Tänk om det vore okej att använda ”hen” i sandlådan

Jag och Adrian har varit i parken. Soligt, varmt, supermysigt, skönt att slippa bylsiga ytterkläder och Adrian blev omnämnd som ”hon” och ”tjejen” minst fem gånger. Inte gör det något – å ena sidan, för som bekant är det inget fel med att vara tjej. Men å andra sidan är det störande, för det gör normen så vansinnigt tydlig. Dels att ett barn i rosa direkt tolkas som tjej (ja, även spontant av min hjärna – jag är en del av normen), dels att det är en sådan självklarhet för människor att köna i tid och otid.

Tänk om vi kunde sluta köna oss själva, varandra och omvärlden hela tiden? Tänk om vi kunde referera till andra människor som just ”människor”, ”personer”, ”barn” eller, när det är möjligt, till personens namn. Tänk om det vore okej att använda ”hen” till personer som vi inte känner och vars kön vi inte känner till eller faktiskt inte behöver nämna, just i den stunden?

Många, ja kanske de flesta människor – inte bara uttalade genusmotståndare – tycker att det är så himla viktigt att män och kvinnor är olika, älskar att poängtera och uppmuntra skillnaderna samt det faktum att könen ju kompletterar varandra så bra, att det faktiskt finns en tydlig mening från evolutionens sida att vi är olika – som pusselbitar eller som magneter som dras till varandra (eftersom alla är hetero och så vidare). Men! Samtidigt är de allra flesta överens om att den snäva uppdelningen ofta skapar problem, både för enskilda individer och för grupper.

Att flickor och pojkar är så snävt uppdelade i skolan, vilket skapar konflikter och gör att barn går miste om potentiella kompisar av det ”motsatta” könet.
Att flickor inte alltid vågar räcka upp handen med rädsla för att pojkarna ska skratta åt dem.
Att  pojkar inte vill spela fotboll med flickorna för ”de är ju sämre”, och att flickor inte vill spela med pojkarna för ”de kör ju så hårt”.
Att det är svårt att hitta gemensam litteratur som tilltalar både flickor och pojkar i skolan.
Att tjejer och killar, kvinnor och män inte förstår varandra och att det därför ständigt blir missförstånd och konflikter i heterorelationer som dessutom väldigt ofta förklaras med att ”män och kvinnor kommer från olika planeter”.

…samt förstås pressen på hur man ska vara som tjej respektive kille och att vissa ohjälpligt, gång på gång faller utanför ramarna och ses som ”avvikare” – saker som jag har pratat om tusen gånger tidigare.

Hur folk på största allvar kan påstå att dessa problem helt och hållet är biologiska kan jag verkligen inte förstå, för självklart spelar språket och våra handlingar in. Både att vi benämner personer som ”killar” eller ”tjejer”, ”män” eller ”kvinnor” i tid och otid och därmed visar att kön är viktigt, självklart och att det är det finns två olika kategorier – och att vi dessutom markerar detta genom att klä killarna på ett sätt och tjejerna på ett annat, genom att uppmuntra och framhäva vissa beteenden hos killarna och andra beteenden hos tjejerna och förstås genom att vi vid många tillfällen delar in barn och ungdomar efter kön. Det är ju vi själva som skapar polariteten hela tiden, och de flesta är överens om att det inte är positivt med ascoola killar som hänger i gäng och hetsar varandra till dumheter, och att det inte heller är positivt med brudiga tjejer som jämför sig med varandra, eftersträvar osunda skönhetsideal, klär sig utmanande och gör allt för att få högsta poäng på killarnas listor.

Sluta slentrianköna, helt enkelt. Jag tror att det skulle hjälpa en hel del.

Och visst kommer skillnader mellan vissa män och vissa kvinnor, och framför allt mellan människor kvarstå ändå – allt är inte enbart socialt betingat (och fler sociala aspekter än genus påverkar förstås en persons identitetsskapande).