Vem kommer vårt barn bli?

24 Maj

Det är svårt att föreställa sig hur andra föräldrar kan ha helt andra uppfattningar än en själv om vad som är att ”lyckas” med sin barnuppfostran, tycker jag, om vad det innebär att deras barn blir ”lyckad” (i brist på bättre ord, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar). Alla som är någorlunda engagerade i sina barn borde väl i alla fall ha funderat på det, hur de vill att deras barn – nu och som vuxen – ska vara mot andra människor, hur hen ska må, hur hen ska förhålla sig till världen. Eller?

Adrian är så himla liten än och vi kan omöjligt veta vad han kommer att tycka om att göra, vilka svårigheter han kommer tampas med i skolan och vad han kommer ha lätt för i livet. Oftast är jag bara här och nu, tampas med att få honom att borsta tänderna, att han inte ska hälla ut maten på bordet jämt och ständigt, att han ska sova åtminstone till klockan fem – och förstås: jag förundras över alla nya saker han lär sig, är stolt över att det fungerar så väl för honom på förskolan, att han trivs och att han verkar vara snäll mot sina kompisar. Men så ibland kommer det över mig att han blir äldre hela tiden. Att han kommer bli ett skolbarn, en tonåring, en vuxen människa. Och då hisnar jag lite vid bara tanken på allt som kommer kunna hända.

Ibland när jag sitter på tunnelbanan och det stormar in ett gäng med mellanstadiebarn kan jag inte låta bli att iaktta dem, lyssna på vad de säger och hur de pratar med varandra. Vissa gånger går det inte direkt att undgå eftersom de är så förbannat högljudda, och det kan gälla både killgäng, tjejgäng och blandade gäng. Men generella skillnader finns förstås, och det är bara rena killgäng som jag har sett leva rövare utan dess like. De skriker, brölar, hetsar varandra att våga springa ut och in genom stängande dörrpar, att när tåget börjat rulla springa längs med tåget och banka på rutorna från utsidan.

Då kommer jag att tänka på att vi har en son och blir ganska rädd. Det är min största skräck att han ska bli den killen; killen som hetsar någon annan eller som hetsas till att göra extremt dumma saker – för det är inte modigt, som någon i min klass uttryckte det i vår jämställdhetsdiskussion häromdagen, det är bara dumdristigt och farligt. Och nej, det handlar inte om ”pojkstreck” eller att ”boys will be boys” (nu blir jag så arg så pulsen stiger en aning bara av att skriva om det). Det är helt enkelt bara ett dåligt beteende som ingen borde syssla med.

Så har vi då de rena tjejgängen. Flickor i 11-12-årsåldern som kommer instormandes i vagnen, fnittret, de långa håren, de korta shortsen, linnena, vissa av dem med sminkade ansikten trots att de inte ens har fått bröst. De kan också vara rätt högljudda, både deras skratt och deras prat, när de snackar skit om vad någon gjort eller hur någon ser ut, skvallrar om någon kändis, jämför med varandra vad de hade på proven, fotar sig själva och varandra med mobilkameran.

Jag är medveten om att dessa två bilder är extremt klyschiga, men tro mig, jag har sett det.

Är det ena beteendet så mycket bättre än det andra? Nej, det är det inte. Varken det stereotypa killbeteendet eller det stereotypa tjejbeteendet är något som jag vill att vårt barn ska anamma. Och behöver han det? Är det antingen/eller – i praktiken, i verkligheten? Nej, så klart det inte är. Det är intressant dock i många diskussioner där folk är genusskeptiska, för dessa människor är verkligen så extremt fast i att det bara går att vara på det ena eller det andra sättet. Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att dessa genusskeptiker måste ha tillhört en av de stereotypa grupperna (för annars borde de väl kunna se att det finns alternativ) och att de därför ser detta som den enda vägen att ta sig igenom ungdomen – åtminstone utan att bli ett mobboffer, och det vill ju ingen att deras barn ska bli.

Genusmedvetet föräldraskap handlar om så mycket mer än genus och kön, tänker jag. Eller, framför allt handlar det om att tänka bortom kön. Det går naturligtvis inte att inte förhålla sig till könsnormerna, för de genomsyrar ju hela vårt samhälle, men i grund och botten är det strunt samma vilken sorts kille eller man vårt barn blir, målet är att han ska bli en trygg individ med god självkänsla, som inte är beroende av andra människors gillande hela tiden – men som för den skull inte skiter i vad andra människor tycker och tänker, förstås. Att han ska ta ansvar för sig själv och sin omvärld, att han ska känna empati för andra, stå upp för den han är och för dem han bryr sig om. Att han ska vara försiktig och ta hand om sig själv, att han ska må bra helt enkelt.

Och där återkommer jag till bilderna av ungdomarna på tunnelbanan, bilderna av killarna som muckar gräl med varandra i skolan och till och med hamnar i slagsmål, tonårstjejerna i minishorts mitt i vintern och linnen som visar hela bh:n. Och för att inte tala om det som pågår i Husby just nu, även om steget känns rätt långt dit för just vårt barn. Vad tänker föräldrarna till dessa barn och ungdomar? Delar de en helt annan världsuppfattning, där det anses naturligt att skrika och slåss om du är kille, att vara en slav under rådande utseendeideal om du är tjej? Eller tänker och agerar några av dem precis som vi, men förgäves – för samhällsnormer och grupptryck är för starka och kommer forma vårt barn ändå?

Oavsett vad så känns det rätt otäckt, för jäklar vilken utmaning vi står inför. Men samtidigt… Det går inte att göra mer än det man tror på, så jag fortsätter med det helt enkelt. Och håller tummarna för att allt blir bättre.

image
image

image

image

Fast ibland kan jag inte låta bli att önska att han alltid får vara liten…

Annonser

8 svar to “Vem kommer vårt barn bli?”

  1. Natalia maj 24, 2013 den 9:17 f m #

    En sån hisnande tanke.. Har också ett litet barn och i bland känns det så himla läskigt att hen ska bli stor och släppas ut i ”det där samhället” Ena dagen känner jag att det kommer bli bra, allt vi gör hemma kommer forma hen till en varm, trygg och fin människa som kan stå emot alla dess orättvisor/ skeva värderingar som finns. Andra dagar blir jag rädd för jag inser att det vi föräldrar gör bara är en liten del, vi kan inte skydda hen från osunda ideal och skeva uppfattningar. Hen kommer ju gå i skolan (som såklart är bättre än förr, men mer finns att göra) hen kommer få intryck från kompisar, lärare, tv, bloggar och hur tusan ska vi hinna ha en diskussion om varje skev uppfattning som finns, varje dag, hela tiden?! Som sagt hisnande…. Men jag tänker göra vad jag kan och hens andra förälder tänker också göra vad hen kan. Håller tummarna, blundar och önskar att tiden ibland ska stanna.

  2. Hundmorsan maj 24, 2013 den 9:48 f m #

    Intressant. Tål att tänkas på. Tittar på min lilla skrutt och önskar nästan att hon inte blir större. (Självklart vill jag att hon ska växa, men ibland känns det skrämmande att veta vad hon växer upp i för värld).

  3. Helena maj 24, 2013 den 11:40 f m #

    Oj ja, gissa om det där är något man funderar över! Även om man ibland nästan får lite ångest över de krav och normer som samhället lägger på barn och unga försöker jag tänka att vi som föräldrar bara kan göra vårt bästa för att stärka våra barn att vara sig själva. Om vi ger dem en tillräckligt stark grund att stå på så att de kan stå upp för den de är och ifrågasätta det de ser har man gjort så mycket man kan. Efter det kan man inte göra mer än att blunda, hoppa och hålla tummarna för att det går bra 🙂

    • Du har helt rätt. Just grundtryggheten får ju barnet med sig hemifrån och det hoppas jag att vi kan ge honom. När jag ser vissa ungdomar jag möter kan jag bli mörkrädd, verkligen undra hur föräldrarna tänker när de uppmuntrar ett uppenbart dåligt beteende hos sina barn. Men men… Vi blundar, hoppar och håller tummarna!!

  4. Den andra mamman maj 24, 2013 den 5:42 e m #

    Ja, det här är så precis exakt som jag tänkt under alla de år jag tvekat kring ett eventuellt föräldraskap, att oavsett om barnet blir en flicka eller pojke kommer det att bli riktigt svårt att förmedla en grundtrygghet som gör att hen klarar sig i det ofta nästan könssegregerade samhälle hen kommer att växa upp i. Du skriver det så fint: ”Eller, framför allt handlar det om att tänka bortom kön.” Ja, det är där det ligger, tänker jag, att försöka hålla huvudet kallt även i de mest krävande situationer, att där följa sin linje, se barnet som just ett barn och inte som en antingen-eller-varelse. Jag inbillar mig att det kommer att bli relativt enkelt i den egna familjen och bland vänner, men det är i mötet med andra de verkliga utmaningarna kommer. Där får vi, som Helena skriver, blunda, hoppa och hålla tummarna …

    • Ja, att gräva ner sig för mycket i hur samhället runt omkring ser ut gör nog snarare skada än nytta ibland, men samtidigt går det inte att helt stänga av. Naturligtvis. Jag har verkligen så otroligt svårt att förstå de personer som på allvar tycker att det är bra när deras söner ”är sådär grabbiga och tar för sig som man ska!” eller skrattar bort sina döttrars extrema utseendefixering med att ”såna är ju unga tjejer!” Hur kan man tycka att det är positivt?

      • Den andra mamman maj 25, 2013 den 7:59 e m #

        Instämmer, det gäller väl att hålla sig till den rasande balansen, utan att dras till endera ytterligheten. Att gå ner sig i depression är som sagt ingen lösning – men ibland är det svårt att behålla hoppet om världen …

      • Definitivt… Då är det skönt att gömma sig i ett hörn av världen där alla är som en själv, låtsas att det är så det ser ut på riktigt 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: