En obehaglig tanke

30 Maj

Det är en hisnande och otroligt obehaglig tanke, men då och då dyker den upp och gör sig smärtsamt påmind: Insikten om att någon eller några elever i varje klass, något eller några av de barn jag möter i olika situationer kommer råka illa ut i livet, hamna i fel sammanhang, bli den som behandlar andra människor illa, kanske kommer misshandla eller våldta någon annan. Jag ryser vid den tanken och den känns så totalt förbjuden, men samtidigt går det inte att blunda för den – för alla dessa människor som begår brott och skadar andra psykiskt eller fysiskt kommer ju någonstans ifrån, de dyker inte plötsligt upp från skogen eller någon främmande planet, de är i grund och botten en av alla oss andra.

Vissa beteenden kan jag fundera halvt ihjäl mig över hur jag ska bemöta. Som när en elev skrattar när jag berättar om hur en flicka i Umeå blev våldtagen genom att några killar förde upp en flaska i hennes underliv, eller när någon alltid skriver om våld och död som något häftigt och roligt, eller när tydligt kvinnofientliga eller rasistiska åsikter uttrycks – på skämt eller spelat allvar – och eleven inte alls förstår varför jag ifrågasätter det, kanske rycker på axlarna och gör samma sak igen i något annat sammanhang. Många vuxna skulle bortförklara sådant beteende som omognad och barnslighet, att dessa ungdomar kommer växa till sig och förstå bättre.

Men så är det ju inte. För vissa kommer inte lära sig. Och det är vår – alla vuxnas och i synnerhet vi som arbetar med barn och unga – förbaskade plikt att försöka stoppa nedåtgående spiraler och aldrig någonsin förringa uppenbart dåligt beteende, vi måste bemöta det – igen och igen och igen.

Frågan är bara: Hur? Och hur långt räcker det?

(Och sedan tillkommer förstås det faktum att det inte per automatik är de utåtagerande individerna som kommer hamna i trubbel, det kan precis lika gärna vara den som aldrig säger någonting, men även den personen påverkas förhoppningsvis i positiv riktning av det förebyggande arbete som pågår runt omkring. Så måste åtminstone jag tänka för att inte helt tappa hoppet om mänskligheten.)

Annonser

6 svar to “En obehaglig tanke”

  1. hannakjellberg maj 30, 2013 den 7:08 f m #

    Det känns tryggt att veta att en så intelligent, reflekterande och genuint engagerad människa arbetar som lärare, för det är i princip vårt viktigaste yrke i samhället. Sluta aldrig att ha det engagemanget! Tack för en fin blogg och lite hopp om livet 🙂

  2. Knyttet maj 30, 2013 den 8:42 f m #

    Känner igen den känslan och är ju så viktigt det där med att man alltid säger ifrån och försöker sprida bra värderingar.
    Dock tycker jag det är än mer skrämmande när jag läste barnpsykologi och man fick lära sig att när barnet kommit upp i tonåren (egentligen en bit innan dess med) så påverkas deras värderingar ganska lite av föräldrar och vuxna utan till största delen av deras vänner – vilket fick mig att känna mig så maktlös och också känna en viss panik över att jag måste förmedla bra värderingar till min son innan det är ”för sent”.

  3. Hundmorsan maj 30, 2013 den 10:00 f m #

    Önskar att min lilla skrutt får en sån bra lärare som dig när hon växer upp 🙂

  4. Erika maj 30, 2013 den 10:22 f m #

    + 1 på Hannas kommentar! Den obehagliga verkligheten är tyvärr att några av mina före detta klasskamrater är dessa människor. Han som var med och rånade Max-restaurangen och han som satt sex månader för narkotikabrott. Men jag tänkte att du kanske behövde lite uppmuntran i din lärarroll, för där kan en verkligen påverka:) Min solskenshistoria handlar om Adam. Killen som hängde med det tuffa gänget(bland annat ovan nämnda personer) och aldrig pluggade men som egentligen var riktigt smart. En dag i nian fick vår mattelärare nog och frågade honom ifall han trodde att han skulle vara stolt över den bana han valt när han var 80 år, om inte var det minsann dags att ändra sig. Han började plugga och gick ut nian med ganska bra betyg. Sedan hörde jag inte mer från/om Adam på flera år men jag sprang på honom för ett par veckor sedan. Han pluggar till ingenjör, har ett extrajobb och har flyttat hemifrån. Slutsats: det är först när alla runtomkring tappar tron på en människa som denne är förlorad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: