En högstadielärares dilemma

30 Apr

Det finns ett stort problem med att vara högstadielärare och det är det faktum att mina elever går i högstadiet, medan jag har gått i högstadiet. Och det spelar inte alltid någon roll att jag är ung och har ett rätt skarpt minne av hur det var att vara högstadieelev och därför till viss del kan sätta mig in i deras situation – för jag gör det fortfarande ur en vuxens perspektiv, en vuxen som har gått igenom och bearbetat allt som hände under den där tiden och som nu kan se på enskilda perioder, händelser och personer med klarare blick.

Ibland är detta otroligt frustrerande och gör att lärarjobbet och allt extra engagemang för elevernas välmående känns lite… lönlöst. Alltså, jag vet ju att det inte är lönlöst och många elever kommer säkert se i efterhand att den eller den läraren brydde sig lite extra och faktiskt hade rätt sunda, kloka tankar och värderingar (eller vad det nu må vara) – men just i de där situationerna när vissa tar extremt mycket plats på bekostnad av andra, när menande blickar far genom rummet på ett sätt som syns, men är så subtilt att det just där och då inte går att ta upp, när tvivelaktiga åsikter och uttalanden om vissa (ej namngivna) personer i klassen eller på skolan slängs ut inför alla andra med en sådan självklarhet att det nästan känns omöjligt att bemöta på ett riktigt bra och fruktbart sätt… Då önskar jag att jag kunde åka tidsmaskin tillbaka istället, vara en lärare och en elev på samma gång, röra om i grytan, ta mig igenom vissa personers hårda yta och plocka fram det absolut finaste och bästa som jag tror (vill tro!) finns i alla.

För lätt är det inte. Att gå i högstadiet är inte lätt för någon (eller är det någon här som minns den tiden som den bästa i livet?) och det är väl själva fan att vi inte ska kunna ändra på det!?

Nu för tiden är det väldigt populärt med samtal om saker och ting, istället för att man faktiskt genomför. Jag tänker till exempel på handledningar och livskunskap och EQ och Olweus och Friends – det finns tusen metoder för hur man ska diskutera om att umgås, om att agera utifrån allas lika värde, om att vara en god kompis. Dessa samtal kan vara jättebra förstås, men de omvandlas inte alltid till något lika bra i praktiken, där vi faktiskt är tänkta att umgås, behandla alla lika värdigt och vara goda kamrater. Borde vi inte istället baka ihop allt till ett? För vad är annars meningen med dessa samtal?

När det gäller barn i behov av särskilt stöd talas det ibland om att ”det sociala går först!” och så fokuseras det på att barnet ska integreras i gruppen och skaffa kompisar, bli accepterad och lära sig ”socialt samspel” – innan det satsas på barnets praktiska och teoretiska kunskaper och färdigheter. Den som kom på detta måste vara rätt dum ändå, för agerar, socialiserar och kommunicerar gör vi ju i skolan i första hand kring kunskaper och färdigheter – och här blir det ju också mycket mer naturligt att vi hjälps åt, grupperar oss på olika sätt och kan dela med oss av vad vi kan. Det sociala kommer då lite mer på köpet – om alla inblandade faktiskt kan bidra med något.

Sedan behövs förstås alltid en kunnig, lyhörd och engagerad pedagog som är duktig på att lyfta varje individs styrkor, som styr upp arbetet genom lämpliga grupperingar och frågeställningar till exempel. Men, det jag på något vis ville komma fram till genom dessa små utsvävningar är just att det där samtalet om – metasamtalet – inte alltid är så himla fruktbart om det sker isolerat (och handen på hjärtat, i högstadiet är det lätt hänt att det sker rätt isolerat, eleverna rör sig oftast mellan många olika klassrum och lärare). Det är i praktiken det måste hända något, det är där vi pedagoger måste öppna upp för nya bekantskaper att mötas, lösa upp destruktiva kombinationer, uppmuntra och lära barn och ungdomar att både ta plats och att lyssna och förstås se till att vi jobbar på ett sätt som gör att olika människotyper har möjlighet att visa vad de kan – så att andra också inser att alla kan bidra.

Kanske feberyrar jag nu (ja, jag har feber) och kanske låter jag lika verklighetsfrånvänd och utopisk som lärarutbildarna när de naivt uppmuntrar lärarstudenter till både det ena och det andra som låter så fiiint i teorin men som i praktiken bara blir löjlig pannkaka, men… Jag tror på mig i alla fall. Även om jag just idag känner mig en aning hopplös och frustrerad.

Kan inte ungdomarna bara ha vett att vara schyssta mot varandra??

Annonser

6 svar to “En högstadielärares dilemma”

  1. Suzan april 30, 2013 den 8:00 e m #

    Jag kanske är fel person att läsa, feber här med 😉

    Men din sista mening var klockren! Vara lite schyssta!

    • SannaM maj 1, 2013 den 6:41 f m #

      Verkar vara inne med feber nu.. Dålig trend!

      Ja, kanske skulle säga till dem just det lite oftare. Hur svårt kan det vara?

  2. Calle april 30, 2013 den 8:46 e m #

    Det där sista kan du gott tala om för dem. Med stora bokstäver.

    • SannaM maj 1, 2013 den 6:42 f m #

      Ska göra det. Precis med de orden, om och om igen…

  3. Stefanie maj 2, 2013 den 12:04 f m #

    Jag är högstadieelev. Men med väldigt mycket ”Om jag var vuxen vad skulle jag tycka då.” tänk.
    Jag annalyserar ofta mina klasskamrater och mina lärare. Tyvärr är de lärarna som bryr sig sådär lite extra sällsynta. Jag kan tänka tillbaka på låg/mellanstadiet då man hade en lärare i alla ämne som tog hand om en, pratade med en, brydde sig lite extra. Och nu känns det plötsligt som att allting verkligen bara är ”ett jobb.” Något de måste göra. De måste prata med oss, men de bryr sig inte. Inget intresse för att försöka inspirera oss, för att utveckla våra tankar.
    Hade jag varit lärare så hade jag gjort allt jag kan för att påverka positivt. Lärare har så mycket inflytande på oss, de hade kunnat få oss att göra så mycket bara de försökt.
    Och de kids som är dryga mot varandra är givetvis osäkra. men endå så har vi bara talat om självkännsla en gång i vårklass (och det var jag som tog upp det.)
    Jag hade gärna berättat hur jag tänker och vad mina kompisar tycker, för lärare för om jag hade varit lärare så hade jag skaffat en insider som kunde berätta vad alla tycker och tänker, för det är klart att man alltid vill bli bättre!
    Jag känner att jag tappar tråden här men mins ögon stängs vilken sekund som helst! Tack för en fantastisk blogg!

    • SannaM maj 2, 2013 den 8:59 f m #

      Tack för din kommentar, vad glad jag blir att jag har högstadieelever som läsare 🙂
      Förstår precis vad du menar med att högstadielärare (och i ännu större utsträckning gymnasielärare) mer har läraryrket som ”jobb” än lärare mot yngre åldrar, och det har förstås att göra med att schemat och förutsättningarna ser helt annorlunda ut. Vi högstadielärare springer (precis som ni elever…) mellan klassrum och undervisningsgrupper som små illrar och vissa ämneslärare har 250 elever att ägna sig åt. Inte konstigt att tiden och engagemanget för varje enskild elev blir betydligt mindre… Men, samtidigt behöver det inte ta så värst mycket extra energi att under lektionerna visa sitt engagemang, det handlar ju egentligen bara om hur man talar till eleverna, hur man bemöter dem – och vilka ämnen man väljer att diskutera. Där jag jobbar har de flesta lärare, upplever jag, ett genuint intresse för ungdomarna och det hoppas jag också att ungdomarna märker. Synd att det inte verkar vara så på din skola!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: