Filmen Prinsessa, och: Vem bestämmer vad som är attraktivt?

24 Apr

Jag såg Teresa Fabiks film ”Prinsessa” med mina elever. Det var rätt länge sedan nu, men när jag stötte på den där Biggest Loser-reklamen i söndags kände jag att detta faktiskt är något att skriva om, även om jag kanske inte tillför något som inte har sagts tidigare.

image

”Prinsessa” handlar om gymnasietjejen Maja som drömmer om att bli skådespelare. Hon ser dock inte ut som den typiska stjärnan, eftersom hon är rätt många storlekar större än den smala filmstjärne-normen, och hon är för mycket även i sin personlighet: Hon är den enda i teatergruppen som tar skådespeleriet på fullaste allvar, och är helt klart en av de bästa på att verkligen våga gestalta, men det är ju inte riktigt okej – lagom är som bekant bäst, för du ska inte tro att du är någon. Maja träffar dokumentärfilmaren Erika på ett bröllop, och de kommer fram till att Erika ska göra en film om Maja. Erikas tanke är en seriös dokumentär om en ung tjej som vill bli skådis, men den idén säljer inte – och i hemlighet skriver Erika kontrakt på att skapa en plump komedi med titeln ”Fett” och med det enda syftet att publiken ska skratta ut Maja. Mitt i allt detta blir Maja nära vän med Alex ur teatergruppen. Hon är kär i honom, men han är förstås ihop med gruppens elaka snygging – hon som alltid får prinsessrollerna som Maja nekas. På slutet kommer han dock ut som bög och tillsammans entrar han och Maja studentceremonin i utmanande kläder som Alex har sytt åt dem.

Jag tycker mycket om den här filmen. Den är verklighetstrogen, den är rolig, men också ofantligt sorglig – och ibland fastnar skrattet i halsen, skämskudden åker fram, eller så vill man gråta (och jag tillhör dem som verkligen gråter. Varje gång). Zandra Andersson gör dessutom rollen som Maja så otroligt bra. Mina elever gillade också filmen, de satt alla och hatade Erika när hon skrev på det förödande kontraktet, och jublade på slutet när allt ordnade sig. Dock fanns det alltid någon i varje klass som bara var tvungen att kommentera Majas vikt på ett otrevligt och opassande sätt:
”Åh fy fan! Så jävla äckligt!”
”Tänk att ligga med henne alltså – usch så vidrigt!”
Och så höll de för ögonen och ryggade tillbaka. Dessa reaktioner uppmärksammades dock direkt av andra elever i klassen, som med irriterade blickar och skarpa tillsägelser tillrättavisade de oförskämda eleverna.

Efter vi hade sett filmen följde dels fri skrivning om den i skrivböckerna, och dels diskussion (önskar dock att jag hade haft mer tid, men det var precis innan ett lov). Vi pratade om att ha drömmar, om att vara eller inte vara som alla andra, om vänskap och svek, om kroppsideal och skönhet, om sexualitet… Kanske var eleverna lite för unga för den här filmen, i alla fall vissa av dem, men som sagt: De gillade den, och vissa sa väldigt kloka saker.

Grejen är dock att ungdomarna i de flesta fall vet vad de ska tänka och tycka, men de vet också hur verkligheten egentligen är. De flesta poängterade särskilt i sina skrivböcker att Maja faktiskt var en väldigt fin människa i första hand, att hon kanske inte var den snyggaste, men det är faktiskt insidan som räknas och så vidare. Och just där måste vi stanna upp: ”Hon kanske inte är den snyggaste, men…” Vem är det egentligen som bestämmer vem som är snygg, attraktiv, har en fin kropp, en kropp som duger, en kropp som någon vill krama om, kyssa och rentav ligga med? Eleverna vet liksom redan att även om de skulle säga att ”det finns många som tycker att Maja är snygg”, så är det en lögn med samhällets mått mätt. För enligt samhällsnormen ska man inte se ut så, det är inte bara ohälsosamt, det är också osexigt och ett bevis på att du inte tar hand om dig eller att du inte vet bättre.

Det är inte helt lätt att bemöta dessa ”sanningar” om mänskliga kroppar. Jag förklarar att alla som är tjocka, alltså som enligt större delen av samhället är tjocka, inte alls är ohälsosamma. Vissa har jättebra värden, deras kroppar är bara byggda så, och vissa kanske inte hela tiden orkar arbeta emot sin kropps natur och gå på diet jämt. Och andra kroppar mår inte alls bra, som personerna i Biggest Loser till exempel – här har vi människor som mår både fysiskt och psykiskt dåligt av sin övervikt. Men bara för det har ingen annan, som inte lider av samma problem, rätt att tycka om deras kroppar eller om dem som personer.

Jag lyfte specifikt frågan om ”vem som är värd att älskas” och vem som har en kropp värd att älskas. Det blev inga djuplodande diskussioner om just detta – som sagt, eleverna är lite unga – men jag hoppas att några av dem åtminstone började tänka efter och fundera över sina egna ideal och varifrån de hade fått dem. Vi pratade förstås om fotomodeller, om modereportage, om reklam och vilka människor som får synas där. Vi pratade om kroppsideal för män och för kvinnor, och vi pratade om hur otroligt snäva dessa normer faktiskt är: Du får inte vara tjock, men du får heller inte vara för smal. Du ska ha muskler, men som kvinna få du inte vara för muskulös. Precis lagom är alltid bäst. Hur många kan leva upp till det?

Igår var jag och klassen på en modevisning för elever, av elever och med elever. Kreationerna hade skapats av högstadie- och gymnasieelever och det var ungdomarna själva som gick mannekäng. Här syntes verkligen en bredd, alla fick vara med. Vissa var pinnsmala, vissa hade hull på kroppen, några var korta, någon var otroligt lång – de representerade liksom hur ungdomar ser ut, ja, hur människor ser ut. Det var otroligt befriande och hoppfullt att se! Men de flesta av dem kommer aldrig få gå på någon catwalk igen, de kommer aldrig få vara med i något modereportage eller i någon reklamfilm – om inte idealen ändras förstås. Och visst, det ska väl inte heller vara allas dröm i livet, att få synas på en reklampelare, men ni förstår poängen. Vi påverkas alla av de osunda skitidealen. Alla behöver inte tycka att alla är snygga, attraktiva, åtråvärda – men vissa ska definitivt inte behöva ses som fula, oattraktiva, oliggbara av hela samhället.

Nej, jag vet inte. Nu svävar jag ut igen. Jag skulle egentligen vilja skriva en massa mer, både om filmen ”Prinsessa” och om (möjliga) diskussioner kring den. Jag skulle vilja belysa fler av de normer som filmen ifrågasätter, men även de normer som den reproducerar. Jag skulle vilja komma fram till riktigt smarta lösningar som gör att inga av mina elever (eller någon annan) längre ska behöva känna sig för för ful, för fet, för kort eller lång och att de inte heller ska döma någon annan efter utseendet. Inte på något vis. Men jag är för trött och kommer bara skriva alldeles för långt. Istället uppmanar jag er att se filmen ”Prinsessa” och sedan får ni ge mig något klokt som jag kan fundera vidare på.

Annonser

8 svar to “Filmen Prinsessa, och: Vem bestämmer vad som är attraktivt?”

  1. Lisa - MondoCane april 25, 2013 den 6:54 f m #

    Nu är filmen antagligen menad för lite yngre människor och alltså säkerligen övertydlig i sitt budskap, men här kommer ändå en reaktion: att smala prinsess-skådespelare inte är ”för mycket”, på ett positivt sätt. Det skapar andra fördomar, i min åsikt.

    Jag tycker att det är ett problem att skapa en världsbild där man antingen passar in i mallen eller också gör man det inte, och passar man in i mallen har man andra problem. Är man smal, vacker och passar in i samhällsnormen, då säger fördomen att personen (oftast kvinnan) är lite tråkig, inte den där som får folk att gapflabba direkt, för den som får folk att gapflabba är hon den lite större eller hon den med konstiga kläder. Inte för att kritisera filmens budskap, men jag ogillar den trenden att när man skall göra en film ”från andra sidan” så gör man det på någons bekostnad – ja, Maja är stor och rolig och spännande, men det räcker inte. Istället måste man också hamra hem att vackra människor suger, de är inte alls lika roliga som Maja, att det är kul och spännande att vara annorlunda och att perfektion är trist på alla sätt. Det skapar ett skönhetsförakt där man antar att snygga tjejer är bimbos eller trista eftersom de inte behöver vara annat.

    Ett roligare slut på filmen hade kunnat vara att Maja talar lite mer med snyggingen och att de kommer på att de bägge ogillat en projicerad nidbild av den andre: Maja har ogillat tanken på snyggingen som en otrevlig liten prinsessa, medan snyggingen trott att Maja gör sig lustig över hur dåligt snyggingen kan spela teater, eller betett sig förminskande. Till sist blir de vänner, Disneyslut med montage över deras glada liv, alla lever lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Fast det kanske blir lite FÖR nyanserat och luddigt.

    • SannaM april 25, 2013 den 8:05 f m #

      Jag håller med dig! Och dessa sidor av filmen hade jag velat skriva lite mer om när jag där i slutet luddar ihop mig och började känna mig långrandig… Men det får kanske bli ett till inlägg på temat! För det ÄR som du säger problematiskt att den trots allt reproducerar en massa dåliga normer, exempelvis får Maja i slutet ingen kille, utan den enda som ”vill ha” henne är bög och de kommer aldrig ha någon sexuell relation. Det är också typiskt att killen som syr kläder dessutom är bög… Så som du säger, filmen är ämnad för yngre MEN samtidigt passar den inte yngre, för det går inte att gräva djupare i den med alltför unga personer. Jag gillar den verkligen just för att man kan vrida och vända på budskapen och för att jag gillar huvudpersonen osv, men ja… det är klurigt.

      • Lisa - MondoCane april 25, 2013 den 10:26 e m #

        Som vanligt finns det bara en lösning på problemet: att bli regissör/manusförfattare/producent/skådespelare och göra det själv.

      • SannaM april 26, 2013 den 7:25 f m #

        Exakt! Eller helt enkelt använda de befintliga filmerna som underlag för vettiga(re) diskussioner. Måste hur som helst säga angående filmen Prinsessa att jag gillar att den tjocka tjejen faktiskt är hjälten, och inte mobboffret vid sidan om (som alla sedan börjar uppskatta, när de inser att hon är ”fin innerst inne”, eller nån annan skit).

      • Lisa - MondoCane april 26, 2013 den 7:11 e m #

        Jag önskar mig en film där det finns tjocka människor, och det inte tas upp alls att de är tjocka. Inte positivt, inte negativt, inte att de är fula eller fina eller bra eller hemska, utan att de bara är karaktärer som råkar vara tjocka. Typ som det är med glamourösa, smala, attraktiva karaktärer.

      • SannaM april 26, 2013 den 7:17 e m #

        Såklart, precis som det ska finnas homosar som bara råkar vara homo och så vidare. Tids nog? Som med allt annat.

  2. Lisa - MondoCane april 25, 2013 den 6:55 f m #

    På ett positivt sätt? Vad har jag skrivit nu? På ett negativt sätt, menar jag såklart.

  3. Zandra Andersson december 16, 2014 den 2:05 e m #

    Härligt att filmer lever genom diskussioner med dina elever! Passar även på att tack för kloka ord! /Zandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: