Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet

14 Maj

Jenny P, eller Brunheten som hon också kallar sig, länkar i det här inlägget till min text från i lördags och i detta ännu färskare inlägg uttrycker hon en önskan om att föräldrar till söner ska skriva kritiskt om mansrollen och manlighet någon jäkla gång – inte bara fokusera på tjejer och kvinnligheten som det största problemet när det kommer till genus och jämställdhet. Jag håller med henne till fullo, och jag måste erkänna att jag först blev lite… småsur när jag läste inlägget som på ett sätt kritiserar min text om barnkläder, för även om jag förstår att hon främst använder det som en utgångspunkt för att uttrycka en frustration över något hon funderat på i flera sammanhang, så känns det lite orättvist. Jag skriver ofta problematiserande om mansrollen, för jag tror inte att världen skulle bli en bättre plats om allt vad så kallad ”kvinnlighet” heter suddas ut från jordens yta. (Sedan ska jag dessutom erkänna att jag har rätt svårt för kritik, det är jag medveten om och jobbar ständigt med… Den förbaskade självkänslan, you know.)

Just NU har jag dock ingen tid att författa en massa nya klokheter, men istället länkar jag rakt upp och ner till några äldre inlägg jag skrivit som behandlar pojkrollen utifrån olika vinklar (och flera inlägg behandlar även normkritik i förhållande till kön på ett generellt plan). Och ja, mina ”gamla” inlägg är högst aktuella fortfarande, det allra mesta blir faktiskt inte för gammalt än på ett tag (tyvärr, eller vad jag ska säga).

Argumentet att kvinnor bör ”ta för sig mer”
står mig ganska långt upp i halsen. Varför anses det generellt bättre att ”armbåga sig fram” och ”ta plats”, bör vi inte i större utsträckning hylla de stereotypt kvinnliga egenskaperna – som t.ex. lyhördhet, att ge andra plats att synas, empati – istället?

Vilket är bäst – att vara fin eller att bara få vara?
Jag som har en son kan ibland känna att jag önskar att mitt barn också ska få höra hur fin han är. Är det alltid ”fel” att vara fin?

Tänk om ingen vill vara man till slut?
”För nu tänker jag som lärare och som förälder igen. Och jag har ju ett barn med snopp, som omtalas med pronomenet ”han” och i vars pass det kommer stå ”man” när han växer upp. Jag möter även en massa pojkar, unga killar i min lärarroll varje dag och flera av dem har för länge sen lärt sig hur en pojke ska bete sig och utövar detta beteende för fullt hela dagarna, både i klassrummet och ute i korridoren. De tar plats, överröstar de andra, många struntar i eller tar lätt på skoluppgifter.”

Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur
Vi hjälper inte pojkarna genom att se läsning som en kvinnlig, och därmed omanlig, aktivitet.

Är det okej att önska kön på sitt barn?
”Och någonstans där, utifrån hur samhället ser ut nu, är jag på något sätt glad att vi fick en son. Mitt i all debatt om feminism och frågan om jämställdhet, där tendenser finns att polarisera ytterligare mellan ”män” och ”kvinnor”, och där mansrollen tenderar att fyllas med rätt negativt innehåll – då skulle jag vilja uppfostra en son som är trygg i sig själv, som inte känner press att vara hård och stark och macho, som (förstås) varken ska behöva identifiera sig med förövarrollen eller känna sig skuldbelagd.”

…och två läsvärda inlägg, tycker jag, som problematiserar det eviga könandet på ett bredare plan:

Tänk om det vore okej att använda ”hen” i sandlådan
Nej, det går inte att skylla på normkritiken

Sådär ja. Varsågoda och trevlig läsning!

Annonser

10 svar to “Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet”

  1. Calle maj 14, 2013 den 9:02 f m #

    Hoppas du inte tar åt dig längre! Det har ingenting med dig att göra, du skriver normkritiskt åt alla håll men hon har också en poäng i det hon skriver. Det är ju faktiskt mannens roll som bör ifrågasättas först och främst eftersom det är den som ställer till med mest elände. ”Män som grupp är något av ett riskprojekt” som jag läste någonstans.
    Har aldrig fattat det där med att pojkar behöver män omkring sig för de ska ha ”manliga förebilder”. Vilka sorts förebilder då? undrar jag. De allra flesta män jag har stött på genom livet har varit allt annat än goda förebilder, de hade gjort mest nytta genom att hålla sig på behörigt avstånd från alla barn och kvinnor.
    Nädu, mansrollen är som Windows 3.1 – inte längre kompatibel med omvärlden och det är ett dygnet-runt-jobb att lära om nästa generation. Det är bara att kavla upp ärmarna!

    • Nej, det gör jag inte. Jag läste hennes inlägg sent igår kväll precis när jag skulle sova, astrött och allt, och blev lite smått upprörd eftersom jag kände mig missförstådd (buhu) plus att det kändes tokigt att omnämnas som ”kvinnan”. Men, jag håller som sagt verkligen med henne och tycker att båda inläggen är skitbra och viktiga!

      För som du säger, den klassiska mansrollen är fan ingenting att eftersträva, inte för någon. Och det betyder ju inte att MÄN är något som ska utrotas (vilket vissa envisas med att tolka det som).

      • Calle maj 14, 2013 den 9:13 f m #

        Nej, det är verkligen sorgligt att männen inte förstår att de också vinner på att ifrågasätta könsroller och sträva efter jämställdhet. Frågan är hur vi ska förklara det för dem utan att de hamnar i försvarsställning och börjar gapa i stället?
        Det är svårt att sitta still på en igelkott som inte vill, som jag brukar säga.
        (Sen är det förstås en hel del kvinnor som gärna upprätthåller stereotyper också, inte att förglömma.)

      • Absolut, personer av båda könen är definitivt medverkande i upprätthållandet av tvåkönssystemet med allt vad det innebär. ”Jag älskar en RIKTIG MAN som visar vad han vill och pekar med hela handen!” eller vad kvinnor kan vräka ur sig. Det är antingen/eller-tänket som förstör, för människor har så svårt att se att vi människor INTE är antingen/eller egentligen. Du behöver liksom inte bli en kvinna bara för att du inte är stereotypt manligt?!

  2. Sandra på Stökboet maj 14, 2013 den 8:45 e m #

    Ja det är ju skitjobbigt att få kritik (särskilt när den kommer från någon som inte är helt ute och cyklar liksom). Men att nå ut till fler innebär också att hela tiden vara beredd på att bemöta kritik, utveckla sitt resonemang och det är ju i grunden positivt.

    Fast jag fattar verkligen det där med att det kändes konstigt att bli benämnd som ”kvinnan”. Jag reagerade också på det när jag läste Jennys inlägg och tänkte men det är ju Sanna hon skriver om! Inte ”bara en kvinna”. Lite skum reaktion eller är det förminskande att bli reducerad till en anonym kvinna? Typ ja? Det kan vi väl fundera vidare på 😉

    • Du har så rätt! Och den här ”kritiken” var ju inte ens särskilt kritisk mot mig, egentligen, bara mot fenomenet… Nåväl, nu har jag gått vidare i livet 😀

      Själv kallar jag alltid (vad jag vet?!) bloggar jag nämner alltid vid bloggnamn eller bloggarens namn, känns personligare då eftersom jag trots allt har varit inne och kikat på bloggen åtminstone en gång. Men men. Jag är kvinna juridiskt och känner mig som kvinna, så det får jag väl ta dårå!

  3. jenny p maj 14, 2013 den 9:15 e m #

    Sorry för ”kvinnan”. Jag hade inte varit på din blogg tidigare så för mig var du då en anonym kvinna! Ditt inlägg läste jag i förbifarten och det var inte meningen att låta nedvärderande. Jag använder liksom inte ordet kvinna om jag vill nedvärdera någon… Nu lär jag bli kvar här, men en sak bara. Varför kallar du dina texter för ”blaj” högst upp? Är inte DET lite väl nedvärderande för en så pass populär blogg som nu lär blir väldigt välbesökt framöver?

    • Det är lugnt! Kul att du hittat hit!

      Alltså, bloggdesign är inte min grej och jag har dessutom noll tid att lägga på det med heltidsjobb och småbarn osv osv, så det är som det är just nu. Testade för ett par månader sedan att lägga in menyer och så har de fått bli kvar bara. Har dock på gång en förändring – ska få lite hjälp – så förhoppningsvis blir det bättre snart…

Trackbacks/Pingbacks

  1. Blondinbella gör det igen. Om individens ansvar, normer och förnekandet av ”det manliga beteendet”. | mina Sanna ord - juni 5, 2013

    […] Själv har jag länkat mina bästa (jojo!) inlägg som problematiserar mansrollen och könande generellt här: Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda altern… […]

  2. Just nu är jag i alla fall glad att jag är lesbisk | mina Sanna ord - juli 16, 2013

    […] det där får jag prata mer om en annan gång (inlägg där jag problematiserar mansrollen hittas här, för övrigt). Små flickor förväntas identifiera sig med varandra och med kvinnor och därför […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: