både länge och väl över varför jag ville ha en dotter, och jag har verkligen inget bra svar på det. Det hade inget med klänningar eller fotboll att göra, det var bara hur jag alltid känt. Jag var besviken när jag fick reda på att jag väntade en pojke – i ett par dagar, iallafall, tills jag vande mig vid tanken. Nu kan jag inte föreställa mig livet med ett annat barn, men så tänker jag inte på min son som en pojke egentligen heller. Jag tänker bara på honom som mitt barn. Han hade absolut kunnat vara samma barn och varit en liten flicka, det finns ingenting i honom som är format efter hans kön. Konstigt det där hur man känner.

      • SannaM april 4, 2013 den 9:28 f m #

        Alltså, jo jag hade också ett litet hopp om att det skulle vara en flicka i magen, på något diffust vis – men precis som du skriver så kan jag nu inte se mitt barn som något annat än ett barn. Den där ”längtan” efter en flicka var kanske snarare en ”naturlig” följd av normen som säger att det finns en likhet och en samhörighet mellan personer av samma kön – och någonstans vill man väl föda en unge som är lik en själv!? Eller jag vet inte. Nu känns det bara konstigt.

  2. Helena april 3, 2013 den 12:11 e m #

    Jag håller med dig om att det är otroligt sorgligt, både för kvinnan i fråga och för hennes framtida barn som inte har önskat kön. Dessutom blir jag rätt provocerad av det sättet att tänka, som om barn är något slags beställningsvaror. Tillräckligt provocerad för att försöka få ihop ett eget inlägg i frågan 🙂

    • SannaM april 3, 2013 den 3:31 e m #

      Precis! Och jag har så svårt att förstå folk som inte heller kan inse att inte alla pojkar är lika och inte heller alla flickor. Hur kan de ha missat det? Ska läsa ditt inlägg så ffort jag får tid!

  3. Calle april 3, 2013 den 11:21 e m #

    Jag får en så deprimerande känsla av att människor inte väljer att ta emot ett barn för barnets skull utan för sin egen, som en sorts accessoar tyngd av föräldrarnas förväntningar..Tänk att tvingas vara ansvarig för sina föräldrars lycka, det är ju bara förfärligt.

    • SannaM april 4, 2013 den 9:31 f m #

      Ja! Ett visst mått av egoism inryms ju i längtan efter barn, men när ungen väl är på väg och när den redan är där… Hur kan man då hänga upp sig på vilket könsorgan och vilken genuppsättning den har? I första hand: var glad att du alls fick ett barn, i andra hand: var tacksam för att det blev friskt. Och sen, punkt.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Jag skulle vilja beställa en liten pojke | Ett tigerliv - april 3, 2013

    […] För ett tag sedan skrev Lady Dahmer om att önska sig ett visst kön på sitt barn och eftersom SannaM tar upp det igen idag kände jag ett behov av att formulera mina egna tankar kring […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: