Amma offentligt: En god anledning att föda fler barn?

9 Maj

När jag låg fullständigt utpumpad och söndertrasad i förlossningsrummet, precis efter att den okänsliga läkaren hade sytt ihop mig utan bedövning (för ja, jag födde helt utan smärtlindring och gillar att skryta om det) och Lisa satt med den ännu namnlösa bebisen i sin famn på grund av att jag var för trött för att orka hålla – då sa jag till henne:

”Jag vill aldrig mer föda barn. Påminn mig om det, om jag någon gång skulle glömma bort det här och vilja göra det igen. Jag vill aldrig mer föda barn.”

Och det var inte för att hela förlossningen varit fasansfull, från start till mål tog det bara tio timmar, jag klarade bra av att andas mig igenom värkarbetet och jag hade världens bästa stöd från Lisa och mitt övriga ”crew”, som jag kallade dem. Men det var inte värt det, kände jag just då. Jag snuvades på det enda som man i förväg liksom räknar med, nämligen att få se och hålla barnet precis när det kommer ut – och för mig innebar det att snuvas på allting; det enda jag fick i belöning efter allt slit var en säng full med blod och förnedring genom att en iskall läkare började sy ihop mig utan att bedöva och innan jag fått se vår unge. Det kändes orättvist och jag började undra om alla som sa att ”dagen då mitt barn föddes var den bästa i mitt liv!” bara ljög, eller om det helt enkelt var fel på mig som inte kunde säga så. Självklart kan man inte räkna med att få upp ungen på bröstet direkt, det är rätt vanligt att det blir någon form av komplikation och i vårt fall var det trots allt rätt lindrigt.

Dock var det så det kändes, och nej, dagen då Adrian föddes var inte den bästa i mitt liv. Därmed inte sagt att jag inte älskar honom över allt annat nu, för det gör jag naturligtvis. 

Ibland har jag känt att jag skulle vilja ha revansch. Göra om, göra rätt. Ha en mer realistisk inställning, inte räkna med att graviditeten kommer vara en dans på rosor – men ändå kunna hantera den bättre än jag gjorde första gången. Föda en gång till och förhoppningsvis få uppleva den omedelbara belöningen i form av bebis på bröstet. Men nä, ingenting går ju att förutse, nästa gång är det Lisas tur och jag lämnar med varm hand över det ansvaret till henne. Såhär i efterhand är det dock en häftig känsla att jag faktiskt är den där urkvinnan som pallat mig igenom något så enormt som en förlossning, det ska jag inte sticka under stol med.

Hur som helst. Nu när amningsdebatten varit på tapeten igen så har rebellen i mig vaknat och med den ett litet uns av föda barn-längtan. Jag har inte känt för att skriva något om amning, för det är ingen stor fråga för mig – precis som det där med att vara hårig. Av bloggar och kommentarsfält och ståhej i media så har jag ju förstått mer än väl att många människor tycker det är äckligt och frånstötande med ammande kvinnor – och många ser sig även ha rätten att tycka om dessa ammande kvinnor, att döma dem, att bestämma var och hur de ska amma och gärna hur länge också, för tydligen vet dessa utomstående personer bäst när det är dags för någon annans barn att sluta suga på sin förälders bröst. Intressant.

Jag hade förmånen att kunna amma Adrian och jag hade tack och lov inga problem med att amma offentligt (hade jag inte kunnat göra det hade jag gått under, socialt liv är ett måste för mig – och var ännu mer då, när livet stod på ända). Oftast bar jag amningslinne och drog ner det under bröstet så att både hela bröstet och bröstkorgen blev synlig – även när jag ammade på café. Det fanns inte i min värld att brösten skulle vara till för någon annan än mitt barn just då, och vad jag märkte fick jag inte heller några dömande blickar. Då och då skylde jag mig förstås (dock skylde jag aldrig barnet – varför gör folk det?!), men framför allt för att det blev kallt eller liknande.

Att amning ens ska bli till en debatt är så otroligt fascinerande och naturligtvis extremt irriterande. Därför kan rebellen i mig känna att om jag ändå skulle vilja bli gravid och föda ett barn till, då skulle en av anledningarna till det vara att få knäppa alla amningsmotståndare (!) på näsan genom att amma järnet, precis överallt och definitivt enbart efter mitt barns behov. Egentligen borde det vara en självklarhet, men nu när det inte är det, när kvinnor på riktigt mår dåligt, känner sig tvungna att gömma sig när de ammar och därmed inte vågar gå ut under barnets första månader… Då behövs det fasen många som hjälps åt att bryta den trenden, och jag skulle gärna hjälpa till.

Att sätta ett nytt liv till världen är redan något enormt omvälvande och påfrestande på många sätt, och då bör inte omvärlden pracka på den nyförlösta ytterligare och dessutom helt befängda ”regler”, ”måsten” och ”rekommendationer” att förhålla sig till.

image

Adrian några timmar gammal. Han låg alltid sådär med händerna när han ammades. Minnen som får en gråtfärdig. Av nostalgi, förstås, inget annat.

Annonser

12 svar to “Amma offentligt: En god anledning att föda fler barn?”

  1. Knyttet maj 9, 2013 den 9:53 f m #

    Skönt att höra att jag inte är ensam om att känna att min förlossningsdag verkligen inte var den bästa i mitt liv (även om resultatet av den var det bästa som hänt mig). Kände också mig snuvad och att alla andra hade så fina upplevelser medan jag tyckte att det var en ren mardröm (hade smärtlindring men försenad och fick skumma reaktioner av den som kraftiga hallucinationer – hade bland annat en häst i förlossningsrummet).

    • Vi är nog rätt många 🙂 Men samtidigt är det väldigt många som trots sina hemska upplevelser kände att när de väl såg barnet var alla hemska känslor borta, då fanns bara kärlek. Sådant känner jag väldig… olust inför. Förmodligen är det avundsjuka eller önskan att jag fått känna detsamma.

      Otäckt med hallucinationerna!!

  2. Sandra på Stökboet maj 9, 2013 den 11:46 f m #

    Ja men ett litet amningsuppror skulle sitta fint 😉

    Jag har själv absolut inte varit någon som ammat särskilt länge (kortare tid för varje barn) men däremot så tycker jag att de som vill amma ska kunna göra det vartsomhelst och hur som helst. För en bebis går liksom inte att dirigera, är den hungrig så är den. Och då är det bara att dra fram bröstet eller flaskan och båda grejerna är såklart lika ok. Det är däremot inte ok att tvinga kvinnor som matar med bröstet att sitta fängslade i hemmet under flera månader/år. Och jag tycker faktiskt att det är mer vettigt att de som känner sig illa berörda av bröst skäms över sin reaktion, tittar åt andra hållet och tänker ”det är naturligt att mata sitt barn, bröst är en kroppsdel som har den funktionen, nu får jag lov att gilla läget”.

    • Nej, jag var verkligen inget fan av att amma heller – men jag klarade heller inte av att sluta, för då kände jag att jag var meningslös för Adrian, amningen var liksom det enda bandet till honom jag hade som det kändes då… Så jag är verkligen ingen amningsfanatiker som tycker att alla borde amma i fem år. Men däremot, som du säger, ska de som faktiskt ammar kunna göra det när läget kräver. Känsligt ämne över huvud taget det där med amning, och så ska alla lägga sig i hur andra gör – blir inte direkt lättare för någon.

  3. Hannah Gånge maj 9, 2013 den 8:22 e m #

    Ingen smärtlindring alls?! Jösses… Körde både lustgas och ryggbedövning. Jag fick inte ens se Bastian innan de tog och gick iväg m honom. 6 läkare och annan personal ville kolla upp honom först, Daniel fick följa med. Sen fick jag hålla honom i 15 min innan han lades in på neo. Sen tog det ett par timmar innan jag fick se honom igen. Har en mkt positiv bild av min förlossning som tog drygt 4 dagar om man räknar från det vi åkte in… Skulle kunna göra om det många gånger om!

    • Härligt att känslan ändå är så positiv! Jag vet inte varför det blev som det blev för mig, eller jo, jag tror det berodde på chocken: Jag var fullgången, Adrian var stor (över fyra kilo, vilket jag visste/kände på mig), allt gick så himla bra hela vägen och hans hjärtljud visade inget fel. Förutom att jag krystade i tre timmar så fanns liksom ingen oro, så när han kom ut och var alldeles blå och inte andades var det verkligen en chock. Vår barnmorska hanterade det rätt illa också, hon var inte direkt den varma typen. Så hade jag varit beredd, om det inte blivit så chockerande med extrema mängder blod (helt normalt tydligen) osv så hade det kanske känts annorlunda.

  4. Helena maj 9, 2013 den 9:43 e m #

    Jag kände också att jag blev snuvad på det där fantastiska första ögonblicket på bröstet som alla pratar om. Även min förlossning gick fort (sju timmar från första värken tills allt var klart) men just därför blev bebisen påverkad så direkt när hon kom ut sprang de iväg med henne och sen låg hon i kuvös 1,5 timme… Fast jag hade i alla fall bedövning när de sydde i vad som kändes som en halv evighet.

    Och amningen ska vi inte tala om. Det dröjde nog fem månader tills den funkade så där att det bara var att slänga fram bröstet och amma lite sen var det klart. Innan dess var det bök med amningsnapp och amningar som kunde ta ett par timmar. Inte helt lätt att ta sig nånstans och vara social då.

    • Jo, Adrian blev också påverkad, även om ingen hade fattat det under tiden. Eftersom krystningen drog ut på tiden stod tydligen halva artilleriet utanför och ville ingripa, men barnmorskan var lite av en tävlingsmänniska och tyckte att jag det så fint så. Och jag är också tävlingsmänniska, så när de började prata om att klippa upp mig så tog jag i utav helvete och han tumlade ut. Fy fasen vilken äcklig känsla det var. Han bajsade och det första han gjorde var att svälja bajset, därav andningsuppehållet. Puh, på ett sätt är det nog bra att prata (och skriva) om det, men samtidigt blir jag väldigt illa till mods.

      Jag använde också amningsnapp! I tio månader = hela tiden. Det gick dock väldigt bra för min del, hade för mycket mjölk och problemet var de enorma spyorna efter varje amning. Men alltså oj, det är mycket som kan gå fel/krångla/köra ihop sig under den där första tiden… Viktigt att belysa tycker jag. Och att det inte är fel att ha den där känslan av otillräcklighet, misslyckande eller vad det än må vara. Jag är dock väldigt avundsjuk på alla som mått bra och njutit den första tiden.

  5. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok maj 10, 2013 den 9:11 e m #

    Jag ammar fortfarande (H är ju bara 9 månader) och även om jag aldrig tvekat att amma överallt så kan jag också känna lite att nu ska jag minsann… Ungefär som att min man alltid får gå in på damernas och byta på barnen om vi är någonstans där skötbord inte finns på herrarnas, bara för att markera liksom… 😉

    • Ja det där är ju också ett irritationsmoment, med toaletterna. Synd att vi är två kvinnor och aldrig kan markera på det sättet… men vi får väl kämpa för att kunna amma båda två nästa gång och köra varannan amning – borde också sticka i ögonen på folk 😀

  6. presens maj 11, 2013 den 8:32 e m #

    Åh, förlossningen var det häftigaste jag har varit med om, och är absolut en av de bästa dagarna i hela mitt liv. Slår bröllopsdagen med hästlängder. Jag är dock inte så säker på att min fru håller med… 😉

    Det där ögonblicket när jag kände att huvudet var på väg, när jag tog emot mitt barn, när jag satt med en kladdig, blodig, slemmig klump på bröstet och såg den förvandlas till ett barn medan min fru slutförde jobbet.

    • Åh nu hoppas jag att nästa förlossning, sen när min fru förhoppningsvis kommer kunna föda, ska bli den bästa i mitt liv 🙂 I vårt fall när Adrian föddes var det dock ”slutscenen” som svärtade ner det hela, även för min fru som blev snuvad på att klippa navelsträngen och så vidare. Hon hade inte heller förstått att något var fel och blev jättebesviken och upprörd först när barnmorskan snabbt som blixten klippte av navelsträngen. Det gick så fort allting.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: