Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

29 Apr

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Annonser

7 svar to “Är det mer okej att en pojke är ”fin”?”

  1. Lisa - MondoCane april 29, 2013 den 11:41 f m #

    Jag tycker inte om ordet fin i och med att jag tycker att det förminskar mitt eget användande av ordet. Jag har funderat lite på saken, och vi tänkte ju lite i samma banor – när jag kallar sonen fin gör jag det för att jag tycker att fin inte syftar så mycket på utseendet. När andra använder ordet i enbart den bemärkelsen att något är estetiskt tilltalande, då blir det ju något annat. Kanske får jag hitta ett nytt ord, själv. Men som sagt, man har ju världens finaste unge på alla sätt, och man vill ju att andra skall se detta…

    • SannaM april 29, 2013 den 12:18 e m #

      Ja, precis, saken har ju diskuterats förut och jag håller som bekant med om att ”fin” är ett bra ord när det fokuserar på personligheten, och ett mindre bra ord när det enbart handlar om ”utseende”. Blev bara lite paff idag när han överröstes med hur fin han (hans kläder) var av en främling, det händer liksom så sällan… och å ena sidan kändes det bra, men å andra sidan inte så värst bra – för vad betyder det egentligen?

      Kanske överanalyserar jag det hela, men det är ändå intressant att fundera kring hur det formar en individ att hen får höra att hen är fin på det där ytliga sättet… och då förstås kopplat till barnets kön. Puh. Jag vet inte.

  2. Helena april 29, 2013 den 12:55 e m #

    Jag förstår hur du tänker med att det på sätt och vis kan vara bra att en pojke också får höra att han är fin. Å andra sidan tänker jag att det vore så skönt att slippa allt detta fokus på yta hela tiden. Vi lever i en så fruktansvärt utseendefixerad värld där det är viktigt att uppfylla kraven på vad det innebär att vara fin, och i förlängningen snygg/vacker. Det vore så himla skönt att slippa det, tänk så mycket ångest man skulle kunna eliminera 🙂

    • SannaM april 29, 2013 den 3:16 e m #

      Ja, det håller jag med dig om. Jag tänkte lite efteråt sen att shit, tänk om jag hade en dotter och fick höra detta ”fiiiin” dagarna i ända, då skulle jag bli uppriktigt kräkfärdig och rätt orolig för mitt barn. Så, nä det är nog inte något att eftersträva att Adrian oftare ska få höra hur fina kläder han har eller hur söt han är…

  3. tokiistrand april 29, 2013 den 4:46 e m #

    Jag känner hopplöshet kring det här med kläder. Min treåriga dotter kan ha på sig vad som helst, tjejkläder, killkläder, konstiga kläder. Alltid får hon uppmärksamhet för vad hon har på sig. Inte alltid ett ”å va fiiin” men alltid uppmärksamhet. För ett tag sen hade hon ett utbrott när en klänning hon ville ha var i tvätten och hon inte kunde vara fin, gissa om mitt hjärta sjönk.

    Min 1,5åriga son kan ha på sig vad som helst, tjejkläder, killkläder eller konstiga kläder men får väldigt sällan uppmärksamhet för vad han har på sig. Någon kommentar om att han är söt eller go kan han få men det är sällan kopplat till vad han har på sig som det nästan alltid är i dotterns fall.

    Vad gör man? Vad ska jag ta på dem? Hur ska de lära sig att det inte är viktigare vad tjejer har på sig än vad killar har? Hur ska min dotter lära sig att kläder inte har med hennes värde att göra? Hur ska hon lära sig att klä sig för sin egen skull och inte för att bli bekräftad av andra? Hur ska min son lära sig att inte bedöma och kommentera det motsatta könet efter vad de har på sig?

    • SannaM april 30, 2013 den 6:03 f m #

      Ja puh, vad gör man? Upplyser omvärlden att de hellre bör visa barnen uppskattning för vilka de är? Men så ”på” är det inte så lätt att vara heller. När jag läser din kommentar och ju mer jag tänker på vår situation igår desto mer självklart känns det att det förstås inte heller är något positivt att vår son får höra hur fina kläder han har. Till vilken nytta, liksom?

      Det är överlag svårt att ändra på omvärlden, om man inte orkar vara jäkligt obekväm jämt, men de egna barnen kan man kanske påverka genom att prata mycket om vad som verkligen är viktigt. En treåring är ju rätt liten, men om du fortsätter hålla fast vid din ståndpunkt så ger det säkert något så småningom… Eller vad tror du?

  4. presens april 29, 2013 den 7:52 e m #

    Svärmor är alltid väldigt noga med att poängtera hur fin tröja min dotter har, vilka fina byxor och fina skor och fina blablabla hon har, och en av förskolefröknarna säger alltid att hon är fin när hon har tofsar i håret, men i övrigt är hon väldigt förskonad från det där.

    Jag läste en jättebra artikel om det här sättet många pratar till flickor på, som hette just How to talk to little girls. Väldigt intressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: