En bajskatastrof var precis det som (inte) behövdes

1 Jun

Det brukar hända mig lite då och då, någon gång per år eller åtminstone varannat år, att det helt plötsligt blir för mycket. Livets alla olika delar trasslar ihop sig och till sist går det inte längre – kroppen säger tack och hej för ett ögonblick. Precis det hände igår.

Efter en halvstökig natt och med ytterligare flera stökiga nätter och framför allt stökiga dagar i ryggen vaknade jag igår morse klockan 04.37 (ingen direkt ovanlig tid) av att Adrian ropade inne från sitt rum. Släpade mig upp med dunkande huvud och fruktansvärt tunga ben, och så fort jag kom in i hans rum kände jag den. Lukten. Av bajs. Jippi, precis vad man behöver klockan 04.37 en fredag, som dessutom är en av mina jobbigaste dagar på jobbet. För nej, det var inte direkt så att bajset låg inuti blöjan, om ni fattar, utan ganska precis överallt från huvudkudde till fotända.

Gråten i halsen, barnet i duschen, sängkläderna ner i tvättstugan och så var det min frus tur att ”sova ut” lite (till klockan sex eller så), vilket innebar upp och hoppa för mig. Adrian var naturligtvis pigg, vilket han alltid är vid den där tiden, och det fanns inget annat att göra än att fixa välling, sätta på en film och försöka hålla honom så stilla det gick. Vid blotta tanken på att gå till jobbet och överleva fyra långa lektionspass inklusive åttio sommarlovstörstande elever bara grät jag och det var liksom ingen ”stackars mig och fy vad jobbigt”-gråt, utan gråt av total jävla utmattning. Hela den gångna veckan har jag gått runt med den där gråten i halsen och ett ständigt darr inombords, och minsta lilla stressfaktor har fått min kropp att vilja lägga sig ner på golvet och halvdö. Så ungefär.

”Det är bättre du är hemma en dag nu än hela höstterminen”, smsade en kollega och saken var avgjord. Jag stannade hemma, mot alla mina principer. Men tur var väl det, för jag klarade inte att ta mig för någonting på hela dagen. Låg i soffan och orkade knappt se en film, än mindre gå ut på balkongen och njuta av vädret. Att promenera de dryga tjugo minuterna till förskolan och hämta Adrian kändes som ett maratonlopp, minst sagt. Ett ögonblick trodde jag dessutom att jag hade kräksjuka på gång – det hade varit grejer det.

Och så kommer då de där tankarna igen: Ska det vara på det här sättet? Är det bara mig det är fel på, är det min inställning till livet som måste förändras? Eller är det faktiskt förutsättningarna som är problemet? Oavsett vad så bara måste någonting göras, för såhär kan vi ju inte ha det.

Jag tycker om att jobba och har inga problem att ge lite extra i perioder – så länge jag känner att det ger något tillbaka (och inte bara i plånboken).
Jag fattar att livet med barn inte är någon rosaskimrande mysdans på rosor och att aningen mindre sömn än genomsnittet är att räkna med under de första åren.
Jag har inga överdrivna ambitioner om att kunna träna varje kväll, hitta på spexiga kulturella aktiviteter varje vecka eller för den delen hänga på uteserveringar och dricka öl om helgerna.

Men som det ser ut nu jobbar (och reser) jag definitivt mer än jag får tillbaka och småbarnslivet är riktigt jäkla galet jobbigt med dessa upphackade nätter, en unge som helt enkelt inte kan sysselsätta sig själv några längre stunder (läs: längre än tio minuter) och som ropar NEEEJ och sprattlar i fullständig panik vid både tandborstning, badning och nagelklippning. Timmen före läggdags är verkligen inte rolig. Och vad gäller det sociala livet kan vi inte stryka något alls, för kort sagt: Vi har inget socialt liv. 

Nu ligger Adrian halvsovandes intill mig i soffan och tittar på Barnkanalen och medan jag skriver funderar jag på vad vi ska göra av den här dagen. Känner mig som en självömkande klagomur, men ibland måste man – och att grotta ner sig i skiten en stund brukar faktiskt kunna hjälpa en att orka kravla sig uppåt igen. Sakta men säkert.

Jag tar gärna del av era ”solskenshistorier” också, ha inga skrupler nu – släpp ut det bara!

Annonser

31 svar to “En bajskatastrof var precis det som (inte) behövdes”

  1. Madeleine juni 1, 2013 den 7:49 f m #

    Jag känner igen mig i varenda ord. Socialt liv var det länge sen jag kände jag hade. Att jobba heltid, renovera hus, flytta och ha två.vilda barn känns emellanåt som så mycket att jag funderar på vilket hotell som ligger långt bort men en meditativ lugn (så där minst en gång i veckan eller nått).
    Jag har inga råd, men du är inte ensam och det är helt ok att känna självömkan. Säg till ifall du vill prata! Det är bara att ringa!

  2. Natalia juni 1, 2013 den 8:05 f m #

    Åh fy fan, jag känner igen den där känslan… ”Ska det va såhär?” Just nu jobbar jag heltid och det jag gör är att jobba, gå hem, avlasta maken, sen gör jag ”sysslor” och sen är det dags att sova. Vi delar lika på allt (barn och sysslor) men dygnet har iaf bara 24timmar (36 skulle vara lagom) Min lilla unge är inte heller en jag-har-roligt-själv person (hur många är det egentligen?!) Hen vill leka med sällskap och gå med stöd. Hen vill gå HELA jäkla tiden och visst är det fantastiskt att hen har sån energi och vill gå, upptäcka, peka och riva runt, MEN jag börjar få fenomenalt ont i ryggen av att gå med kroppen böjd i 90graders vinkel. Jag är sliten och trött. Min lilla är en sån person som vill att allt ska gå i ett rasande tempo. Hen är intensiv som tusan och jobbet är krävande, jag är så trött.. Ikväll ska jag dock gå ut med en polare, jag orkar inte egentligen men det kommer bli trevligt och jag Måste, måste, måste verkligen fylla på med annat, eget för annars glömmer jag bort vem jag är. Vissa dagar är skit men många är bra. I morgon (eller i övermorgon) blir det bättre. Det blir alltid bättre! Kanske skulle du och frugan försöka ta er iväg på eget (varförsig) fast ni egentligen inte orkar. Det fyller på jag-depåerna, jag lovar!
    Kram på dig!

    • Jag tycker ändå det hjälper en aning att höra att vi är fler i samma sits. Önskar dock vi hade fler vänner med barn runt knuten så att det inte vore ett sånt förbaskat projekt att umgås med andra människor. Det är lätt att bli knäpp när man enbart rör sig mellan jobbet och hemmet för att sedan stanna där.

      Och du har helt rätt, att göra andra saker ger ju energi också, trots att det i stunden inte känns så jämt. Ikväll ska vi faktiskt iväg på en 30-årsfest. Jag har redan nu ångest för morgondagen, som kommer innebära extrem trötthet… men det får det väl vara värt, antar jag.
      Kram tillbaka, tack för dina långa kommentarer! (lång = bra!)

  3. Natalia juni 1, 2013 den 8:08 f m #

    PS. Mellan jobb och ”sysslor” försöker jag också vara världens bästa morsa, det går sådär ibland DS

  4. presens juni 1, 2013 den 9:06 f m #

    Du har ett jobb som är (ö)känt för sig höga arbetsbelastning, pendlingstider som verkar vara ett halvtidsjobb i sig, och ett ganska litet barn. Det är liksom inte konstigt att du inte räcker till riktigt.

    Nu har jag turen att ha ett barn som har sovit bra (sov 23-05 utan mat vid fyra månader, och nu vid 3,5 gärna 20-8.30 (och ja, vi har kompisar som är redo att döda oss när vi beklagar oss över att vara tvungna att kliva upp redan 7 en lördag)) så just det där tröttzombiestadiet har jag sluppit. Men det där med sysselsättningen har blivit bättre. Jag är ingen lekmamma, så hon får helt enkelt lära sig. Jag tittar gärna på film ihop, läser böcker, bakar, gräver i sandlådan, men annat får hon göra på egen hand eller ihop med någon annan. Morfar, till exempel. Och det har blivit bättre. Första året satt hon i princip klistrad på en mamma, för ett år sen kunde hon gå och plocka lite i några minuter, nu, vid 3,5, kan hon, när hon väl kommer igång, leka själv med köket eller playmo eller tågbanan i en timme.

    Det sociala livet består nästan uteslutande av umgänge med våra föräldrar och med andra barnfamiljer. Det är lättast så. Och nu kan ungarna leka ihop utan punktmarkering, vi kan dricka kaffe, prata, och leka på en nivå som passar alla.

    Studsmattan var för övrigt ett dunderköp – där kan hon roa sig rätt länge.

    För övrigt har jag sagt det förr, och kommer säkert att säga det igen (om du inte blockar mig, förstås) – tänk vad mycket mer tid du hade haft i Kalmar. 😉

  5. Annica juni 1, 2013 den 9:16 f m #

    Okej, då tänker jag faktiskt ta chansen att spy ur mig. Jag har haft en låst käke sen november och har gått hos bettfysiologen (aka käkläkaren. vem visste att såna fanns liksom?). Tiden gick, käken blev bättre. Men BAM för lite mer än en månad sen smällde de ttill i käken när jag borstade tänderna och det resulterade i en stukning i käken. Japp. Stukning i käken. Jag kunde inte längre äta normalt och jag kunde inte öppna munnen för att få in en potatiskrokett. Antiinflammatoriskt hjälpte inte så jag blev beordrad att enbart äta flytande föda. Det har jag gjort i ungefär en månad nu. För några dagar sen tog jag en spruta in i käkleden som gjorde asont och jag kan absolut inte tugga något. Så jag kommer få fortsätta med flytande föda en månad till då jag ska ta nästa spruta. Du kan inte ana vad det där med flytande föda ger med energin. Det finns ingen. Så jag blir utmattad av varje aktivitet jag gör, jag somnar på dagen och sover dåligt på nätterna. Denna termin (som student) har jag lagt ungefär 5000 spänn på käken, som är sämre än nånsin. Och jag saknar mat något oerhört. Sommar, grilltider, jag kan inte äta något. Wopsidoo. Jag äter soppa varje dag. Woho.. Inte nog med att energin inte finns för något, man tycker även synd om sig själv nå jäkligt.

    Tack, nu har jag klagat av mig.

  6. Julia juni 1, 2013 den 9:42 f m #

    Kära kära vad jag känner igen mig och tycker synd om dig (även om jag fattar att det inte var syftet. Ibland måste man få spy, big time!) Jag inser att jag är lyckligt lottad för här i Norrland pendlar en inte på det sättet. Maken kör hem från jobbet på 25 minuter. Men jag tror du har en poäng kring ”ska vi ha det så här”. Jag börjar mer och mer omvärdera vad som är viktigt. Fundera över hur jag, på riktigt, kan förändra livet så det finns mer andrum. Problemet är ju att sådana förändringar inte är särskilt bekväma… Men det tål att tänkas på. Speciellt för mig som önskar fler barn av hela mitt hjärta.
    Förra veckan var jag världens sämsta mamma och jag tyckte så djääääävla synd om mig själv. Självömkan is my middle name 😀
    Jag tycker du var, så otroligt klok, när du stannade hemma. Skulle tom vilja uppmuntra dig att ta de fem dagar du har rätt till. Utmattning är ett sjukdomstillstånd och på sikt kan fem dagar här och där förhindra en längre tid av sjukskrivning. Det är inget fult i det. Tror att fler skulle tjäna på det. Men jag fattar att det är svårt att ge sig själv det breaket om man har ett känsligt samvete som VILL göra rätt för alla andra.
    Må du må bättre och all lycka till er alla tre i helgen!

    • Funderar på vad som är viktigt gör jag också, verkligen. Men ofta hamnar jag i cirkelresonemang i huvudet och konstaterar på slutet att ”det gååår ju intee!” Fast det är väl också för att jag är så trött just nu, det går inte riktigt att tänka klart. Snart är det sommarlov, hoppas på rejäl energipåfyllning då och nya tag med framtidsplanerna till hösten… Typ så. Får se hur det blir med jobbet i morgon, förmodligen går jag dit. På torsdag ledig igen i alla fall! Tack för fina ord! (och lycka till själva med…livet!)

  7. tarashima juni 1, 2013 den 10:35 f m #

    Jag har visserligen vare sig ett heltidsjobb eller småbarn men känner ändå väl igen i den där stressen och pressen och ångesten, då hela vardagen kör ihop sig och man vill verkligen inte företa sig någonting. I slutändan handlar allt om hur mycket sömn, och framför allt kvalitativ sådan, jag får. Du ska se att livet reder ut sig bara sömnen landar igen.

  8. Morrica juni 1, 2013 den 12:21 e m #

    This too shall pass

    Den enkla och livsviktiga sanningen i de orden har hjälpt mig överleva många perioder. Småbarnsåren är ingen höjdare, men barn blir större, de blir självständigare och det blir lättare. Jag lovar!

    Barnvakt. Någon som låter barnet sova över så att ni får inte bara en kväll, utan en kväll följd av en morgon, en förmiddag, en eftermiddag för er själva. En gång i månaden. Kommer göra all skillnad för er, allesammans.

  9. Helena juni 1, 2013 den 1:25 e m #

    Hu, jag får ont i magen bara av att höra hur ni har det! Min spontana tanke är att så här kan ni knappast ha det i längden. Det är ju som att beställa utbrändhet med extra allt… Vi har ju turen att ha ett barn som sover bra, men när hon inte gör det är jag redo att rymma.

    Samtidigt känner jag nästan att jag skäms för hur bra vi har det. Visst finns det nackdelar med att bo som vi gör i en småstad, men lugnet och ändå närhet till det mesta känns så lyxigt. Lekkamrater? Om jag säger att det går närmare 100 barn på vår förskola och säkert 70 % bor inom en radie på en km därifrån (inklusive vi), så finns det några att välja på. Välkommen på studiebesök i idyllen! 😉

    • Nu var jag tvungen att tjuvkika var ni bor någonstans, hehe 🙂 Trodde att det låg längre bort från Stockholm faktiskt! Men tar ju lika lång tid att åka till mitt jobb liksom. Ja, vi får se vart vi hamnar i framtiden… känns inte riktigt som att detta är grejen, även om vi trivs söder om söder också. Ska man ha råd att köpa något med liten trädgård är det dock utanför stan som gäller.

      • Helena juni 3, 2013 den 7:27 f m #

        Ah, stalkern har talat! 😉 Det är faktiskt ett rätt ”behändigt” avstånd till Stockholm, det är enormt många som pendlar härifrån varje dag. Med tåget tar det faktiskt inte längre tid in till city än från de platser som ligger långt ut längs tunnelbanan.

        Du har i alla fall ett sommarlov att se fram emot, även om det kanske inte blir fler sovmorgnar för det får du åtminstone vila från jobbstressen.

      • Haha, men du inbjöd ju till det i din kommentar 😉

        Ja, sommarlovet ska bli fantastiskt. Känns att det närmar sig nu…

      • Helena juni 3, 2013 den 11:07 f m #

        Haha, jag vet, men det gick ju inte att låta bli att kommentera att du kollat 😉

      • Absolut, jag marknadsför ju mig själv som stalker, trots allt…

  10. Den andra mamman juni 1, 2013 den 3:12 e m #

    Jag instämmer med presens: Ditt arbete tar enormt mycket tid och energi – liksom ditt barn. Men mest skyller jag (för egen del) på The Internetz. Att hålla sig àjour via webbplatser och sociala media samt att själv uppdatera sina tre-fjorton olika konton, att bokstavligt känna hur hjärnan växer när den får diskutera viktigheter med andra hjärnor är på många sätt fantastiskt, inte minst föreställer jag mig att det är värdefullt för en förälder där stora delar av fritiden går åt just till att ta hand om ett mer eller mindre krävande barn … Det är många intryck för en stackars själ att hantera. Ta vara på dig – det är lätt sagt, men ack så svårt att efterleva. Försök.

    //Hon som brände ut sig på ett heltidsjobb, ett ur ett Stockholmsperspektiv lagom långa resor (ca 1,5 h/dag), engagemang inom RFSL och sakfrågebloggande för fem år sedan. Det är förfärligt svårt att skära ner, men ibland behövligt. Vilken fin kollega som såg dig.

    • Tack för klokheter! Visst kan nätet uppta både tid och energi, störande – för det ger ju mycket också. Men ännu trevligare vore det att träffas live nån gång, tycker jag. Diskutera samma saker fast på riktigt liksom.

      Och aha, Rfsl alltså. Jag satt i styrelsen fram till årsmötet i år, men det sista halvåret var engagemanget inget engagemang utan bara ett extremt dåligt samvete eftersom jag inte hann. Trist, för jag vill egentligen engagera mig…

      • Den andra mamman juni 2, 2013 den 8:46 e m #

        Ja, fram för mer liveliv och mindre online! Fast idén med min anonyma blogg är ju att jag där ska kunna vara hur ohämmat självutlämnande som helst, vilket innebär att just jag nog aldrig skulle vilja träffa någon jag lärt känna just den vägen …

        Åh, det finns all tid i världen för engagemang! Jag har valt att portionera ut mitt engagemang i bitar – n’r det passar i livet (det låter fruktansvärt tråkigt, men är en direkt nödvändighet). Nu, när vi dels ska få barn och dels flytta, försöker jag hålla tillbaka mina övriga ivriga impulser och bara ”downshifta” som vilken mäklarbrickedonna som helst. Det går väl sådär, men eftersom inte heller Rom byggdes på en dag hyser jag vaga förhoppningar om bättring …

  11. K juni 1, 2013 den 4:52 e m #

    Jag minns inte hur det är att ha ett socialt liv, eller ett samliv. Allt är jobb och barn. Och många stunder då jag tänker ”Är det verkligen så här livet skall vara?”… Jag förstår verkligen inte hur de som har små barn och fortfarande hinner och orkar göra saker lyckas. Har de en hemlig energi-gen som jag saknar? Har de mer timmar på sitt dygn?
    Därför jag hänger en del på bloggar tror jag… det är mitt substitut för vänner och socialt umgänge 🙂
    (+ alla som jobbar inom skolan vet hur jäkla nära döden man är i slutet av en termin)

    • Din kommentar finns kvar 🙂 Jo men du, att hänga på bloggar är ju faktiskt en typ av socialt liv. Egentligen borde vi ordna bloggträffar någon gång, så trevliga människor där ute som har så mycket genusvett och allt! Under sista graviditetsveckorna och Adrians första år hängde jag mycket med mammor som jag träffade via Familjeliv, och ett par av dem träffar jag fortfarande. Allt som sker på nätet är inte ”på låtsas”, eller vad man ska säga.

  12. Knyttet juni 1, 2013 den 4:53 e m #

    Kommentaren ovan skrevs av mig, men postades innan jag hann skriva vem jag var 🙂

  13. Knyttet juni 1, 2013 den 4:53 e m #

    Eller… nu är det jag skrev helt borta…. hmm… vet inte vad som hände..

  14. Sandra på Stökboet juni 1, 2013 den 6:50 e m #

    Nä men alltså ibland är allt bara för jävla jobbigt helt enkelt. Jag tänker var och varannan dag att jag kommer att bli tokig… på riktigt. Jag tror ändå att första steget är att faktiskt erkänna att det är så sjukt jobbigt, för att sedan fundera över om det finns något som går att ändra, eller om allt redan är optimalt, bara inse att det blir bättre med tiden (Läs, barnet blir äldre ;)). Se till att komma ifrån någon eller några dagar, åk iväg utan fru och barn även om det känns tufft. Det är faktiskt ok att lämna sin familj ibland. Och sen komma tillbaka och orka ett tag till 🙂

  15. postdbt juni 1, 2013 den 8:12 e m #

    Vilken klok kollega du har som kan sätta saker i perspektiv! På sin egen blogg får en klaga exakt så mycket som behövs, jag har inga vettiga svar alls på någonting men skickar lite omtanke och jag tror att det på något sätt kommer att bli bättre när våra barn blir äldre.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Femmånadersjubileum! | mina Sanna ord - juni 28, 2013

    […] En bajskatastrof var precis det som (inte) behövdes […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: