Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt

13 Maj

Anette kommenterar det här inlägget med att det känns 90-tal: Är vi inte förbi detta med rosa på pojkar och blått på flickor nu? Är det inte dags att släppa barnkläderna och föra kampen vidare?

Å ena sidan håller jag med. Det är väl ett evigt tjat om barnkläder och självklart borde vi ha kommit ”längre” (vad nu längre innebär? Alltså, vad är steg 1 och vad är steg 2, 3, 4…?). Men å andra sidan: Hur långt har vi kommit? Bilderna jag tog i lördags togs just i lördags, 2013, och jag tog dem av förundran över hur jäkla snett det fortfarande är när det kommer till allt vad ”flickor” och ”pojkar” heter. Hur kommer det sig att de större klädkedjorna säljer skit som det där och delar upp som de gör?
Jo, för att folk köper och klär sina barn i det.
För att barnen lär sig vad som ger dem ”rätt” uppmärksamhet.
För att folk anser att det är en milsvid skillnad mellan pojkar och flickor och ”det måste det väl få vara?”
För att allt som frångår de stereotypa könsnormerna gång på gång fördöms eller helt och hållet osynliggörs.

När jag publicerade alla dessa bilder hade en kompis precis kommenterat på ett tidigare inlägg att pedagogerna på deras förskola talar om att flickor och pojkar ”leker olika” som om det vore ett självklart faktum, en annan om hur hennes dotter blir ifrågasatt av andra barn när hon har Blixten McQueen-strumpor för att de är till för pojkar och en av mina elever argumenterade häromdagen i klassrummet för vilka filmer som är tjejfilmer och vilka som är killfilmer – och det var intet nytt under solen där, kan jag säga.

När man själv redan har omvärderat hela sin syn på och uppfattning om kön är det lätt att tro att resten av världen har det också. Vi umgås i vår lilla bubbla där de flesta kanske är genusmedvetna och normkritiska och att prata om barnkläder kan kännas rätt löjligt. På samma sätt kan jag tycka att det känns löjligt att prata om att komma ut som homosexuell, uppmärksamma att kändisar kommer ut och liknande. För shit, det där är väl också passé nu? Men jag påminner mig själv ständigt om att nej, så är det förstås inte – det är bara i min egen skyddade värld som det är frid och fröjd (oftast, för även jag har stött på homofobi). Allt förutom heterosexuell tvåsamhet är fortfarande i större delen av samhället, och framför allt ute i världen, något annorlunda, i ”bästa” fall lite spännande – men för många främst något stötande, obehagligt, äckligt, precis på samma sätt som många anser det onaturligt och fel att pojkar vill ha rosa eller leka med dockor (och ja, enligt många hör dessa fenomen dessutom ihop – för inte kan väl en blivande heterosexuell pojke uppskatta en så feminin färg som rosa?).

Nästan varje dag är det någon som har hittat till min blogg via sökord som ”att komma ut”, ”första gången lesbisk”, ”hur komma ut” – eller som igår:
image

Folk undrar, för vill veta, folk vet inte och tycker att det är rätt främmande. Senast igår var det ett barn på lekplatsen som inte riktigt fick ihop det med vem som var vem av mig och min fru:

”Är du hans mamma?”
”Ja.”
”Men vem är han?”
”Hon menar du? Hon är min fru, Adrians mamma. Han har två mammor.”
”Hans låtsasmamma?”
”Nej, hans riktiga mamma. Vi är riktiga mammor båda två.”
”Kan man ha två mammor??” Och så ett par ögon stora som tefat.

Vad blir då kontentan av detta något spretiga måndagsinlägg? Vi måste tänka utanför vår egen lilla värld, även vi som är vana att tänka genusmedvetet och normkritiskt, även vi som bryter mot köns- och/eller sexualitetsnormer, ser det som ren vardag och kanske inte heller stöter på motgångar särskilt ofta – eller har lärt oss att hantera dem. Självklart ska vi se bortom barnkläder också, men vi får inte släppa det helt i tron om att folk och resten av samhället hänger med – för det gör de inte. Allt hänger ju dessutom ihop, och debatten om barns kläder har definitivt att göra med synen på könsroller, sexualitet och jämställdhet i största allmänhet. Ofta är diskussionen om kläder dessutom en trigger till att komma åt annat, något djupare och det som vi egentligen vill åt.

Även om det känns som att vi stampar och stampar utan att komma någon vart i vissa frågor så tror jag stenhårt på vikten av att ständigt börja från grunden, på en enkel och begriplig nivå, i folks vardag. Det gäller bara att ha en rejäl dos tålamod. Och sakta men säkert går det faktiskt framåt.

(Mer om att tala så att folk begriper har jag skrivit här, bland annat. Mycket sägs onekligen om och om igen i den här bloggen, fast på lite olika sätt varje gång. Det är åtminstone mitt mål!)

Annonser

6 svar to “Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt”

  1. Knyttet maj 13, 2013 den 12:18 e m #

    Väldigt bra skrivet! Jag tror att vi så lätt glömmer att även om det är bra i vår egen skyddade verkstad så finns skevheterna kvar i mycket i samhället.

  2. Helena maj 13, 2013 den 2:04 e m #

    Jag är helt övertygad om att alla som tänker genusmedvetet när det gäller kläder även tänker bortom detta, för som du säger är det något som kan leda vidare till ytterligare tankar och diskussioner kring detta. Kläderna är en så tydlig grej, för det är det man ser och det gör det till en lätt sak att reagera och agera på.

    Eftersom man dessutom kan se hur stor skillnad det är i hur barn behandlas enbart beroende på vad de har för kläder på sig tycker jag det är det mest grundläggande stället att börja på om man vill ge sitt barn chansen att utvecklas efter sina egna förutsättningar och inte efter samhällets snäva ramar. Om jag vill att mitt barn ska behandlas som ett barn och inte som ett kön borde det rimligtvis underlätta om jag väljer kläder som passar ett barn, inte en pojke/flicka.

    Jag länkade för övrigt till ditt inlägg från helgen i ett inlägg idag, det blev en liten bildkavalkad över senaste veckans outfits 🙂

    • Där har du verkligen en mycket bra poäng! Ingen genusförälder klär sina barn i könsneutrala/varierade kläder ”bara för att”! Såg att du länkat, trevligt trevligt 🙂 Jag läste inlägget också och beundrade outfitsen (outfittarna…? Haha) men hann inte skriva en kommentar just då…

      • Helena maj 14, 2013 den 7:44 f m #

        Outfittor? Det är ju till en tjej, trots allt 😉 Killar kallar det väl inte outfit, de vänder på kalsongerna, luktar på tröjorna och tar på sig den som luktar minst sunkigt, det vet väl alla 😛

  3. presens maj 13, 2013 den 3:26 e m #

    Intressant. Nästan alla barn jag träffar på tycker inte att det är det minsta konstigt att ha två mammor. Jag trodde nog att jag skulle möta fler frågande blickar och mer ifrågasättanden, men inte.

    Närmast var väl i helgen (samma barn som inte kunde acceptera pojkstrumporna – de var väl typ 3 och 5 år (det var den stora som pratade här):

    ”Är du deras mamma?” (Pekar på mitt barn – X – och hennes kompis.)
    ”Nja, jag är mamma till X, men inte till Kompis.”
    ”Men jag trodde att hon var hennes mamma.” (Pekar på min fru.)
    ”Ja, hon är också mamma till X.”
    ”Jaha. Har inte X någon pappa?”
    ”Nej, hon har två mammor.”
    ”Jaha.”

    Och det är en rätt typisk konversation med barn i den åldern. Ingen verkar tycka att det är konstigt.

    • Ja, den sortens konversation har vi också varit med om, absolut. Men som jag har skrivit om tidigare så blir det alltid något slags ståhej när jag kommer ut inför elever i skolan, även om det lägger sig rätt fort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: