Tankar kring betyg, förmågor och vad det innebär att ”bli nåt”

2 Maj

Betyg ska mäta förmågor, inte handla om poäng på enstaka prov eller huruvida du har lämnat in alla uppgifter och läst alla sidor i boken eller ej. Framför allt ska betygen inte värdera dig som individ. Men det är klurigt det där, för även om vi i dagens skola har krav och förväntningar på oss uppifrån att se till att alla elever når så långt de bara kan – så ska eleverna genom betygen ändå sorteras. För om alla, eller i alla fall för många, når högsta betyg (vilket blev fallet med det senaste betygssystemet), ja då byter politikerna system. Möjligheten att sortera individer försvinner ju om alltför många når för långt – och det går ju inte för sig?

Är inte det en märklig paradox? Förståelig på vissa sätt, för självklart kan inte alla bli akademiker på ”högsta nivå”, läkare, psykologer, advokater… hur skulle ett sådant samhälle se ut? Men samtidigt, i och med att vikten vid betyg är så himla stor och i och med att vi nu för tiden ska sträva efter att alla elever når så långt de bara kan (i betydelsen: får så höga betyg som de någonsin kan) så visar detta vad som räknas i samhället, vad som verkligen är viktigt – oavsett vad vi lärare eller föräldrar försöker förmedla till enskilda elever. Och den som inte når höga betyg och som inte studerar vidare på universitet, den blir liksom lite sämre än alla andra.

Det är snart dags för betygsättning nu. Jag skrev tidigare i år ett debattinlägg om detta ämne, i samband med att Moderaterna kom med den ”briljanta” idén att införa ännu tidigare betyg, och nu när sommaren närmar sig blir det återigen aktuellt att fundera och diskutera.

Är betyg det bästa sättet att skapa en framgångsrik skola där alla elever får möjlighet att nå sin fulla potential? (Och nu menar jag inte sin fulla potential enbart i betydelsen ”plugga vidare på universitet”, utan jag menar i betydelsen ”utifrån varje individs önskemål, intressen och förmågor”.) Jag vet inte, det är otroligt svårt. I en skola för alla har alla rätt till en god utbildning. Alla har rätt att lyckas oavsett kön, etnisk bakgrund, funktionsförmåga, socioekonomisk bakgrund och så vidare. Men samtidigt måste vi också omvärdera vad som anses ”fint” att uppnå med sin grundskole- och gymnasieutbildning. För som sagt, alla kan inte bli akademiker på ”högsta nivå”. Vi behöver en otrolig massa yrkesgrupper i det här samhället som ser till att det är rent och snyggt ute på gatorna och i offentliga lokaler, personer som arbetar inom service, som producerar och säljer dagligvaror, som tar hand om barn och gamla. Men i nuläget är det väldigt få av mina elever som ser sådana yrken som alternativ. Alla vill ju ”bli nåt”, och det är ett stort misslyckande för de flesta att jobba på ålderdomshem, bli undersköterskor, arbeta i mataffär, på café eller inom renhållning (eller att bli lärare, för den delen, för det ses inte heller som något statusyrke). Om du inte blir fotbollsproffs eller fotomodell, då ska du åtminstone bli läkare eller jurist, eller kanske pilot, egen företagare eller ”jobba med media”. Bli nåt, som sagt.

Som högstadielärare försöker jag alltid förmedla till mina elever att det är förmågorna som är det viktigaste. Vilka betyg de får i sexan, åttan eller till och med i nian, det spelar faktiskt inte så stor roll. Visst, du ska självklart försöka komma in på det gymnasieprogram du vill, och för det krävs ett visst antal poäng som systemet ser ut. Men utöver det, stressa inte! Ingen kommer fråga dig om fem år vilka betyg du hade i högstadiet! Och du kommer heller inte ens minnas alla detaljkunskaper i varje ämne som du ägnat timmar och åter timmar åt att försöka banka in. Det som du däremot bär med dig, det är förmågan att söka information, att kritiskt granska, värdera och välja ut den viktigaste informationen, att använda information till att producera någonting eget, att hitta bra lässtrategier som hjälper dig att ta in och förstå text, att skriva och räkna och analysera och diskutera. Detta försöker jag uppmuntra mina elever att se, för tro mig, många stressar ihjäl sig av enskilda prov och inlämningsuppgifter. De vill ha högsta poäng på allt och grämer sig som bara den om de har två fel, även om jag säger till dem att det inte gör någonting – det viktigaste är att de har förstått helheten, och det ser jag om de har eller inte. Sedan finns det förstås även elever som totalt struntar i vilka poäng och vilka betyg de får, som redan känner sig misslyckade och därför inte ser vitsen med att ens försöka.

Det är svårt, för i elevernas (och många föräldrars) värld är det poängen, antalet stavfel och, förstås, betygen som räknas. Och för oss lärare är det i slutändan också betygen som räknas, för om vi inte lyckas höja våra elevers betyg, då kan vi inte heller räkna med någon större löneförhöjning – så är det faktiskt i många fall. Samtidigt känns det inte helt bekvämt för mig att rakt av säga: Avskaffa betygen! Det bör vara drivkraften att lära sig nya saker och växa som individ som får elever motiverade i skolan, men jag tror tyvärr inte riktigt att det är så enkelt. Om vi lärare skulle ha rejält med tid att planera och följa upp vår undervisning ordentligt, om vi hade tid att ägna oss åt våra elever precis så mycket som de behöver, ja, då kanske vi faktiskt skulle kunna skippa betygen och syssla med ren kunskapsglädje istället. Men så ser det inte riktigt ut just nu, tyvärr.

Vad tänker ni?

Annonser

12 svar to “Tankar kring betyg, förmågor och vad det innebär att ”bli nåt””

  1. Morrica maj 2, 2013 den 9:31 f m #

    Orsak och verkan spelar roll även när vi pratar om politik – orsaken till att betygssystemet byttes ut var inte att många elever uppnådde de kunskapsnivåer som beskrevs i kriterierna för högsta betygsnivån, utan att orimligt många elever som INTE upnådde dessa kunskapsnivåer ändå fick högsta betygsnivån. De gick vidare till nästa nivå invaggade i föreställningen att de var väl förberedda, att de hade tillräcklig studieteknik och goda förkunskaper, trots att så inte var fallet.

    Syftet med betyg är inte att sortera, det var syftet med det gamla relativa betygssystemet som avskaffades redan på nittiotalet. Betygens funktion är varken att sortera, skapa någon slags skola, inspirera, piska på eller ge någon fullständig bild av eleven. Betygens funktion är att helt opersonligt beskriva vilken kunskapsnivå eleven visat vid just det tillfället betyget sätts. Svårigheten för betygssättande lärare är ofta att bortse från sina egna känslor i sammanhanget, och inte t ex ge en elev överbetyg för att hen tycker om eleven, elevens föräldrar trycker på.

    • SannaM maj 2, 2013 den 9:41 f m #

      Tack för din kommentar och åh så bra att du kommer med en annan infallsvinkel! Naturligtvis byttes systemet ut även av den anledning som du beskriver, och jag är även medveten om att kunskapsnivån generellt har sjunkit bland svenska elever, det måste vi naturligtvis få ändring på. Frågan är om betygen gör att förändring sker dock? Jag håller inte riktigt med dig om att betygen inte har som uppdrag att sortera, för på ett eller annat sätt så gör de ju faktiskt det i slutändan, vare sig vi vill eller inte. Dock sker det inte längre på samma sätt som förr i det relativa betygssystemet…

      Om betygen får vara just det som du beskriver, en funktion för att helt opersonligt beskriva elevens kunskapsnivå vid betygsättning – och att en elev med flest E:n ses som lika okej som en elev med flest A:n – då är jag helt med, men frågan är om det verkligen kan bli så när betygssystemet ser ut som det gör och allt slås ihop till en gemensam poäng i slutändan? Jag sätter definitivt betyg utifrån elevers kunskapsnivå och förmågor, absolut ingenting annat, men det som blir så knasigt i sedan är ju att den eleven som har högsta betyg i alla NO-ämnen och matematik ändå inte kommer komma in på naturprogrammet om hen inte har högsta betyg i praktiska ämnen, och samma sak med eleven som har högsta betyg i bild och slöjd – hen kan inte heller räkna med att komma in på det estetiska programmet om hen ”bara” har E i övriga ämnen.

      …men visst, kanske kan detta nya betygssystem på sikt se till att det ändå blir en förändring där. Att det liksom blir en ”positiv sortering” i betydelsen att olika förmågor får räknas.

      Hoppas du förstår mitt svar, känner själv att feberhjärnan är lite osammanhängande 🙂

      • Morrica maj 2, 2013 den 9:55 f m #

        Frågan är inte om betygs åstadkommer denna förändring. Det är klart de inte gör, De har inte den funktionen. Betygen är bara en spegel som, när de används som de är avsedda, även om det gör ont och man inte alltid gillar vad man ser, visar hur undervisningen fungerar. De förändrar inget, de bara speglar, och mer än så ska de inte göra.

        Resten är upp till pedagogerna och skolan. Kunskapsnivåerna sjunker, och inte som ett resultat av betygssystemet.

      • SannaM maj 2, 2013 den 10:07 f m #

        Nej, naturligtvis kan inte betygen i sig höja några kunskapsnivåer, men det jag funderar över är om de gynnar kunskapsutvecklingen och om de därmed fyller en funktion? Som sagt är jag tudelad i min inställning till betyg – jag ser både för- och nackdelar med att mäta kunskap och förmågor, men det som stör mig är att trots att betygen ska spegla kunskapsnivån utan att värdera människan, så gör de faktiskt det. Och frågan är hur vi kommer ifrån det.

        Viktigast är förstås att trenden vänds och att vi pedagoger gör vårt bästa (och får möjlighet att göra vårt bästa) för att eleverna ska nå så långt de kan, genom höjda förväntningar, höjda krav och en riktigt god undervisning.

      • Morrica maj 2, 2013 den 12:42 e m #

        De varken gynnar eller hämmar kunskapsutvecklingen, det är inte syftet med betyg. De värderar inte heller människan, utan berättar bara vilken kunskapsnivå eleven uppvisat vid det tillfälle när betyget sätts. Det är allt. Ett E säger inte något om personen, inte något om vad som lett fram till att kunskapsnivån ligger på den nivån vid det tillfället, säger inte något alls om elevens kapacitet eller studieförmåga. Det säger bara att eleven ännu inte har visat upp att hen har de förkunskaper som kommer att krävas på nästa nivå. Det är allt.

        Värderingarna står vi människor omkring för. Särskilt stor effekt har det när lärare öppet och offentligt, på bloggar, i media, i debatten, i sociala media talar i brösttoner drypande av känslor om betyg som ”en stämpel i pannan” eller ”en livstidsdom” eller ”en dödsstöt för sköra självkänslor” (alla citaten kommer från öppen offentlig debatt den senaste månaden, inget av dem från din blogg, det vill jag understryka). Elever läser detta, elevers föräldrar läser detta, och oavsett om det är en lärare någonstans på en skolan i en helt annan del av landet så ger det ett intryck av att så här ser lärarkåren på betyg.

        Det vi från lärarhåll kan göra för att påverka situationen är att hålla i minnet att hur vi uttrycker oss offentligt har stort genomslag.

      • SannaM maj 2, 2013 den 1:00 e m #

        Ja men du, detta håller jag verkligen med om. Och precis som jag skriver i inlägget så poängterar jag alltid för mina elever att det är förmågorna som är viktigast – alltid. En inte tillräckligt utvecklat skriven uppsats, ett E i ett ämne eller vad sjutton det må vara kommer inte påverka eleven resten av livet. Däremot är naturligtvis målet att alla elever ska göra sitt yttersta, förstå att kunskap och lärande är roligt och viktigt och vi lärare måste hjälpas åt att plocka fram det bästa ur elever. Detta försvåras dock genom att betygen får sådant otroligt fokus hela tiden, och att hela samhället är inställt på att ”göra karriär”.

        Frågan om betygens vara eller icke vara är förstås en annan, och med utgångspunkt i att vi har det betygssystem vi har just nu måste vi definitivt försöka vända fokuset från betyget och till lärandet. Och även poängtera att det är okej att ”bara” nå ett E i slutbetyg i något eller flera ämnen. E är fortfarande godkänt (vilket många föräldrar och därmed många elever inte förstår… för dem är E lika med underkänt. Puh.)

        Hur som helst: lätt är det inte, det tycker jag inte…

  2. youngflames maj 2, 2013 den 6:53 e m #

    Jag tycker vi skrotar betygssystemet, det känns liksom så gammalmodigt på något sätt, tycker jag. Plus att det nog inte är bästa sättet att faktiskt lära sig något viktigt, eftersom, enligt min uppfattning, bedömmer många av mina lärare efter t.ex. poäng på något stort prov. Jag tycker att, istället för att hålla på och plugga in stadsskicket i Ukraina, borde man ha någon typ av inträdesprov för t.ex. gymnasiet, där man testar olika förmågor, t.ex. att analysera, sortera ut information osv osv osv. Då hade man liksom behövt plugga för att faktiskt lära sig, och inte för att få högsta poäng på proven. Dessutom hade man liksom inte på samma sätt kunnat göra en statusgrej av det. I min klass i alla fall kan det kännas som man almänt får sämre status om man har dåliga betyg, och det är jag nog inte ensam om.

    Men som du säger, det är en svår fråga om man ska avskaffa betygssystemet eller inte, och vad man ska ha istället.

    • SannaM maj 3, 2013 den 9:47 f m #

      Det största problemet är nog också att många lärare faktiskt har missat att betygssystemet ändrades från att premiera detaljkunskaper och poäng till att värdera förmågor redan under 90-talet… Främst har vi väl fått alldeles för lite tid till fortbildning och reflektion, men visst tycker man att fler borde ha lämnat poängräknarsystemet för länge sedan – det säger verkligen väldigt lite om vad en elev kan, tycker jag. Som Morrica skriver ovan så ska betyg inte vara någon statusgrej eller något stressmoment – det ska inte påverka alls, men jag håller med dig om att i praktiken så påverkar det en himla massa ändå.

      Jag är kluven. Ibland är betygen det som får en elev att faktiskt lägga manken till, men ofta gör betygen att det låser sig för många eller att den som kämpat som sjutton blir superbesviken för att det ändå ”bara” ledde till ett E eller D.

      Framför allt tänker jag att betygen och förmågorna tydligare borde kopplas till de gymnasieval man gör, ja, till exempel genom inträdesprov eller liknande.

  3. Erika maj 3, 2013 den 5:23 e m #

    Jag önskar verkligen att alla elever fick möjlighet att nå sin full potential i skolan och att det inte bara innebar att de elever som inte når upp till målen idag faktiskt fick den kunskap som de ska få enligt läroplanen(vilket naturligtvis är jätteviktigt) , utan att de elever som har förmågan att nå över den kunskapsnivån som de högsta betygen idag förespråkar, fick chansen till det. För så länge det finns en övre gräns kommer det alltid finnas elever som inte når sin fulla potential. Jag är en av dem (nu låter det kanske som om jag skryter, men det är verkligen inte min mening). Jag ville så gärna lära mig mer, men fick endast ”extrauppgifter” vilket ofta innebar korsord. En kan diskutera om elever ska få lära sig mer på det sättet, men jag tycker verkligen att de ska få det. Det jag främst lärde mig i skolan var tyvärr att plugga in saker för att kunna dem till provet och glömma bort dem tre veckor senare. Inte direkt någon optimal förberedelse för universitet och arbetslivet!

    • Men på det området sker det faktiskt förändringar. Vi på min arbetsplats pratar till exempel jättemycket om både hur vi ska stimulera högpresterande elever och hur vi ska hjälpa lågpresterande. Ibland är det faktiskt bara så enkelt som att formulera en uppgift på ett sätt som gör att den går att fördjupa för den som önskar! Det är hopplöst med menlösa extrauppgifter (för dessa uppgifter konstrueras ofta för de elever som aldrig når fram till extrauppgifterna…) för naturligtvis ska dessa i så fall utmana den som redan är klar. Nu kan ju jag bara utgå ifrån mina ämnen, men i språk är det hur som helst ganska lätt ändå tycker jag att låta elever nå så långt de någonsin kan – texter kan t.ex. alltid fördjupas och utvecklas ytterligare, och vad gäller läsning finns alltid klurigare texter att erbjuda.

      • Erika maj 3, 2013 den 9:26 e m #

        Jag hoppas verkligen det! Kul att höra att det har förändrats:) (och det bevisar ju vad jag skrev på inlägget om Jan Björklund) Språk har jag också upplevt att det faktiskt fungerar ganska bra i, förutom i engelska under högstadiet, men det berodde på läraren. I matte hade jag däremot gärna sett att jag faktiskt hade fått chansen att utvecklas mer. De flesta avskydde matte, men för min del är/var matte lite som terapi(låter som världens nörd haha). Jag vet att det finns folk som fick börja med matte A under högstadiet – jag hade så gärna gjort det! Dessutom tyckte min gymnasieskola att alla som läste mitt program skulle läsa matte A på ett år. Jag träffade min gamla mattelärare från högstadiet när jag gick i ettan på gymnasiet, berättade för henne att jag var tvungen att läsa matte A på ett år eftersom jag gick samhällsprogrammet och hennes reaktion var: ”Men är de helt dumma i huvudet? Du hade ju kunnat tenta av den kursen när du gick ut nian!”. Jag slogs med näbbar och klor och fick tillslut lov att läsa både matte C och Matte D i trean på gymnasiet (tack till världens bästa mattelärare för att hon stod upp för min sak där och intygade att jag skulle klara det när rektorn tvekade). Men ibland tänker jag på hur mycket mer jag hade kunnat lära mig om jag bara hade fått chansen!

Trackbacks/Pingbacks

  1. Ökad kontroll ger inte förbättrade resultat | mina Sanna ord - maj 3, 2013

    […] jag tycker om betyg som fenomen skrev jag lite om igår (även om jag i det inlägget inte riktigt kom fram till något verkligt vettigt, får se om jag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: