Att vara obekväm behöver inte alls vara obekvämt

22 Apr

Ni som har varit med mig sedan tidernas begynnelse läste kanske det här inlägget som jag skrev under Adrians inskolning på förskolan, om att vi hade köpt normkritiska barnböcker att lämna där? Jag ska erkänna att det kändes rejält obekvämt att vara så påträngande och komma med pekpinnar – och liksom så typiskt oss homoföräldrar att påpeka sånt här med genus och normer… Fast samtidigt visste vi ju att vi hade rätt i vår åsikt att det naturligtvis behövs normkritiska böcker på en förskola; böcker där fler familjer än kärnfamiljen finns representerade, där flickor och pojkar gestaltas på andra sätt än det stereotypa, där figurerna har olika hudfärg och så vidare. Det handlar liksom om att arbeta med värdegrunden på riktigt, att inte bara prata om att människor är olika, utan att visa det också.

Hur som helst drog vi ut på den där bokleveransen. När vi insåg att Adrians avdelning stått utan utbildad förskollärare det senaste halvåret och att en just anställts ville vi avvakta och se om någon förändring skulle ske ”av sig självt” genom henne. Och sedan gick tiden, vi lyckades till och med lägga bort en av böckerna och den andra är Adrian så förtjust i att vi själva måste behålla den… Dåliga undanflykter alltihop, men det är inte helt lätt att vara obekväm.

Idag blev det dock äntligen av. En av böckerna, ”Pinsamt värre, Krille!”, dök plötsligt upp i en tidningshög när jag rotade efter något och det blev så att säga signalen: Ta med boken, Sanna!

image

Reaktionen? Den pedagog som öppnade idag (Adrian var först på plats) blev hur glad som helst! Hon undrade om de kunde behålla boken så länge, sa att de kommer ta upp det på arbetsplatsträffen i eftermiddag och sedan skyndsamt beställa in fler böcker. Jag tipsade om några andra titlar också från Olika förlag och pedagogen var otroligt tacksam. Hoppfullt, tycker jag – och vilken bra start på veckan! Att Adrian väckte mig 04.39 och jag har fackmöte till 17 på andra sidan stan idag känns nästan inte jobbigt längre. Nästan.

Men det som ändå stör mig, eller i alla fall skaver en smula, är att likabehandlingsarbete i skola och förskola är så otroligt beroende av att det finns en sån som jag – en genusmedveten, normkritisk (och gärna homosexuell) förälder – eller en i personalen som råkar ha detta som specialintresse. Som jag har skrivit tidigare så behöver likabehandlingsarbete inte ta tid, det är egentligen rätt enkelt – men det gäller ju att någon vet vad som behöver göras och var man hittar exempelvis bra litteratur, för annars kommer det faktiskt ta en jäkla tid, göras fel eller i värsta (och vanligaste?) fall helt glömmas bort.

Hur förändrar vi det? Vem tar ansvaret för att en rejäl insats görs, så att pedagoger och annan personal inom skolan (och egentligen inom alla yrken som arbetar med människor…) får den där grundläggande kompetensen kring likabehandling, diskriminering och värdegrund? Detta är något jag skulle vilja jobba vidare med i framtiden. Skriva om, föreläsa om… Men det får bli, som sagt, i framtiden, och tills dess får vi som kan och vill fortsätta göra små påtryckningar lite här och där, på platser och i situationer där det behövs.

Nu har jag en lååång arbetsdag framför mig, fullspäckad med lektioner.

Annonser

6 svar to “Att vara obekväm behöver inte alls vara obekvämt”

  1. presens april 22, 2013 den 8:30 f m #

    Har du lämnat det här materialet till förskolan: http://www.barniregnbagsfamiljer.se/

    Jag tvekar. Å ena sidan känns det som om det är matnyttigt, å andra sidan vill jag inte skriva dem på näsan. Å ena sidan kanske det hade gett dem en tankeställare som hade varit bra för mitt barn, å andra sidan vill jag inte…peka ut henne.

    De är redan bra på att prata om olika familjer och bekräfta även mitt barn i det – jag vill inte att de ska ta illa upp och tro att jag inte tycker att de gör sitt jobb.

    • SannaM april 22, 2013 den 1:22 e m #

      Nej, har inte gett dem det. Kanske ska, de verkar ju väldigt öppna för det utifrån det lilla samtal vi hade i morse. Jag upplever inte att det finns en särskilt stor genusmedvetenhet eller normkritisk kompetens på vår förskola, men de vill gärna tro att de kan. Känns bra att de nu i alla fall kommer beställa in böcker…

      Men överlag tror jag att de blir tacksamma – de VET ju att det ingår i deras jobb, men är också medvetna om att de inte kan så mycket (de flesta, i alla fall). Vi får agera upplysare ett tag till…

  2. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok april 22, 2013 den 6:00 e m #

    Vad skönt när man liksom drar sig för något viktigt som känns obehagligt och så går det hur bra som helst när man väl tar tag i det! Heja!

  3. Edith april 24, 2013 den 8:44 e m #

    Det här inlägget peppade mig att våga ta med en bok till utvecklingssamtalet på dotterns förskola. Pedagogen blev uppriktigt glad över att få låna ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två”, och jag blev stolt över att jag vågade vara den där personen som inte bara nickar och säger ”bra” hela tiden.

    • SannaM april 25, 2013 den 6:52 f m #

      Härligt att höra! Och kul att den togs emot med varm hand 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: