Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

19 Apr

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Tips_Christina-Norling

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se

Annonser

7 svar to “Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer”

  1. Helena april 19, 2013 den 12:42 e m #

    Jag är också så himla kluven till det här med könskvotering. Som det ser ut nu är ju problemet att män kvoteras in i egenskap av män, inte medvetet utan omedvetet, och det blir lika fel som att kvotera in en kvinna bara för att hon är kvinna. Det ska ju handla om vem som har bäst kompetens för det arbete som ska göras, inte om man är kvinna eller man, svensk eller iranier.

    Det ultimata vore väl egentligen att låta rekrytering ske utan namn, vilket skulle ge alla oavsett kön eller ursprung lika goda chanser att åtminstone komma på intervju. Väl där kommer ju de förutfattade meningarna antagligen att göra sitt till ändå, men jag tror att möjligheten blir större till en mer blandad sammansättning av arbetsstyrkan baserat på kompetens och inget annat om man använder den metoden.

    • SannaM april 19, 2013 den 1:26 e m #

      Ja, det kanske kunde vara ett alternativ! Kanske kommer det ändå skina igenom i vissa fall att det är en kvinna eller en man som har skrivit ansökan – men om det samtidigt ingår ”i paketet” att man inom företaget (eller vad det är) verkligen diskuterar vilka egenskaper, förmågor, personligheter man brukar missa, ja, då kanske det faktiskt kan hända något.

      Jag är just nu lite halvt delaktig i en process där ny ledningspersonal ska anställas på mitt jobb, och det är lika många kvinnor som män som har sökt. Det är otroligt svårt att läsa ansökningarna utan att tänka ”jo, det märks att det är en man/kvinna” och värdera utifrån det… Jag försöker verkligen iaktta hur jag själv omedvetet värderar, och tänker extra på att försöka se fördelar med allas ansökningar. Frågan är om alla inblandade gör likadant? Vissa har öppet uttryckt att ”det vore bra med en man!” t.ex.

  2. Lo april 19, 2013 den 1:43 e m #

    Jag läser just nu en kurs i ledarskap och organisation på socionomprogrammet och i all vår kurslitteratur som behandlas genus och chefskap står samma sak. Skillnaden mellan manliga och kvinnliga chefer är liten och krymper allt mer. Jämför man chefer på samma område och nivå är skillnaden obetydlig. Man har försökt bevisa att kvinnor har ett speciellt chefskap med speciella kvaliteter men inte lyckats. Sen är jag ändå för kvotering i vissa fall. Inte för att jag tror att vi måste ha en könsblandad arbetsplats för att ha en bra arbetsplats utan för att det i dagsläget förekommer diskriminering och att kvotering kan motverka det.

    • SannaM april 20, 2013 den 8:16 f m #

      Intressant. Eller, inte helt chockerande egentligen, eftersom det såklart är företags behov och uppbyggnad som i första hand styr hur en chef bör vara – och då anpassar man sig till det i första hand, oberoende av könsorgan och genuppsättning, liksom.

      Könskvoteringens roll ska ju vara just att motverka diskriminering, men som sagt tror jag att den måste föregås av en diskussion om genus och rekryterarens egna värderingar om kön. Annars blir det fel. Eller: riskerar bli fel.

  3. Sandra på Stökboet april 19, 2013 den 5:20 e m #

    Som samhället ser ut är det en rättvisefråge att lika många kvinnor och män finns representerade. De flesta människor är ju faktiskt varken genusmedvetna eller feminister. Samhället gör skillnad på kvinnor och män (oavsett vad vi tycker om det) och då är det viktigt att motverka den diskriminering mot kvinnor som pågår hela tiden, oavsett om de tillför ”andra värden” eller ej.

    • SannaM april 20, 2013 den 8:20 f m #

      Jag håller absolut med dig, men det är samtidigt viktigt att diskussionen kring genus och ens värderingar om kön förs i samband med kvoteringen, för att det på sikt inte längre ska behöva kvoteras. Tror jag.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Fler män i förskolan – ett viktigt steg mot ökad jämställdhet | mina Sanna ord - maj 6, 2013

    […] har ju uttryckt mig rätt skeptiskt till könskvotering och tjatet om jämn könsfördelning, eftersom jag tycker att det könas på tok för mycket i vårt samhälle redan och att all denna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: