”Det är bara att njuta så länge det varar” – det sämsta tips en förälder kan få?

4 Maj

Adrian är inne i en rätt ocharmig period just nu. Kanske är det detta som är början på trotsåldern? Mycket är NEJ! och maten ska hällas ut på bord och golv, kastas och kladdas med, det lilla huvudet stångas mot diverse ting (inklusive föräldrar) och det ska bitas och slåss och vägras borsta tänder. Inte alltid och inte på förskolan (vad vi vet), men allt oftare här hemma.

Jag antar att det är nu det börjar: Det som kallas barnuppfostran. Eller: Tålamodsträning. Jag vägrar bli en sådan förälder som jag mött på längre tågresor ibland, en hysterisk gaphals som skriker ”neeeej!” åt allt barnet gör och som snarare hetsar barnet till att bli ännu jobbigare än tvärtom; en sådan, som när barnet äntligen kommit till ro med någonting, börjar pocka på om att hen borde äta en banan, titta dääär – en stor traktor! eller börjar peta barnet i öronen efter vax. Sådan vill jag inte bli. Jag vill vara lugn och sansad, tålmodig och bestämd – även om jag skakar inombords och svettas av frustration.

När Adrian låg i magen läste jag som en galning om bebisens utveckling varje vecka. Jag googlade och googlade, läste och startade egna trådar på Familjeliv, ondgjorde mig över alla tips, råd och ”sanningar” om illamående och ”gravidglow” eftersom det ändå aldrig stämde in på mig. Nej, illamåendet var inte värst på morgnarna, och nej det gick inte över i vecka 12, och nej det hjälpte inte att undvika fet och kryddig mat. Jag fick aldrig något ”glow” heller, jag kände mig trött och otymplig hela tiden, trots att alla andra envisades med att påpeka hur liiiten min mage var och ”ska du verkligen föda i september – det är väl dags först i december??”

Så ploppade han ut (eh, inte riktigt, men jag vet inte om en förlossningsberättelse är grejen just här och nu) och jag fortsatte läsa om bebisens utveckling de första veckorna, månaderna. Utvecklingssprång, faser, perioder. Stolta var vi båda två över att Adrian alltid lärde sig nya saker innan han enligt ”schemat” borde ha lärt sig det. (För det är ju väldigt viktigt, att ens unge utvecklas fort!?) Det enda området han inte riktigt klarade av att uppfylla förväntningarna inom var ”sömn” – för här låg han ständigt i underkant i jämförelse med snittet. Typiskt.

Plötsligt slutade jag hur som helst med det där sökandet efter tips och råd och igenkänning. Förmodligen i samma veva som Adrian blev större, började gå, jag började jobba heltid och fick annat för mig. Och kanske hade det också att göra med att man (de flesta) växer in i föräldrarollen efter ett tag, tänker att saker och ting inte längre handlar om ”naturens gång”, utan mer om barnets individuella utveckling och familjens egna rutiner – och vad kan en utomstående säga om det?

Så igår, efter flera trotsepisoder inom loppet av sextio minuter, plockade jag ut Katerina Janouchs ”Nya Barnliv” ur garderoben i hopp om att få några rejäla, handfasta råd om trotshantering! (Bör tillägga att den där boken rätt sällan har varit till någon hjälp egentligen – Katerina Janouch är en supermamma och det är inte jag. Dessutom är hon hetero och det är boken också.) Detta mötte mig när jag i desperation bläddrade fram till sidorna om ett- till tvååringar, under den övergripande rubriken ”En behaglig tid”:

image

Va? VA?
”Kan klä av sig själv” – nej, inte vad vi har märkt.
”Försöker äta med sked” – jo, såklart. Men helst med händerna.
”Kan leka på egen hand under längre stunder” – näpp.
”…långt ifrån den tålamodsprövande trotsåldern” – NEJ!
”Samarbetsvillig, helt enkelt” – Nej nej nej!!
…och slutklämmen:
”Det är bara att njuta så länge det varar.”

Och alltså JA, detta är en mysig tid – också. Om föräldraskapet för mig det första året kunde delas in i 95% jobbigt och 5% kul så har kulprocenten numera höjts till uppåt 50% i alla fall, kanske till och med mer än så. Han börjar prata alltmer, pekar på saker, frågar vad det är och säger sedan efter. Han kryper upp i famnen och kramas (särskilt när han är lite sjuk). Han uppskattar när vi hittar på roliga saker tillsammans allihop. Han är extremt charmig mot främlingar och besökare. Och så vidare. Men att säga att detta är en ”behaglig tid”… Betyder det att det blir värre sen?

Summan av kardemumman är väl helt enkelt att alla dessa generella råd från höger och vänster får tas för vad de är: Råd, inga regler. Andras erfarenheter, andras upplevelser och uppfattningar. Självklart kan inte föräldrahandböcker vara fullspäckade av adjektiv som ”jobbigt”, ”tröttsamt”, ”frustrerande”, ”ansträngande” och ”enerverande” – de ska ju ge flera perspektiv och försöka få en att se ljuset i tillvaron. Själv blir jag dock snarare neggo av alltför positiva berättelser. Hellre en rejäl dos igenkänning, få lite medlidande och sedan kan jag tänka konstruktivt igen: Okej, hur löser jag detta? När någon säger till mig att livet är rosaskimrande om jag bara bestämmer mig för det, då blir jag anti. För nej, livet är tamejtusan inte rosaskimrande, men däremot vill jag förstås se bortom alla vardagliga kriser och göra något bra av det – och om inte annat: Skratta åt eländet, eftersom mitt elände trots allt är sjuttio resor bättre än många andras runt om i vår värld… (Bara det faktum att vi har ett barn är ett rätt fantastiskt elände.)

Och så kanske jag borde börja läsa den här bloggen lite oftare, samt på allvar fundera på att skriva en egen föräldrahandbok (eftersom mitt liv verkligen saknar ytterligare projekt att lägga energi på…).

image

På väg till lekplatsen klockan 07.41 i morse. Uttråkad efter 2,5 timmes vaken tid – och visst har han en egen vilja. En riktigt stark sådan dessutom, vilket förstås i sig är rätt bra. Ännu bättre, och ännu gulligare, är dock följden av den på tok för tidiga morgonaktiviteten:

image

Annonser

26 svar to “”Det är bara att njuta så länge det varar” – det sämsta tips en förälder kan få?”

  1. presens maj 4, 2013 den 8:45 f m #

    Har du läst Trotsboken?

    Nu har jag en 3,5-åring som inte precis trotsar, men visst har hon en egen, stark vilja, och visst är hon full av känslostormar och inte så rationell alla gånger, och jag tycker att den boken har gett en hel del.

    Och så gillar jag Petra Kranz Lindgrens blogg.

    • Nej den har jag inte läst! Ska kolla upp, och bloggen också, tack för tipsen! Kanske borde ha lagt till det på slutet – ”tips på vettig läsning mottages tacksamt”, men nu fick jag ju ändå 🙂

      Det känns som att vi har en riktig trotsunge här som bara väntar på att blomma ut. Mycket testande här hemma nu alltså, och det är svårt medan han fortfarande är såhär liten och inte förstår allt, går inte direkt att resonera. Så vi får köra nej mot allt som är uppenbart fel eller farligt och avleda i alla andra situationer så mycket vi bara orkar med.

  2. Alexandra maj 4, 2013 den 3:35 e m #

    Hej Sanna! Jag har en fråga som jag tänkte att du kanske hade ett bra svar på! Du är ju både lärare och feminist vilket min fråga berör.

    Jag är nyexad lärare nu i juni och jag har vickat lite nu under våren. Igår när jag var i en fjärdeklass upptäckte jag att barnen kallar varandra för ‘hen’, som ett skällsord! Och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, just eftersom de var mitt inne i ett moment, tyckte att det inte var läge att avbryta dem osv. Sen visste jag vad jag skulle säga? Utan att liksom göra värsta grejen över det, eftersom jag själv är feminist och insatt och intresserad av genusdrågor. Men jag ville ändå säga något! Har du något tips? 🙂

    • Härligt med fler som vågar kasta sig in i läraryrket 😀

      Men oj, vad tråkigt att höra! Inte särskilt förvånande egentligen kanske, med tanke på att ”gay” är ett rätt vanligt skällsord. Nya grejen ”borde” väl därför bli ”hen”… Ja, vad säger man? När sådant dyker upp i klassrummet brukar jag bryta in och fråga vad de menar när de säger sådär (och i min närvaro sker det ändå rätt sällan, har säkert att göra med att de vet att jag lever med en kvinna och är engagerad i genusfrågor), och så repeterar vi helt enkelt ordets betydelse. En gång för några år sedan hade jag ett vick på en skola där könsord och andra skällsord fullständigt haglade, och en lektion slutade med att jag helt enkelt skrev upp varenda ord jag hade hört den senaste timmen på tavlan, det var bög och fitta och knulla och jag minns inte allt. Och så gick vi igenom orden, ett efter ett. Fnissigt blev det, vissa såg förskräckta ut – men i den klassen hörde jag sällan dessa ord i fel sammanhang igen.

      Hmm, hade jag något svar där? Lite rörigt kanske 🙂 Men jag tror helt enkelt på att det är viktigt att reda ut ordets innebörd och deras syfte när de sa det, för att peka på att det inte är okej att använda ett visst ord i den betydelsen. Utöver det är det förstås även viktigt att ifrågasätta hela grejen med att de vill kalla varandra skällsord…

  3. Hade någon sagt ‘njut så länge det varar’ till mig när F var tre hade jag nog blivit rätt uppgiven… Han trotsade iofs inte på samma sätt som han gör nu (drygt 2,5), men jag tyckte nog ändå att det var jobbigare då. Eller, inte enklare i alla fall. ‘Njut av spädbarnstiden’ är också en sån där grej som folk säger och jag bara vill kräkas på – jag vill ju liksom bara att den ska vara över?

    • Men ja, det där avskyr jag också! Precis som att jag skulle ”njuta” de sista veckorna av graviditeten, när jag hade halsbrännan från helvetet, kissade 10-15 gånger per natt och höll på att gå sönder både fysiskt och psykiskt. I efterhand är det lätt att se godbitarna, men när man är mitt i att försöka överleva vardagen…

  4. Sandra på Stökboet maj 4, 2013 den 4:05 e m #

    Föräldrahandbok har jag också haft idéer om, kanske ett gemensamt projekt framöver 😉

  5. Julia maj 4, 2013 den 4:44 e m #

    Ha! jag visste att det fanns fler som hade barn i ”ocharmiga”-perioder 😀 Ibland känns det som att det baara är jag i hela världen som får torka kastad mat och STÅNGNINGARNA (trodde mina led av någon störning som fick dem att plötsligt stånga sina päron). Jisses! Jag brukar säga att jag inte vill ha ”fogliga” ungar, men ibland tror jag inte på det själv 🙂
    De enda föräldraböcker jag läst är nog de av Jesper Juul. Tycker att jag blir stärkt av dem även om de ”magiska tricken” saknas.
    Skriv gärna en föräldrahandbok, ställer mig i kö för köp OMG.
    Tack för ett inlägg med hög igenkänningsfaktor!!

    • Åh, underbart med fler stångande ungar! Allt som fler upplever kan bockas av som heeelt normaaalt 😉 Nej, det är verkligen på gott och ont att ha ett vilt barn, alltså. Men jag är väldigt glad att han är så öppen och social, pratar med nya personer och sådär. Det känns som bra egenskaper! (och ibland med rädslan att han är lite för positivt inställd till främlingar…)
      Har inte läst Jesper Juul faktiskt, känt mig lite kluven, men kanske ska ta mig en kik någon gång när en plötslig lucka i kalendern uppenbarar sig, hehe.

  6. presens maj 4, 2013 den 4:53 e m #

    Jag gillar också Juul, men jag tycker att det är just avsaknaden av magiska tricks som är styrkan…

  7. Knyttet maj 4, 2013 den 6:16 e m #

    Jag är också en av dem som verkligen rekommenderar Juuls böcker. Älskar hans syn på barn som människor med samma rätt som vuxna. Ett demokratiskt och respektfyllt sätt som passar mig.
    Jag och maken gick också föräldrakursen Aktivt föräldraskap, som jag verkligen kan rekommendera och speciellt att gå den som par då man får en gemensam grund att stå på.

    • Som sagt ovan, kanske borde ta mig en kik i Juuls böcker… Men samtidigt tror jag inte att just jag är föräldrakurstypen. Jag är nog för mycket av en ”jag vet bäst”-person 😉 Vi gjorde några försök med att hålla oss till ett förhållningssätt när Adrian hade svårt att somna på kvällarna, till exempel, men det gled fort ut i sanden, instinkten och stundens behov tar liksom över. Jag sätter så mycket press på mig själv också om jag ska köra en metod eller vad det kan vara, och så blir jag skitstressad. Behöver nog snarare bara träna mer på att bara vara. Och att höra andras upplevelser och erfarenheter ger mycket, tycker jag, veta att jag inte är ensam 🙂

      • presens maj 5, 2013 den 3:44 e m #

        Fast Jesper Juul, och Petra Krantz Lindgren, pratar ju just om att deras tankar *inte* är metoder, inte ska följas slaviskt. Det är ett förhållningssätt, ett sätt att se på barn som människor, som individer. Jag försöker behandla mitt barn som en familjemedlem, som en medmänniska, inte i första hand som ett barn. Att följa en metod är ju att inte vara sig själv, inte vara autentisk.

      • Okej, nej jag vet ju inte eftersom jag inte har läst något av dem. Juul och hans titlar känner jag förstås till eftersom de är så kända, men inte mer än så. Än så länge är ju vårt barn så litet att det är svårt att hitta en linje i vår barnuppfostran, men jag tänker spontant att vi också behandlar honom som en liten individ – för det är han ju.

  8. Calle maj 4, 2013 den 10:18 e m #

    Egentligen är det inte så krångligt med barn. De är ju gjorda av samma soppa som vi vuxna och har samma behov. Däremot vet de inte ännu hur det fungerar i vår värld och det är det vi ska visa dem.

    Se dig som en guide till din verklighet; ”så här gör vi här och så här gör vi inte”.
    Det är du som är ledaren, det är du som bestämmer hur du vill ha det hemma hos dig, inte barnet.
    Barns skrik är en fråga. Svara!
    Diskutera aldrig med ett barn/tonåring.
    Barn är kompetenta – ge dem chansen.

    Så! Din guide till barnuppfostran i fem punkter! (Jag kan också skriva en avhandling men det är sent och teet börjar kallna.)
    Annars kan du kolla på !Mannen som kan tala med hundar”. Det är ungefär samma sak.

    Ps: Det blir folk av de flesta barn till slut.

    • Tack för guiden 😉
      Närå, är inte så värst orolig egentligen att det inte blir folk av Adrian – frågan är väl om vi överlever??!! Haha. Slappna av och bara låta saker och ting bli vad de blir, det är min största utmaning. Jag är definitivt bättre på det nu än i början dock (när jag skrev upp alla gånger jag ammade + började tränade A att ligga på mage när han var tre dagar gammal + dog av stress på köpet).

    • presens maj 5, 2013 den 3:48 e m #

      Jag håller med dig om det mesta, Calle, men två saker reagerar jag på. Vadå jag som bestämmer hemma hos mig? Mitt barn bor också här. Vi bestämmer tillsammans hur vi vill ha det. Nu har förstås inte treåringen *samma* röst som vi föräldrar, men klart att hon också är en del av familjen. Och inte diskutera? Jag diskuterar massor med min unge. Dels för att jag vill att hon ska förstå varför vi gör och inte gör vissa saker, och dels för att jag vill lära henne att argumentera och stå upp för sig själv och sina åsikter och önskemål. Det betyder inte att hon får tjata till sig kakor, men inte heller att jag svarar henne med ”för att jag sa nej”. Det är så roligt att se hur hon utvecklas och blir bättre och bättre på att diskutera och argumentera.

      • Calle maj 5, 2013 den 5:51 e m #

        Aargh!
        Skrev ett långt och uttömmande svar och sen försvann det bara och nu tappade jag lusten.
        Får väl ta och skriva den där avhandlingen på min egen blogg i stället, så småningom.
        Bara så du vet så hade jag väldigt bra svar på dina undringar, det är inte så att jag försöker smita. 🙂

  9. Helena maj 5, 2013 den 6:15 f m #

    Jag känner igen det där med att leta igenkännelse och jag slutade nog med det ungefär samtidigt som du – tills trotsen började. Vårt barn började också trotsa före två års ålder och så stod det ju aldrig i böckerna. Men man får läsa om trots och strunta i vilken ålder de pratar om, helt enkelt, fast inte hos Janouch kanske… Vi har Stora boken om barn där vi hämtat en del matnyttigt och jag gillar också Juul, det har hjälpt att försöka anamma det tankesättet med att respektera barnet.

    Vi har även upplevt att det fungerar att tydligt förklara varför man inte får göra en viss sak och inte bara säga nej rakt av (fast det är som vanligt olika), underskatta inte barnets förmåga att förstå, de förstår mycket mer än man tror. Och om det känns bättre har vi också en buffare, som numera även slickas 😉 Det senaste var att stoppa båda händerna i munnen och sedan dra de blöta händerna på oss, jättemysigt verkligen.

    • Jag tänker nog också att igenkänning är det som ger mest för mig egentligen, höra hur andra har det och hur de hanterar det. Då får man liksom en palett av möjliga vägar att gå, och samtidigt vet man att det är heeelt normaaalt och att det löser sig. Eller ja, för mig är det nog så i alla fall. Så – härligt att höra om ert barns sätt att pocka på uppmärksamhet 🙂 Adrian har också försökt hångla upp oss ibland, kommer med vidöppen mun och tungan utsträckt och ska slickas i hela ansiktet.

      Vi förklarar också alltid, oavsett om han förstår allt nu eller inte. När han gör sådant som är riktigt farligt eller fel (typ bita i sladdar…) försöker vi alltid få ögonkontakt och visar tydligt med blicken också att vi verkligen menar allvar. Men det är svårt med alla dessa småtestningar i vardagen, sånt som är jobbigt men inte direkt fara för någons liv (kladda med mat, dra ner grejer på hela golvet, hälla ut vatten över hela badrumsgolvet…), där gäller det väl bara att ha tålamod ibland och låta honom testa – i alla fall till en viss gräns.

      Men att respektera barnet, som du skriver, är förstås jätteviktigt – att liksom inte se det som att barnet vill en något illa eller är dum på något sätt. Så tror jag tyvärr att många föräldrar tänker. ”Hen bara jävlas!” eller ”Hen fattar ju inte!” Det känns helt fel.

  10. Helena maj 6, 2013 den 3:12 e m #

    Jag kan ju säga att här slickas det inte så mycket i ansiktet, däremot på armarna, vilket nästan är obehagligare 🙂 Just det där verkliga testandet har lugnat sig en del nu, men det var en period då allt man frågade bemöttes med ”Nej, nej, NEEJJ!” och det var verkligen inget som dög. Hon är väldigt viljestark och vill framför allt göra allting själv (jag skrev om det för ett par månader sedan här http://etttigerliv.wordpress.com/2013/02/22/lite-mer-harmoni/). Det jag upptäckte under trotsandet var hur lätt det är att bara säga nej till något utan att ha någon egentlig grund till det. Jag känner att jag har blivit bättre på att tänka efter före, för om jag inte kan förklara anledningen till att jag förbjuder något finns det antagligen egentligen ingen anledning att förbjuda det.

    För mig brukar det hjälpa att tänka att det antagligen är jobbigare för barnet än det är för en själv, för som du säger gör de det ju inte för att jävlas, de gör det för att det händer så mycket inne i huvudet. Det är en tuff frigörelseprocess mot att bli en egen människa som måste vara jättejobbig för dem, och om jag tänker så blir det lättare att hålla lugnet och kunna stötta i stället för att skälla. Därmed inte sagt att jag inte skrikit och kastat saker… Men jag är övertygad om att det är ok också, så länge man kan förklara varför efteråt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: