Jag vill inte bli stor och berömd, jag vill bara få ägna mig åt det jag brinner för

17 Apr

Det börjar bli vår nu. Även om det allt som oftast är svinigt kallt (förutom i helgen, då vi hade värsta supermamamyshelgen) så är det ljusare och helt enkelt lättare att ta sig iväg om morgnarna. Promenaden till förskolan klockan sex är trevlig och piggar nästan upp, det känns otroligt härligt att det fortfarande ljust när jag kommer hem, oavsett om klockan är fyra eller kvart i sju.

Men alltså, trots dessa überpositiva rader så kvarstår det faktum att jag jobbar heltid och ska kombinera detta med småbarn och ett äktenskap, samt äta, sova och sådana saker (som de flesta andra, eh ja, jag vet). Många är rätt imponerade över att jag bloggar så pass mycket, och jag måste väl erkänna att jag också är rätt imponerad, hur hinner jag? Svaret är egentligen att, nej, jag hinner inte riktigt. Så känns det just nu i alla fall. Att knappra intelligenta blogginlägg på min begagnade Samsungmobil på väg till och från jobbet blir alltmer frustrerande, eftersom det går vansinnigt långsamt (tankarna hinner iväg långt före de ord jag lyckas plita ner), och väl på jobbet har jag ju naturligtvis otroligt fullt upp. Samma sak när jag kommer hem.

De bloggar som jag läser mer eller mindre regelbundet uppdateras minst en gång om dagen, ofta två, tre eller till och med fyra. Jag har insett att dessa bloggar är min måttstock; kan de så kan jag. Och ska min blogg växa och faktiskt betyda något så krävs att jag ligger i lite. Men vad jag då inte riktigt tänker på är att människorna bakom dessa bloggar antingen lever på sitt bloggande eller så studerar de, har inga barn eller jobbar de hemifrån på något annat sätt. Inte så konstigt att de hinner blogga och blogga och blogga. Naturligtvis. Jag ska erkänna att jo, jag känner mig rätt avundsjuk på dessa människor. För jag vill också ha mer tid att skriva! Jag vill inte publicera skit, ge trista uppdateringar om min vardag eller texter med ett språk som inte är korrekt eller vettigt.  Då kan det ju lika gärna vara.

Så. Därför klämmer jag in skrivande så fort jag hinner. På korta raster, till och från jobbet, medan min fru lägger Adrian på kvällen. Utkasten sparas, skrivs klart och publiceras vid lämpligt tillfälle. Men egentligen är det inte rimligt att jag ska uppdatera så ofta som jag gör. Och då är frågan: Måste jag uppdatera två gånger om dagen? Måste jag ens uppdatera varje dag? Svaret är förstås rätt självklart nej, eftersom det är min blogg och det därför är jag som bestämmer över den. All press jag lägger på mig själv är jag fullt ansvarig för.

Vad är då målet med mitt bloggande? Att statistiken växer är förstås trevligt för egot, men om jag inte tjänar något annat än en egoboost på mitt skrivande så blir det inte riktigt värt det i slutändan, hur kul det än är att fundera, skriva, få positiv feedback och smarta kommentarer från smarta, trevliga, sköna människor där ute. Jag vill nog inte bli någon stor och cool ”bloggare” egentligen, åtminstone inte under dessa premisser. Det jag vill är ju att få skriva – att kunna ägna mer tid åt skrivande – och framför allt att ännu mer få fördjupa mig i frågor som jag anser viktiga, det vill säga:

1. Läraryrket, lärarrollen och lärares arbetsbelastning.
2. Normkritisk pedagogik och likabehandlingsfrågor, framför allt i förhållande till skolan.
3. Kön-, genus- och hbtq-frågor mer specifikt, både vad gäller barnuppfostran och även samhällets syn på och inkludering av olika människor och familjebildningar.

Jag är lärare, och jag tycker att läraryrket är fantastiskt och otroligt viktigt. Det allra bästa skulle vara att kunna kombinera undervisning med en fördjupning av ovanstående. Föreläsa i skolor, för elever och personal? Skriva undervisningsmaterial och läromedel? Driva en professionell blogg (eller flera) med fokus på hbtq och föräldraskap, med fokus mot normkritisk pedagogik eller med ett bredare fokus mot skolan?

Men när tusan ska jag hinna med att rodda ihop något sådant? Jag har tjatat tusen gånger om det, men jag säger det igen: Heltidsjobb, pendling och familj fyller tiden med råge, och det gör mig så vansinnigt frustrerad, för det finns liksom ingen väg ut ur det – förrän någon plötsligt skulle ringa mig och säga att ”shit, vilken bra blogg du har och vilka bra frågor du tar upp! Skulle du vilja skriva krönikor för oss/blogga åt oss/vara med i det här projektet?” Typ så.

Som sagt. Det börjar bli ljusare nu, solen och värmen smyger sig på sakta men säkert och det drar ihop sig mot sommar. Med allt detta kommer mer energi och livsglädje, men jag känner att jag måste börja fundera ännu mer aktivt på vart jag ska rikta energin, vad jag ska lägga krutet på. Om någon har en briljant idé på hur jag ska tänka tas denna tacksamt emot…

//Vilsen själ med uppenbar begynnande 30-årskris

Annonser

9 svar to “Jag vill inte bli stor och berömd, jag vill bara få ägna mig åt det jag brinner för”

  1. Helena april 17, 2013 den 12:35 e m #

    Jag kan ju bara se till hur jag själv tänker och känner för mitt eget bloggande. Vissa dagar varken orkar eller hinner jag fundera ut något särskilt klokt att säga, så då blir det antingen ingenting eller så blir det bara en kort ”betraktelse”, och då har jag ändå en rätt förmånlig arbetssituation med arbete i eget företag så att jag bestämmer över min tid själv och dessutom har jag ingen pendling alls. Om jag då jämför med dig som pendlar halva dagen och dessutom skriver dina inlägg på en mobil (det tar ju evigheter!) så är jag imponerad av att du får ur dig så mycket klokt!

    Man ska självklart göra som man själv känner, men jag förväntar mig inte långa supergenomtänkta inlägg varje gång jag går in på någon av de bloggar jag följer, även om man kanske gör det i något högre grad när det gäller ”proffsbloggarna”. Jag tycker det är helt ok att varva med lite mer ”blajiga” grejer, så länge det kommer saker med mer substans också.

    • SannaM april 17, 2013 den 12:54 e m #

      Puh, skönt att höra 🙂 Jag tänker precis likadant, välskrivet blaj illustrerat med skojig bild är helt okej ibland och får inte mig att lämna bloggen om det inte är så att blajet blir standard. Det är väl det där problemet med att se sig själv som jordens mittpunkt liksom, hrrm… Plus förstås frustrationen över att inte ha den tid man skulle vilja ha.
      Förstår att eget företag är slitsamt på många sätt, men just möjligheten att bestämma så mycket själv – det avundas jag!!

      //strax innan sista lektionen på helt vanlig dator

  2. Sara Brännholm april 17, 2013 den 2:22 e m #

    Åh, jag känner mig träffad 😉 Jag kan blogga så mycket jag gör för att jag är halvtidsstudent på distans. Jag har inga barn och är singel. Jag har massor av tid att lägga på min blogg som andra människor inte har. Se inte mig som en måttstock. Jag älskar min blogg och det jag får ut av den, men hade jag haft barn och man/fru (hm, hade räckt med att skriva partner, men nejdå, jag måste krångla till det och göra en parentes) hade jag inte alls bloggat lika mycket.
    Det du skriver ÄR viktigt och bra Sanna!

    • SannaM april 17, 2013 den 7:59 e m #

      Haha ja känn dig träffad! 😉 Du är i och för sig en bloggmaskin, så att nå upp i din liga kan jag nog glömma… Men känns ändå bra att påminnas om att förutsättningarna är rätt olika! Och tack 🙂

      • Sara Brännholm april 17, 2013 den 8:06 e m #

        Åh andra sidan kan jag trösta dig med att jag känner mig jävligt skev i skrivandet för tillfället. Tycker inte jag får till någonting atm.

        Vassego, du ska ha all kred. Du är bra Sanna!

      • SannaM april 18, 2013 den 10:28 f m #

        🙂
        Då kontrar jag med att det absolut inte märks att du känner dig skev! Dina teman och frågeställningar är bra, dina texter är bra – jag hinner inte läsa riktigt alla eftersom det är rätt många, men tycker det är kul att det alltid finns något nytt att läsa när jag kikar in hos dig! (obs, ingen press nu, jag slutar inte återkomma bara för att du någon gång skulle publicera ett enda inlägg).

      • Sara Brännholm april 18, 2013 den 6:22 e m #

        Men åh. Tack!!!!!

  3. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok april 17, 2013 den 11:56 e m #

    Det är ju himla svårt det här. För det tar ju galet mycket tid om det ska bli bra och man ska verkligen känna att man får ut något av det (eller att det leder dit man vill på sikt) för att det ska vara värt det. Jag skriver just nu ett inlägg om dagen, och en anledning till att jag överhuvudtaget vill ha det bestämt är att ta bort en del press. Skrev jag ett inlägg i veckan så skulle jag få prestationsångest och känna att det var tvunget att bli riktigt bra, medan flera inlägg om dagen skulle konsumera mig och då vara pressande åt andra hållet. Så ett om dagen har känts lagom, även om jag brottas med samma frågor som du i övrigt. Samtidigt läser jag en del en-gång-i-veckan-bloggar och gillar det där mer genomarbetade också. Kanske kan vara värt att testa, eftersom det ger möjlighet att faktiskt lägga ner lite mer tid på texten då? Jag tror också på att testa sig fram. Väcks en tanke – testa några veckor. Funkar det inte är det bara att testa nåt annat.

    • SannaM april 18, 2013 den 10:26 f m #

      Ett om dagen låter lagom egentligen! Men det där med press som du tar upp, det… blir rätt påtagligt även vid ett inlägg om dagen för min del 😉 Tycker ändå det känns bra att resonera lite om det, då sorterar hjärnan upp tankarna och det blir mer självklart att jag inte behöver bränna ut mig på min egen blogg, haha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: