Den ångestladdade skolidrotten

23 Maj

Mitt inlägg om mens i relation till skolidrotten och även några tweets på ämnet skolidrott väckte reaktioner som jag känner att jag måste spinna vidare på. Tankarna från er som kommenterade/svarade kan (enligt min tolkning) sammanfattas såhär:

Ångest. Prestationskrav. Kroppsmedvetenhet. Rädsla att bli utskrattad. Total utsatthet. Ungefär så.

Och jag kan inte annat än hålla med. Idrotten i skolan var tamejtusan ingen skojig historia, inte för mig och flera andra håller med. Det är rätt ironiskt egentligen, ämnet heter ju ”Idrott och hälsa” nu för tiden, men ändå är det många som kan intyga hur vansinnigt ohälsosamt för den egna självkänslan ämnet kan vara. Jag avskydde idrott i skolan, jag höll inte på med sport på fritiden, jag hade inte ”vad som krävdes” i lagsporter, jag var bollrädd, jag sprang inte särskilt fort och hade heller inte modet att satsa mer, jag vågade inte kasta mig över pinnen i höjdhopp och jag var livrädd för att skada mig i längdhopp, vilket gjorde att jag max vågade hoppa en meter (för att vara säker på att landa på fötterna). När det var friidrottstävlingar mellan klasser och skolor deltog jag alltid i den pinsamma grenen ”kast med liten boll” och när jag under en period var med i en handbollsturnering mellan skolor i Kalmar län fick jag uppmaningen av vår tränare att ”aldrig skjuta på mål” – detta efter att jag en enda match äntligen tagit mod till mig och faktiskt vågat skjuta mot mål. Tilläggas ska också att vårt lag hade aldrig några träningar, vi sågs bara varje söndag när det var match och de tjejer i laget som spelade handboll på fritiden fick sköta det offensiva spelet.

Varför ska det vara på det här sättet? Hur kommer det sig att så otroligt många minns skolidrotten med sådan fasa? Varför har inget revolutionerande hänt sedan 90-, 80-, 70-talet? Visst, jag tror säkert att det finns idrottslärare som främst styrs av det övergripande hälsoperspektivet, som vill fokusera på träningsglädje, att våga prova, kroppsacceptans, kamratskap och samarbete, men alltså… Många gör inte det. (Och nu hoppas jag att protesterna från idrottslärare kommer hagla in!). Väldigt ofta är det personer som varit riktiga hejare på idrott som blir idrottslärare. Ofta är det män. Och jag säger inte att män inte kan vara empatiska, pedagogiska och normkritiska, men de män som både varit idrottsfantaster under uppväxten och som saknar genusperspektiv är dessvärre inte alltid så bra på att se att alla elever faktiskt kan (på sin nivå) om de bara får rätt förutsättningar och coachning. Om en lärare inte förstår att mens är något som kan påverka tjejers prestation och mående, om en lärare inte förstår att hela grejen med att ha mens är en rätt skamfylld historia för många eller för den delen att många ungdomar – både tjejer och killar – har ångest för sitt utseende och sin prestation… då kan det aldrig bli bra, undervisningen kan aldrig bli likvärdig och alla kommer inte känna att den bidrar till deras ”goda hälsa”.

För vissa är lösningen att dela upp tjejer och killar i idrotten och som en gymnasievän kommenterade på Twitter: Denna uppdelning var räddningen för henne! Vad jag minns hade jag litegrann samma uppfattning under skoltiden, men samtidigt… bland tjejerna fanns också de där riktiga tävlingsmänniskorna, tjejerna som spelade fotboll och handboll på fritiden och som hade noll skrupler när det kom till match. En tjej i grannklassen, Ingrid, var allas skräck och jag minns vid ett tillfälle inför en intern fotbollsturnering att Ingrid gick omkring i vanliga kläder intill planen. Hon var skadad, hette det, men så plötsligt mitt under matchen klädde hon om till gympakläder, snörade på fotbollsskorna och kom in och ägde matchen med sina stenhårda skott. Bollrädda jag blev halvt panikslagen, inte tänkte jag på att ”gud så skönt att hon åtminstone har en fitta, precis som jag!”

Förra våren tränade mina elever på att debattera, och några valde just ämnet ”Bör skolidrotten vara könsuppdelad?” Några var för, några var mot och några tyckte att den kanske borde vara uppdelad ibland. I uppgiften var förutsättningen att de skulle hitta på – de behövde alltså inte föra sin egen personliga talan – men under arbetets gång dök förstås många åsikter och tankar kring detta upp. Många tyckte att könsuppdelningen var otroligt befängd – just eftersom den framför allt utgår ifrån att killar ska få köra hårt och tjejer våga ta plats – medan andra såg det som en självklarhet att dela upp ”eftersom killar är mycket större, starkare och snabbare än tjejer”. Jag svepte med handen över klassrummet där alla elever satt och kunde snabbt konstatera att storlek och styrkegrad inte direkt kunde kopplas till könstillhörigheten bland elever i årskurs sju, men vissa var benhårda i sin uppfattning. (Jag önskar att jag hade kunnat presentera det här för dem).

Ett transperspektiv på hela diskussionen försökte jag förstås få in, men för de flesta är trans något otroligt främmande och alltför ogreppbart. Och hur många idrottslärare ser detta perspektiv, undrar jag?

Naturligtvis förnekar jag inte att det finns massa killar som är extremt sportsliga och älskar att få ”ta i ordentligt”, och det finns även försiktiga tjejer som aldrig någonsin skulle våga eller vilja stå i mål under en fotbollsmatch. Men att lösa dessa ”problem” genom att ständigt och jämt dela upp – alltså, det är ju inte ens någon lösning. Snarare måste vi för det första se över fokuset på idrottsundervisningen (varför måste du ha en massa tidigare erfarenhet av idrott för att våga delta?) och för det andra problematisera normerna kring hur tjejer respektive killar är, beter sig och fungerar ihop (det vill säga: uppfattningen om att de inte fungerar ihop förutom när det kommer till kärlek och sex). Dessutom måste vi tänka ett varv extra kring många elevers dåliga självkänsla och kroppsångest.

Nu för tiden har jag ibland tänkt att jag borde bli idrottslärare. Jag vet att rörelse och hälsa är viktigt, jag har i perioder tränat mycket och själv funnit den där sunda rörelseglädjen och jag skulle vilja förmedla det till eleverna, snarare än att pracka på dem en massa prestationskrav. Självklart kommer några alltid springa fortast, lyfta tyngst och sparka hårdast – men det är definitivt inte ditt kön som påverkar hur långt du kan eller vill nå. Och skolidrotten ska dessutom vara en fristad från allt det där, menar jag. Den som är sportintresserad har för sjutton en fritid att spela fotboll på, den obligatoriska skolidrotten är inte till för att odla en massa framtida proffs.

Tankar och frågor kring detta?

Advertisements

14 svar to “Den ångestladdade skolidrotten”

  1. Louice maj 23, 2013 den 3:04 e m #

    På högstadiet hatade jag idrott, för jag kände mig alltid så malplacerad på idrottslektionerna. Det var de ”tuffa” killarna som dominerade, som kastade hårda bollar på oss tjejer och idrottsläraren stod och skrattade i ett hörn (om han ens var närvarande i idrottssalen).
    Men nu på gymnasiet har jag en fantastiskt bra idrottslärare – en kvinna kanske jag bör tillägga. All den där prestationshetsen på idrottslektionerna är borta, och alla är delaktiga i allt vi gör – och vi kör inte bara spökboll längre. Hon är väldigt duktig på att betona att ”det inte är hur snabbt vi springer som räknas, utan kunskapen som vi har” och vi gör även mycket teoretiska uppgifter – och jag tycker det är såhär idrott- och hälsalektionerna ska vara. ALLA borde verkligen ha en sådan här lärare.

    En orsak till att stämningen och gemenskapen är så bra på idrottslektionen kan vara att majoriteten av klassen är tjejer, och de killarna som går i klassen är inte de där stora och elaka människorna som man var så rädd för på högstadiet; det finns helt enkelt inte utrymme för dem längre. Girlpower, liksom!
    Överlag tror jag inte att uppdelningar är någon bra idé, utan att man får jobba med det på andra sätt, precis som du skriver. Och med din inställning borde du verkligen satsa på en karriär som idrottslärare! 😉

    • Härligt att det är så mycket bättre nu! Låter som att den läraren har förstått hur idrottsämnet bör läggas upp. Och alltså, ja, jag blir som sagt sugen ibland på att fortbilda mig och bli idrottslärare, men samtidigt… det är mycket inom ämnet och utbildningen som jag känner mig rätt ointresserad av, tyvärr.

  2. Johanna maj 23, 2013 den 4:43 e m #

    Detta hör förvisso inte direkt till inlägget, men ändå :). Minns själv hur irriterade vi tjejer var på idrotten i högstadiet över att, trots att vi var på varje lektion och deltog aktivt så nådde det ändå bara till VG. Fotbollskillarna däremot, som ibland ”glömt” kläder, kom försent eller inte var där..men som deltog i nån fotbollsturnering skolan anordnade, de fick minsann MVG. Samma sak upprepade sig i gymnasiet (gick på ett idrottsgymnasium). Då fick jag ett G. Så trots att jag deltog så aktivt jag kunde och var där i princip varje lektion var min prestation inte tillräcklig för att nå högre än ett g. Kan räkna ut att idrottskillarna hade ett fysiskt överläge på gymnasiet (kanske även högstadiet) och att vissa av eleverna var ”specialiserade” på vissa idrotter (hockeykillar, innebandytjejer etc.) men känns verkligen inte bra om detta återspeglades i betygen. Jag och några till av tjejerna som fick G klagade och skrev brev till rektorn..Slutade med att vi plötsligt fick MVG.. Kan tilläggas att jag alltid tyckt om idrott och det är där jag verkligen vågat ta för mig! 🙂

  3. astrid maj 23, 2013 den 7:40 e m #

    Bra skrivet, som vanligt 🙂 Jag är också ”Skolidrottsförstörd”. Jag är kort och bollrädd och feg och har väl alltid haft detta emot mig litegrann. Har man varken fysiken eller huvudet är det ju liksom svårt att komma någonsans på det som ”RÄKNADES” i skoljympan.. Men uppenbarligen fanns potentialen och rörelseglädjen i mig och nu är jag ju friskisledare. Ibland blir jag lite bitter och tänker NU J*vlar skulle den där värdelösa prestationsinriktade idrottsläraren från högstadiet se mig. Nu skulle han se all potential som han bara kastade bort. På gymnasiet var det lite bättre och den läraren gick iaf med på att ge mig VG för goda intentioner (och teoretiska prestationer) ;).

    • Jag har tänkt precis likadant sedan jag blev friskisledare, och sedan jag insåg att jag faktiskt kunde springa rätt långt t.ex. Har haft sett mig själv som extremt osportslig och en (tunn) klumpeeduns, men vad tusan – jag kan ju också! (När jag inte har sömnbrist…) Fick också VG i gymnasiet, främst baserat på träningsdagbok och powerwalks…

  4. stefanie maj 24, 2013 den 6:45 e m #

    Oh vilket läsvärt inlägg! Känner igen mig väldigt mycket.
    Under hela mellanstadiet hade jag grov ångest inför idrottslektionerna. Jag tyckte att jag var fet och ful och hade hemska problem med att visa mig bakifrån eller ha bara tights på mig. Jag hade en mycket tidig pubertet och kan väl tänka att den osäkra tonårsperiod många i min ålder har nu, hade jag då.

    Det var mitt främsta problem, jag var rädd för att folk skulle tycka att jag var ful. (Jag undvek allvarligt talat alla vägar där folk såg mig bakifrån)
    Jag har aldrig varit dålig på idrott i sig utan endast rädd för vad folk ska tycka om mitt utseende, eller att dom ska tycka mindre om mig pga mitt utseende rättare sagt.
    Någonstans i sexan/sjuan började min självkänsla växa fram, kanske hade den kunnat göra det lite tidigare om nån jävel hade lärt mig vad det var, om någon berättat att det fanns. Det var i princip jag som tog upp ämnet för första gången i vår klass och frågade lärarna varför vi aldrig pratat om detta? Inga svar.

    Iallafall, vår idrott idag är mycket bättre, men fortfarande, prestationsångesten. Nu handlar det inte om utsida utan nu handlar det om vem som kan springa längst. Vi har en väldigt tuff lärare som kör mycket styrka/kondition, hon betonar ofta att man ska göra sitt bästa efter sin förmåga men jag känner inte att det är tillräckligt. Jag tror att det är svårt att förstå för dom som är supersnabba, superstarka osv, att det värst som finns är när man kör någon övning och de andra får sitta och vänta på en för att man inte är klar. Eller när vi ska ha beep-testet, jag förstår att det är något vi gör för vår egen skull, för att vi ska kunna se hur vi utvecklats, men det är inte värt skammen när man klarar fram till level 6 medans de andra fortsätter upp mot 30.

    Uppdelad idrott? Ja tack, jätte gärna! Trots att det inte borde vara så, att vi inte ska behöva känna så, så ja, jag hade VÄLDIGT gärna haft idrott med tjejerna i min klass. Iallafall till viss del.
    Jag tror att många hade kunnat nå ett mycket högre betyg om de kände sig bekväma på idrotten.

    • Tack för att du delar med dig! Men fy vad ledsen jag blir över att så många delar min och din erfarenhet av skolidrotten. Det borde inte vara så svårt att göra det bättre! Beeptest undrar jag också över… det står ingenting om något sådant i kursplanen, så varför är det nödvändigt? För den tävlingsinriktade, ja, men för ”vanliga” människor som bara vill ha en vardaglig, hälsosam relation till motion?! Nä, där ser jag inte syftet.

      Att alla ska testa på olika grenar och sporter är förstås jättebra, men att sedan prestera prestera prestera inom grenarna… varför? Det viktigaste är ju att eleverna lär sig hur man tar hand om sin kropp och sin person på bästa sätt, att de lär sig samarbete, kanske vågar pröva mer än de trodde att de kunde och att du kan simma så pass långt att du inte drunknar om du ramlar i vattnet 200 meter från land. Typ.

      Jag ogillar dock skarpt tanken på könsuppdelad idrott, för det är alldeles för stora skillnader inom könskategorierna, det finns tjejer som hellre umgås med killarna och killar som hellre umgås med tjejerna och det finns transpersoner. Hellre skapa ett gott klimat, och ibland möjligtvis dela upp mellan ”de som spelar fotboll på fritiden” och ”de som inte spelar fotboll”. Kanske?

      • Stefanie maj 25, 2013 den 8:24 e m #

        Ja, jag håller helt och hållet med dig! Men i min klass, som det ser ut idag, så hade jag gärna haft det uppdelat, men jag tror inte att det är en lösning på något. Utan bara att det för min del hade kännts skönt just nu. Men jag vet att det inte hade funkat för att det finns killar i min klass som hellre hade varit med ”tjejerna” och tjejer som varit med killarna, med andra ord, det finns ett par tjejer som är mycket snabba och självsäkra och det finns nån enstaka kille som är allmänt dålig på idrott och genast har vi skapat en killgrupp för dom som är bra, och en tjejgrupp för de dåliga.
        Så då hade vi lika gärna kunnat ha en bra och en dålig idrottsgrupp, Och det funkar ju inte.

        Tänker tillbaka på nån idrottslektion när jag var yngre, då vi ville köra killar mot tjejer och idrottsläraren sa, ”ja det gör inget att ni är lite fler tjejer, killarna är ju ändå oftast lite bättre.”

        Eller häromdan då vi skulle bära ner musikutrustning, en kille som är ungefär hälften min storlek, liten, tanig, kvalificerar sig inte på något sätt som tränad. Han tog en gitarr och ett par notställ och jag tog en förstärkare, då säger vår lärare ”orkar du verkligen bära den? Han kan ta den istället.”
        Och jag svarar ”skulle han vara starkare än mig?”
        Läraren skäms lite och säger ”nä kanske inte…”
        Nu var det inte det jag skulle säga, utan jag skulle bara skriva att jag höll med dig till fullo. Jag förstår att det inte är någon bra lösning med könsimdelad idrott, men om det bara hade kretsa om mig så hade jag gärna delats upp med de som är snälla, inte dömande och inte tävlingsinriktade som om det vore de olympiskaspelen.

  5. sofie maj 27, 2013 den 2:56 e m #

    Men jag måste säga att jag tycker att det pedagogiska tänket bör genomsyra alla ämnen! Jag för min del älskade idrotten i skolan. Där kände jag mig självsäker, kunde andas ut och hade roligt. Medans jag i många andra ämnen kände ångest och prestationskrav. Där jag under lektionstid satt på helspänn pga opedagogiska lärare. Och I andra ämenen total osynliggjord av läraren som inte ens förväntade sig att man skulle prestera något ”bra”, vilket inte dirket heller gynnar självkänslan. Opedagosika lärare finns tyvärr att hämta i alla ämnen!

    • Självklart!! En opedagogisk lärare är ingen bra lärare, helt enkelt. Vi är ju pedagoger, liksom, så det är väl det minsta man kan begära. Och visst har du rätt i att det finns mycket ångest och prestationskrav i många ämnen. Skolidrotten handlar dock väldigt mycket om kroppen, om att lämna ut sig själv och resultatet blir så tydligt och lätt att mäta för alla i rummet – för alla ser om du springer långsammast, kastar kortast och inte vågar stå på händer.

      Någon kommer alltid vara ”bättre” och någon ”sämre”, men undervisningen ska ju utgå ifrån allas behov och förutsättningar, utan att peka ut någon eller göra så att någon känner sig särskilt utsatt.

      • sofie maj 27, 2013 den 6:33 e m #

        Fast jag tycker nog att andra ämnen kan vara kroppsligt utelämnande ändå .Under en redovisning tex syns det ju om du är totalt obekväm och kanske stakar dig, och i ett otryggt klassrum kommenteras det eventuellt om du har otur.Och om det nu inte skulle synas att du har ångest så är det om inte annat väldigt kroppsligt påfrestande ändå. Det finns ju också en skillnad i vad den enskilde upplever som kroppsligt utelämnade.

        Att mäta resultat görs i alla ämnen. Barn lär sig ju att värdera/mäta varandra och sig själva bara genom sättet vi talar till dom. Vi synliggörs för mycket med resultat/kommentarer osv som vi förstår oss själva igenom och sedan troligt handlar efter. Tråkigt tycker jag.

        jaja.. nu svävar jag kanske iväg, men jag är nog bara missnöjd med skolans pedagogik överlag, gällande det som jag själv upplevt/upplever. Det finns mycket att förbättra tror jag!

      • Jag håller med dig och nekar inte till att det kan finnas prestationskrav och ångest i alla ämnen. För min del och många andras var idrotten värst, för dig och många andra kändes det kanske jobbigare i andra ämnen. Oavsett vad så ska det ju inte kännas så! Ingen ska känna sig utsatt av klasskamraterna, läraren eller situationen – även om det såklart ibland kan vara nervöst eller pirrigt (men det är en helt annan sak).

        Jag tycker att det är superviktigt att ha respekt för att elever är olika och för att många är stressade eller mår dåligt över sina prestationer. Och har man som lärare inte det så är det förstås många som kommer känna sig obekväma! Allt kan man inte lägga märke till förstås och många är duktiga på att dölja hur de upplever, men förhoppningen är ju att de har någon lärare de vågar öppna sig för i så fall.

  6. Erika maj 29, 2013 den 11:06 e m #

    Jag har både bra och dåliga upplevelser av könsuppdelade idrott (och av ”vanlig”) men i slutändan handlar det om läraren! Under sexan och sjuan hade vi eg. könsuppdelad idrott men om en av idrottslärarna var sjuk hade vi idrott tillsammans. Med tjejernas lärare funkade det superbra, med killarnas lärare var det kaos. Sedan tycker jag att idrotten är alltför fokuserad på bollsport och friidrott och att det är för mycket fokus på att vinna! Jag har haft lärare som tyckte det var jätteviktigt att eleverna idrottade på fritiden – men bara ”rätt” sorts idrott räknades (läs bollsport). Att jag tränade 6-8 gånger i veckan räknades inte eftersom jag höll på med ridsport (och ”det är ju ingen riktig sport”). Därför avskydde jag idrotten under nästan alla mina skolår, bortsett från i sexan & sjuan och delvis under ettan i gymnasiet(då hade jag fantastiska lärare). Dessutom tycker jag att det är sjukt att idrott & hälsa är en obligatorisk kurs på gymnasiet (tycker likadant om estetisk verksamhet), jag hade jättegärna läst andra saker som jag kunde haft nytta av på universitet under de timmarna. Kändes som slöseri med poäng eftersom jag ändå tränade så mycket på fritiden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: