Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur

9 Apr

Vi började läsa böcker för Adrian när han var ungefär fyra månader gammal. Varje kväll inför läggning satt en av oss tillsammans med honom i sovrummet och läste ”Tippen räknar från 1 till 10” eller ”Jenny och lillebror”, båda ärvda ur min barndoms bokhylla. Då och då slog vi på stort och testade ”Lill-Zlatan”, men nä, den var han för liten för (och är fortfarande…). Själv älskade jag att läsa redan när jag var pytteliten, och det gjorde liksom att jag aldrig hade riktigt tråkigt – regniga dagar antingen läste jag eller så skrev jag egna berättelser. Och visst hade jag sedan glädje och stor nytta av att vara en van läsare genom hela skoltiden. Skolan innebär mycket läsning, både av skönlitteratur och facklitteratur, och för den som är ovan att läsa, som har låg hastighet, som saknar lässtrategier och brister i läsförståelsen blir det inte helt lätt att klara skolgången. Så är det.

Igår handlade kulturdebattartikeln i DN om pojkars läsning, eller snarare pojkars bristande läsning. Författare var Gunilla Molloy, som arbetar på lärarutbildningen och vars föreläsning om genus jag en gång har lyssnat på, och hon tar upp inte bara det faktum att pojkar läser mindre och sämre än flickor, utan framför allt bakomliggande orsaker till det: att välja bort läsning är ett sätt att markera manlighet.

image

image

Att läsa skönlitteratur, och att samtala om skönlitteratur, är så otroligt viktigt för språkutvecklingen och den kognitiva utvecklingen, och det är väldigt lätt att se vilka elever i ens klassrum som är vana läsare, eftersom de överlag stavar bättre, har lättare för att uttrycka sig mer nyanserat i tal och skrift och lättare kan reflektera kring vad de läser, analysera, jämföra, dra paralleller och sätta sig in i andra människors situation. Dessa förmågor i sig är egentligen inga könsbundna fenomen, skulle jag bestämt vilja hävda; jag har både flickor och pojkar som besitter dessa förmågor – och både flickor och pojkar som saknar eller som på ett eller annat sätt brister i dessa förmågor. Det som förenar ”grupperna” är i mångt och mycket läsvana – vilket förstås inte enbart märks inom svenskämnet, utan även inom andra ämnen där du behöver läsa, diskutera, analysera och jämföra (nu för tiden: inom i stort sett alla ämnen!).

Men! Vilket Molloy belyser i artikeln och vilket visas i alla larmrapporter om skolan: Framför allt är det pojkar som saknar läsvana. Och orsaken hon nämner är att läsning ses som omanligt, som feminint – och som bekant är det en viktig del i det sociala könsskapandet att undvika markörer från det kön som inte är ens eget, och framför allt gäller det för killar att undvika det feminina.

image

Något som Molloy också belyser i artikeln är att det omöjligen bör ses som enbart skolans ansvar att elever läser skönlitteratur – de måste läsa hemma också. Här är det så himla intressant, för vad de läsovana och till läsning ovilligt inställda pojkarna ofta säger till mig är att de absolut inte hinner läsa något efter skolan! De har hockey, fotboll och tennis och träningen ligger jättesent på kvällen. Det går verkligen inte. Jag står fast vid att tio till femton minuter om dagen hinner alla – och jag ser ju att många av de som självmant läser mycket, det vill säga vissa pojkar och många flickor, de har också diverse träningar och andra fritidsaktiviteter efter skolan. Det är naturligtvis prioritering och intresse det handlar om, och jag ser det som föga troligt att det liksom ingår i ”hockeykille-rollen” att ta med sig en bok att läsa på vägen till och från träningen. Och, för att vara riktigt fördomsfull: Jag tror inte heller att de påhejande hockeypapporna överlag uppmanar eller inspirerar sina söner till att läsa mer skönlitteratur…

Molloys huvudpoäng i artikeln är:

pojkar läsning

…och visst ligger det en hel del i det? Framför allt måste läsning sluta ses som en markör för kvinnlighet, och att inte läsa måste sluta ses som en markör för manlighet. Du kan och bör tillåtas att både spela hockey och läsa böcker, och du kan och bör tillåtas – även som kille – att föredra böcker framför sport, utan att för den skull vara mindre ”manlig” (och den kille som är ”mindre manlig”, vad tusan nu det betyder, ska inte behöva skämmas för det heller…). Men som Molloy skriver, det räcker inte att skolan ensam jobbar för att få alla elever att läsa – eleverna måste få med sig det hemifrån också, från både mammor och pappor och andra viktiga vuxna. Varken vi lärare eller föräldrar bör heller använda ursäkten att ”pojkar har ju svårare att läsa” eller ”pojkar tycker inte att läsning är lika roligt”- för en sådan inställning kommer definitivt inte leda till att pojkar plötsligt börjar uppskatta läsning. Statistiken och egna erfarenheter av hur det ser ut i klassrummen, att pojkar har sämre läsförståelse och att de överlag är ovilligt inställda till läsning, bör inte heller ses som något bevis för eller legitimering av ovanstående ursäkter; se till att förändra inställningen istället, om vi nu på riktigt vill att det ska gå bra i skolan för alla oavsett kön.

Naturligtvis kan jag inte säga nu vilket förhållningssätt mitt barn i framtiden kommer ha till att läsa böcker, men något som vi redan kan se är att han älskar den där sagostunden innan läggdags, han går ofta och hämtar böcker och vill att vi ska läsa för honom även när det inte är tid att sova och han ”pratar” (på sitt eget 1,5-åringsspråk) gärna om vad vi läser, visar att han kommer ihåg vad som ska hända härnäst, härmar ord och gör ljudeffekter till det som händer. Han är dessutom väldigt fascinerad av bokstäver och siffror och börjar alltid ljuda när han ser skyltar med stor text och liknande. Att denna fascination inte kommer underlätta för honom i framtiden… det har jag väldigt svårt att tro, men jag får väl återkomma i ämnet om några år.

Advertisements

7 svar to “Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur”

  1. Helena april 9, 2013 den 9:59 f m #

    Åh, vad roligt att du skrev om det här! Jag läste artikeln igår, men lyckades inte få ihop något om det, så jag hoppades att du skulle skriva om det 🙂

    Som du vet är jag ju också en stor förespråkare för att läsa för och med sitt barn. Förutom att jag är helt säker på att det underlättar för den framtida skolgången har man alltid sällskap om man har en bok i närheten.

    Det är mycket intressant det där med killar och läsning. När jag träffade min sambo hade han läst ungefär en handfull böcker. Han kommer från en familj där så vitt jag vet ingen läser, definitivt inte hans pappa eller bröder och efter vad jag har förstått tycker de att det är lite töntigt (läs feminint) att läsa. Själv kommer jag från en familj där både mamma och pappa läser och eftersom jag är en storläsare (eller snarare småläsare nu efter att vi fått barn…) lurade jag in min sambo på läsarbanan. Nu har han alltid någon bok på gång, fast han läser betydligt långsammare än vad jag gör, vilket jag är övertygad om har att göra med att han läste så lite tidigare. Dessutom tycker jag det är jätteroligt att vi har fått ytterligare ett gemensamt intresse.

    • SannaM april 9, 2013 den 4:16 e m #

      Haha, ja ”småläsare” kan även jag titulera mig som nu för tiden… Kul att du fått din sambo att läsa också! Jag hoppas verkligen att Adrians läsintresse håller i sig när han blir större, för jag tror väl inte direkt att det krävs en ”manlig läsande förebild” för varje pojke, utan framför allt handlar det nog om att komma från ett läsande hem – i synnerhet, kanske, om du är pojke.

      Jag tänkte på ditt inlägg om detta också, borde ha länkat till det ju!

  2. Calle april 9, 2013 den 10:41 f m #

    Jag har dessutom läst någonstans för något tag sedan om läskunnigheten i fattiga länder, kommer inte ihåg vilka, där de konstaterat att om en mamma fick lära sig läsa lärde sig hennes barn per automatik det också, medan en pappas läskunnighet inte hade någon som helst påverkan på barnens läskunnighet. (Nej, jag har ingen källa på det.)
    I biståndskretsar heter det ju också att ”hjälp en man och du hjälper en man – hjälp en kvinna och du hjälper en familj.” (Nej, jag har ingen källa på det heller, annat än en lärare på en folkhögskola jag gick på som också jobbade med bistånd.)

    Mina föräldrar läste inte, definitivt inte min pappa, men de uppmuntrade mig! De såg till att det fanns böcker hemma och följde med mig till biblioteket. De såg till att jag slapp låna böcker från barnhyllan i skolan eftersom jag redan passerat det stadiet åratal tidigare, jag läste och skrev som femåring. Med det vill jag säga att uppmuntran är minst lika viktigt!
    Själv blir jag alldeles lycklig av att ha barn som tjuvläser under täcket sent på kvällarna…

    Har också läst att det inte bara är viktigt att barn läser, utan att det också är mycket viktigt VAD de läser. Till skillnad som det ofta låter – att huvudsaken är att de läser, oavsett vad. Det håller jag med om. Vad säger du om det?

    • SannaM april 9, 2013 den 4:29 e m #

      Jo, jag håller också med om att VAD man läser spelar roll. Som Molloy skriver, det är skönlitteratur som ger den här positiva effekten på den kognitiva utvecklingen, att kunna analysera och sätta sig in i andras situation, inte facklitteratur. Och det är också viktigt att samtala om det man läser. För en person som är extremt avigt inställd till läsning kan det kanske vara vettigt att bara uppmuntra att läsa, strunt samma vad, men samtidigt; för att faktiskt väcka ett intresse och en förståelse för vad läsning faktiskt kan innebära och ge, då behöver litteraturen vara extra omsorgsfullt utvald…

      Håller med dig om att uppmuntran kan vara nog så värdefullt, och i synnerhet pojkföräldrar är rätt dåliga på att uppmuntra sina söner – dels för att läsning ses som en flicksyssla, dels för att de tycker sig märka att barnet är ointresserat.

      Intressanta ”påståenden” du kom med där i början. Funderar på om det stämmer och i så fall varför. Det som ligger bakom (om det stämmer) bör väl vara kvinnors (inlärda) instinkt att ta omhand, och även att kvinnor inte ör autonoma på samma sätt som män. Har inlägg på gång som snuddar vid det, får se om jag får ihop det…

Trackbacks/Pingbacks

  1. Flickböcker och ungdomsböcker | mina Sanna ord - april 10, 2013

    […] att fortsätta på gårdagens tema: genus och skönlitteratur. Att alla gynnas av att läsa skönlitteratur på ett eller annat sätt, […]

  2. Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet | mina Sanna ord - maj 14, 2013

    […] Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur Vi hjälper inte pojkarna genom att se läsning som en kvinnlig, och därmed omanlig, aktivitet. […]

  3. Genusgodkända barnböcker och vikten av att läsa (än en gång) | mina Sanna ord - juni 1, 2013

    […] om bra barnböcker kommit upp, och jag har tidigare skrivit lite om genus och läsning exempelvis här. Adrian älskar att bli läst för och läsning är ju så otroligt viktigt, både för den egna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: