Konsten att vara kvinna – min egen historia (eller åtminstone en del av den)

23 Apr

Häromdagen impulsköpte jag ett gäng pocketböcker, bland annat Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna” (som Schmenus för övrigt tipsade om här) och i morse kände jag att för sjutton, Världsbokdagen och allt: Jag måste läsa för en gångs skull! I vanliga fall ägnas pendeltågsåkandet åt bloggande, men som den svensklärare jag är borde jag definitivt läsa mer… Ett par kapitel hann jag med – om Caitlins fruktansvärda 13-årsdag, hennes första mens och hennes första trevande försök att passa in i kvinnomallen – och mina tankar gick i spinn direkt. Minnesbilder från barndomen och högstadietiden vällde fram, mina upplevelser kring att vara tjej, kring att bli kvinna. Jag bara måste skriva om detta!!

Jag är en rätt klockren cis-person skulle jag nog vilja påstå. Förutom att jag är lesbisk och därmed inte uppfyller hela normen för hur en kvinna ”ska vara” så har jag definitivt ett linjärt kön, eftersom biologiskt, juridiskt, socialt och självupplevt kön hänger ihop och pekar åt samma håll. Jag är kvinna, helt enkelt. Vad det nu innebär?!

Till skillnad från Caitlin Moran så längtade jag efter att få mens. Ja, jag längtade verkligen. En gång skrev jag till och med i min dagbok om hur innerligt gärna jag ville ha mens och komma in i puberteten på riktigt. Jag minns att jag satte en post it-lapp över just de raderna inuti dagboken, för jag skämdes lite för att jag skrivit om det. Mens är egentligen ingenting man pratar om, och de flesta kvinnor/personer med mens tycker att mens är rätt äckligt – så även jag nu för tiden, för trots att det är väldigt naturligt så är det inte särskilt kul med extrem mensvärk, blod överallt och pms från helvetet upp till tio dagar innan varje menstruation. Detta, i kombination med en kort menscykel, en extra långdragen blödning och en ägglossning som även den gör väsen av sig, gör att jag nu för tiden inte alls förstår vad jag längtade efter. Men var mens ett tecken på att man blev vuxen, eller ja, kvinna kanske. Jag minns inte om jag faktiskt tänkte på att det skulle göra mig till kvinna – jag ville framför allt bli äldre. Få mens, få bröst, få hår under armarna och på snippan (eller som den kallades i min familj: ”hönan”. Hua). För jag längtade även efter hårväxten, den var också ett kvitto på att jag inte var ett barn längre.

Jag och min bästa kompis brukade leka tonåringar när vi gick i lågstadiet. Vi valde ut varsin tjej ur skolkatalogen – ur sjätte klass – och låtsades att det var vi. Jag hette Johanna, hon hette Susanne, vi stoppade strumpor i den lilla bh-toppen och lekte att doktorn skrev ut ”pubertetspiller” åt oss. En gång vågade vi oss till och med ut med de strumpfyllda topparna, men tack och lov regnade det och bostadsområdet var alldeles folktomt. ”Johanna” och ”Susanne” hade varsin pojkvän naturligtvis, det ingår ju i att vara tonåring. Även pojkvännerna valdes ut ur skolkatalogen, men jag kommer inte längre ihåg vad min hette eller ens hur han såg ut. Överlag så såg jag liksom ingen skillnad på killarna i skolkatalogen, alla hade pottfrisyr och smått finnig hy, en enda grå massa på något vis. Tjejerna tittade jag däremot gärna på, hittade på imaginära skönhetstävlingar och bestämde i huvudet vilken av tjejerna i varje klass som bäst passade att vara Lucia.

Men, trots detta spanande på tjejer i skolkatalogen, och trots att jag redan som åttaåring hade stora affischer på lättklädda Pamela Anderson, Anna Nicole Smith och Shannen Doherty på väggarna i barndomsrummet hade jag förstås ingen misstanke om att jag skulle kunna vara kär i någon annan än en kille. Att ha pojkvän, ja, det är ju en naturlig del i att bli kvinna, och heteronormen var så självklar att den inte ens benämndes (vilket den även nu för tiden rätt sällan gör, som ni vet). Jag var precis som alla andra kär i massa killar, i synnerhet i lågstadiet, men senare – under högstadiet – var det min tysklärare som stod i centrum för min kärlek. Parallellt med att jag satt i korridorerna (eller för den delen och pinsamt nog på en parkbänk utanför hennes hus), stirrade längtansfullt efter henne och skrev lidelsefulla kärlekstexter, hoppades jag hela tiden att jag ändå skulle hitta den där pojkvännen. Vem det skulle kunna vara hade jag verkligen ingen aning om, jag ville bara så gärna bli sedd och uppvaktad av en kille.

Det hände dock aldrig, för jag var inte en sådan tjej som killarna tittade efter. Inte alls faktiskt. Och det gjorde mig förstås också ofantligt deppig – snacka om att vara dubbelt misslyckad: För det första inte ha kapaciteten att själv bli intresserad av någon kille på skolan, och för det andra att inte heller bli utvald av dem.

Någon gång under högstadiet öppnade jag mig i alla fall för två av mina kompisar och berättade om min kärlek för tyskläraren, och efter detta började också min jakt efter en passande identitet. Jag ville placeras i ett fack! En av mina vänner var engagerad i Ung Vänster, uttalad feminist och hängde på Ungdomens Hus. Jag ville också vara med! Men hur mycket jag än läste på om olika sorters feminism, så tyckte jag inte att någon inriktning passade klockrent in på hur jag tänkte och kände. Jag fick försöka vara mig själv istället, vilket kom att innebära att agera ”vuxet”; strunta i mode och skönhet, inte sminka mig, bära mammas gamla stickade tröjor. Kort dessförinnan hade Fucking Åmål visats på biograferna – så jag visste ju faktiskt att det dessutom fanns en möjlighet att vara lesbisk – och såg jag något minsta lesbiskt på tv såg jag till att spela in det, för att sedan titta på det om och om och om igen. En kompis och jag hyrde hem filmen ”If these walls could talk 2” och shit, det var verkligen himmelriket. Vi såg den två gånger på raken den kvällen, och morgonen efter såg jag den en gång till innan en skulle lämnas tillbaka.

Sammanfattningsvis var högstadietiden rätt jävlig, men vad jag ändå känner mig nöjd med nu – och faktiskt även kände mig nöjd med då – är att jag aldrig svek mig själv. Jag vägrade vika mig för grupptryck, jag väntade med att bli full tills jag gick i gymnasiet, jag satsade på skolarbetet och jag gick ut rätt hårt med sådant som jag trodde på och brann för.

Och vad har då allt detta att göra med att ”bli kvinna”? Har det blivit någon kvinna av mig egentligen, eller har jag bara blivit människa? På många sätt är ju ”kvinna” något du är i förhållande till män, och hela samhället är uppbyggt kring att flickor och pojkar ska växa upp och bli attraherade av varandra. Under högstadietiden blir det extremt tydligt, för i varenda tjejtidning står det skrivet hur du ska bete dig för att fånga den perfekta killen, och allt tissel och tassel i omklädningsrummet handlar om samma sak. Vi tjejer och kvinnor som då inte ingår i det där – vad händer med oss? Har vi generellt lättare för att bli ”egna individer” som struntar i vad andra (män) tycker om oss, hur vi ser ut och beter oss? Kanske. Eller snarare: JA, det tror jag. Vägen dit är dock inte så lätt, för som samhället såg ut när jag växte upp – och som det i väldigt stor utsträckning fortfarande ser ut – så måste du först ta dig igenom hela kvinnoblivandet utifrån ett heteroperspektiv. Och det är inte bara jobbigt för mig och andra icke-heterosar – det är jobbigt för alla. Eller?

Annonser

5 svar to “Konsten att vara kvinna – min egen historia (eller åtminstone en del av den)”

  1. Julia april 24, 2013 den 4:36 e m #

    Svar ja! Vidrigt var det.
    Vilket bra och tankeväckande inlägg. Fick en massa nytt att fundera på. Dessutom vågade du lämna ut en bit av dig själv. Tack för det.

    • SannaM maj 1, 2013 den 10:17 f m #

      Tack, vad kul att du tycker det! 🙂 (gillar inte att inse att jag glömt svara på en kommentar, för övrigt, känns oartigt..!) Ha en bra dag!

  2. Hanna april 30, 2013 den 12:26 e m #

    Hej Sanna. Vad glad jag är att jag har snubblat in på din blogg, du skriver bra och intressant och jag känner igen mig i så mycket! Särskilt i detta inlägg, jag var själv i högstadiet och gymnasiet förälskad i (kvinnliga) lärare utan att förstå att jag var kär, trodde bara att det var något fel på mig och att jag inte hittat rätt kille än. Dock har jag funderingar, och det vore schysst om du kanske kunde hjälpa mig lite på vägen, för jag har aldrig varit i ett förhållande med en tjej, och jag vet inte riktigt hur det ens skulle gå till. Jag känner inga homosexuella tjejer och vet inte heller hur jag ska komma i kontakt med dem. Jag har inte kommit ut (och vet inte ens säkert om jag är lesbisk), och på krogen vågar jag aldrig stöta på någon. Vore snällt om du hade något tips!

    • SannaM maj 1, 2013 den 10:23 f m #

      Hej och välkommen hit! Kul att du gillar bloggen! Åh, så svårt, jag vet inte riktigt hur jag ska råda dig… Jag började hitta tjejer först när jag hade kommit ut egentligen. Med det inte sagt att det är något måste, förstås, men självklart underlättar det att vara trygg med sig själv och våga visa det utåt liksom. (Lätt för mig att säga nu när det var så pass länge sedan). Har du varit på något gayställe någon gång? Har du någon kompis som du kan dela detta med? Det är ju så klyschigt och kanske inte särskilt hoppfullt – men alltså, när det händer så händer det liksom. Tror jag i alla fall. Jag har på något vis vetat att HON är också intresserad av tjejer – eller HON skulle potentiellt vara intresserad av mig… men sedan måste man ju själv vara genuint intresserad också, och det tyckte jag kändes rätt hopplöst i början; att ”utbudet” var så pass begränsat ändå, och tänk om någon blev kär i mig men jag inte kände något tillbaka… vad jag ”otacksam” då? Sumpade min enda chans? Och utifrån det hade jag också en del, såhär i efterhand, ”onödiga” dejter. Men det lär man sig också på. Du får testa den gamla hederliga nätdejtingen…! Eller som sagt, ta dig till något gayställe, en tjejfest eller Rfsl-häng. Lycka till hur som helst 🙂

Trackbacks/Pingbacks

  1. Att vara 14 år och inte riktigt som alla andra | mina Sanna ord - maj 26, 2013

    […] har skrivit lite om min tonår och att komma ut här och där tidigare, till exempel här, här och här – men inte dragit baksidan av historien. Så nu tänkte jag göra det. Och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: