Att vara 14 år och inte riktigt som ”alla andra”

26 Maj

I morgon är det alltså avstamp för två kärleksdagar som förhoppningsvis kommer bli riktigt lyckade. Just nu sitter jag och chattplanerar introföreläsningen med en av mina kollegor, och det känns faktiskt rätt hoppfullt. I slutet föreläsningen har vi bestämt att vi ska lägga in en personlig berättelse om oss själva i tonåren, hur vi tänkte kring kärlek och sex och hur omvärlden hanterade det då. Jag sitter här och funderar på min egen tonårstid, och blödig som jag är så kan jag förstås inte låta bli att gråta en skvätt. Inte av sorg eller självömkan eller något sådant, utan mer av att jag konstaterar att det fan inte var så lätt och att jag så innerligt önskar att mina elever, de ungdomar som växer upp nu, har det lättare.

Jag har skrivit lite om min tonår och att komma ut här och där tidigare, till exempel här, här och här – men inte dragit baksidan av historien. Så nu tänkte jag göra det. Och detta kommer jag (på ett förkortat, förenklat, förbättrat sätt) försöka prata om med mina elever i morgon också, om jag inte börjar lipa förstås.

Jag minns inte exakt när det började, men någon gång i samma veva som Fucking Åmål hade premiär så började jag inse att jag nog var förälskad i min språklärare. Jag såg upp till henne, för hon var så otroligt duktig i de ämnen hon undervisade och hennes lektionsupplägg var alltid väl genomtänkta. Hon var en riktigt bra lärare, helt enkelt. Men för mig blev det lite mer än så, och jag var också väldigt dålig på att dölja för henne att ”det var något”. Ja, det har jag ju skrivit om lite här, förresten – Sannas stalkingbekännelser.

Det som var det allra jobbigaste med att inse att jag nog (attraktionsmässigt) föredrog tjejer framför killar var dels förstås att det var något man måste hemlighålla, eftersom homosexualitet liksom inte existerade i folks medvetanden, och dels att jag hela tiden själv bar ansvaret att förhålla mig till den heteronormativa omvärlden. Även om det på den förstnämnda fronten har gått rätt mycket framåt i vårt samhälle sedan 1998 så står det aningen still vad gäller det sistnämnda. Det är fortfarande ”avvikarens” problem, ”avvikarens” ansvar att förhålla sig till omvärlden, att omtolka vissa frågeställningar så att de gäller en själv, att se till att man själv mår bra. Och om jag tycker att jag blir alltför exkluderad i ett sammanhang, ja, då är det mitt ansvar att påpeka det, för ingen annan kommer göra det åt mig. För mig är det… okej och jag gör det av gammal vana, men snacka om ett stort ok att lägga på en 14-årings axlar!

Under min högstadietid var tjejer och killar extremt åtskilda (precis som de är nu). För att passa in i tjejgruppen gällde att du ägnade mycket tid åt ditt utseende och åt att prata om killar. I omklädningsrummet handlade väldigt mycket just om killar. Köpte du en så kallad tjejtidning fick du räkna med att alla artiklar som inte handlade om utseende och smink handlade om de snyggaste hunkarna – och tipsen angående kärlek och sex var till 99,9% riktade till heterosexuella tjejer. Övriga 0,1% bestod av enstaka komma ut-reportage om homosexualitet och att leva som lesbisk. Dessa artiklar sparade jag i en låda i mitt rum (och där ligger de fortfarande kvar).

I skolan läste vi naturligtvis främst om heterosexuell kärlek (min språklärare hade dock även hade en förkärlek för Jonas Gardell, ska tilläggas) och det förekom att vi fick uppgifter där vi skulle ”beskriva drömkillen” (om du var tjej) och ”drömtjejen” (om du var kille) och utifrån dessa beskrivningar skulle vi sedan skriva kärleksdikter. När det vankades debatter kunde ett ämne vara ”Ska homosexuella få adoptera barn eller inte?” och så fick man vara för eller emot. Och en gång kom Rfsl på besök – en flatig flata och en bögig bög som berättade precis hur det kändes att vara flata respektive bög. Flatan skanderade stolt att hon var ”oskuld och kommer alltid vara det” (härliga hetero- och penetrationsnorm!!) och bögen berättade lite blygt om hur han hade blivit mobbad som tonåring. Jag lyssnade och sög i mig, och vågade mig faktiskt fram efteråt för att fråga om det fanns någon lokal eller så som man kunde besöka. Det var ingen annan som gick fram till dem.

Mycket i mitt liv har jag att tacka min egen personlighet för och min egen inre styrka. För även om jag har en rätt kass självkänsla på många sätt, så har jag (oftast, och särskilt på senare tid) vågat stå upp för den här biten av mig själv. Nu för tiden är jag otroligt van att parera mellan heteronormens alla uttryck och jag har inga problem att vrida om heteronormativa frågeställningar till en mer allmänmänsklig frågeställning – men det tar en del energi och framför allt så vet jag att alla inte är lika ”starka” som jag. Och det ska för tusan inte vara den enskilde individens – avvikarens! – ansvar att hålla på sådär hela tiden. Framför allt inte när det gäller tonåringar som har det tufft nog ändå med att noja sig över sina kroppar och vänskapsrelationer och stress i skolan.

Att vara en ”avvikare” kan stärka en på många sätt, det ger identiteten automatiskt en extra liten krydda och du kan förstås hitta sammanhang som känns särskilt familjära och energigivande. Men priset många får betala är för högt, och det är faktiskt inte så vansinnigt svårt heller för normmänniskor att se att alla inte är som de. Du behöver inte ha en massa kunskaper kring hbtq-personers rättigheter, kring trans eller för den delen kring funktionsnedsättningar eller rasistiska samhällsstrukturer för att kunna se och inkludera individer, tänker jag (även om det naturligtvis är en fördel, och här har även jag mer att lära). Om du bara ser framför dig att du i ditt klassrum eller i ditt kollegium har en massa personer av olika kön, könsidentiteter, sexuella identiteter, etniskt ursprung, funktionsförmåga och trosuppfattningar – ja, då har du kommit en bra bit på väg, tror jag. För det värsta i många sammanhang är faktiskt osynliggörandet: Det som inte synliggörs, det är helt enkelt inte lika viktigt, lika accepterat eller lika ”normalt” och då blir det i förlängningen också okej att skämta, kränka, hota och utöva våld gentemot det.

(Och min berättelse kommer i morgon vara en av fyra, för alla har vi olika upplevelser av tonåren – och alla har vi på något vis varit tvungna att förhålla oss till normer rörande kärlek, kön och sexualitet. Förhoppningsvis kan vi bjuda på både igenkänning och en inblick i någon annans liv. Vissa saker förändras tack och lov på 15-20 år, men inte allt…)

Annonser

12 svar to “Att vara 14 år och inte riktigt som ”alla andra””

  1. Knyttet maj 26, 2013 den 7:44 e m #

    Så viktigt det du skriver. Jag försöker att alltid tänka på sådant som att i samtal med elever aldrig förutsätta heterosexualitet. Jag frågar t.ex. alltid om de har en partner, och om de har det så frågar jag om det är en kille eller tjej.

  2. Sandra på Stökboet maj 26, 2013 den 8:40 e m #

    Så himla bra skrivet!

    Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på hur tufft det måste ha varit, och jag håller verkligen med om att ansvaret för att se bortom normerna aldrig ska behöva ligga på en 14-årings axlar. Det är vi som är vuxna som måste lära oss, och ta ansvar. Men jag blir samtidigt otroligt glad över att du är lärare nu. Du får en chans att använda dig både av en massa kunskap och egna erfarenheter för att ge nya 14-åringar en bättre start. 🙂

  3. Natalia maj 26, 2013 den 10:02 e m #

    Vad fint att du kan bjuda på din egen historia. Jag tror det kan vara lättare för kidsen att få höra om en bakgrund där huvudpersonen är någon de känner till, det blir inte så främmande då, som tex när RFSL kommer (men det är också viktigt!) Inte tusan ska den ”avvikande” alltid behöva anpassa sig, det är upp till oss alla att få våra medmänniskor att känna att det är just det de INTE är: avvikande. Kan inte låta bli att blir bestört i bland. Vi lever år 2013 och det är fortfarande något konstigt när man faller utanför heteronormen, varför? Nej, där har vi mycket att jobba på och det du gör på kärleksdagen är en jäkligt bra insats! Kidsen behöver lära sig att man kan bli kär och att det sen är gott så.. Jag brukar försöka utmana mina medmänniskor till reflektion, om någon jag känner säger något om någon annans läggning brukar jag fråga: Vad spelar det för roll? (Då ser man hur kugghjulen snurrar och så blir det obekvämt) Jag brukar också försöka hålla mig till termer som partner för att inte utesluta någon annans kärlek av misstag (det skulle ju kännas skittaskigt!) Jag hoppas verkligen att eleverna får en fin och lärorik kärleksdag!

    • Tack för dina ord! Det känns som att den här dagen var lyckad faktiskt, och några blev också väldigt peppade på att gå på Rfsl:s fritidshäng för hbtq-ungdomar. Härligt! Men visst är det märkligt att vi inte har kommit längre än vi har ändå… Blir dock hoppfull när jag hör vissa elevers kloka tankar om saker och ting, hopp om framtiden!

  4. Helena maj 27, 2013 den 7:13 e m #

    Jag tror att det kan göra jättestort intryck på en tonåring att höra en sådan berättelse, särskilt från någon man känner, vilket man ju gör med en lärare. Även om man kanske inte går igenom samma sak själv, så just det där att höra att man inte är så himla konstig som man tror när man inte är exakt som alla andra.

    Och det där att försöka inkludera alla när man pratar eller skriver är väl inte alltid jättelätt, men jag försöker verkligen tänka på det i vardagliga situationer och när jag skriver på bloggen, t ex. Man blir tvungen att jobba en del med sina egna tankar och det man antar om andra och det känns väldigt nyttigt.

    • Ja, det är min förhoppning i alla fall. Rfsl berättar inga personliga berättelser och nämner varken sin egen könsidentitet eller sexuella läggning när de kommer ut och informerar, och jag ser poängen med det också: Varför ska man alltid behöva berätta? Men jag tror även att den personliga berättelsen om utanförskap och normbrott kan vara nyttig att höra om den vinklas på rätt sätt. Det handlar ju inte om att de ska tycka synd om någon eller säga ”jag tolererar dig”, utan att de ska få upp ögonen för något de inte tänkt på. Samt för igenkänningens skull förstås.

  5. susitar juni 7, 2013 den 12:35 f m #

    Är det fortfarande likadant i högstadieskolorna? Det känns lite så, men å andra sidan känns det som att många skärper sig när de blir äldre, oavsett hur omogna och fördomsfulla de var då. Det går att ”uppfostra” tonåringar alltså, för jag tror inte förändringen är helt spontan. Minns med glädje en anställd på mitt gymnasium som var öppet bög, omtyckt, och brukade säga åt elever som slängde sig med uttryck som ”jävla bögigt” etc. Den skolan var nog den mest öppna, toleranta och mobbningsfria jag gått på, men det berodde nog på flera faktorer och inte bara den mannens tillsägelser.

    På tal om detta att inte anta vilken läggning folk har… Jag har som vana att fråga om någon har ”en flick- eller pojkvän” till alla jag frågar detta om (ordet ”partner” låter lite tråkigt i mina öron), istället för att bara fråga om eventuella pojkvänner när jag pratar med tjejer, eller tvärtom. Detta har väl också sin grund i att jag är bi själv, och stör mig på heteronormen trots att jag lever rätt så hetero ändå. Mitt ex (straight kille) brukade störa sig på just detta sätt att fråga, tyckte att jag då ”antog att alla är bisexuella”,nästintill en egoistisk handling från bisexuella mig. Jag försökte förklara, men, men. Jag är glad över att den personen är mitt EX nu och inte längre min pojkvän. Han var rätt knepig överlag.

    Sen handlar det här med normer och förväntningar om så mycket mer än kön och sexuell läggning! Jag önskar att man kunde inpränta den här idén om att folk är lite olika varandra och det är okej så länge ingen skadas som en generell sanning, istället för att behöva fokusera på en fråga i taget. Som om man först måste lära sig acceptera olika hudfärger, sen acceptera olika läggningar, sen acceptera olika relationsformer, sen acceptera funktionshindrade… varför inte allt på samma gång? Varför är detta så svårt för folk? D:

  6. Maja juli 19, 2013 den 10:10 e m #

    Åh, vad jag önskar att jag hade en lärare som dig haha!! Nu är jag i och för sig 17, och inte 14, men har nästan aldrig mött en lärare som inkluderat min sexualitet, trots att detta är 2013. Tack för det du gör och fortsätt blogga!! 🙂

Trackbacks/Pingbacks

  1. Svar på fler av era frågor: Om homosexualitet och föräldraskap | mina Sanna ord - juni 26, 2013

    […] Åmål, klyschigt nog, och jag har skrivit om det litegrann här och i aningen längre format här. Jag minns att jag vid något tillfälle tittade i mina dagböcker från 98-99 och försökte bena […]

  2. Flatfilmsfredag – vecka tre | mina Sanna ord - juli 19, 2013

    […] den stackars kvinnan som var föremålet för min kärlek, har skrivit åtminstone litegrann om det här), och vad passar då bättre än… …Loving Annabelle! Klassiskt romantiskt drama (och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: