Vi har det rätt bra ändå

2 Jun

I morse när Adrian slöade i saccosäcken framför Bolibompa passade jag på att läsa DN, vilket jag sällan hinner under veckorna. Huvudet mosigt efter gårdagens besök på Naturhistoriska Riksmuseet tillsammans med en kollega och hennes familj, därefter en 30-årsfest (vilken vi lämnade redan 21.30, men ändå) och så de två sista timmarna av natten spenderade i Adrians pyttekorta barnsäng. Det känns som att jag nådde någon slags botten i fredags, och även om kroppen verkligen inte är intakt nu heller så ser jag ett litet ljus i tunneln (jag tror det stavas s-o-m-m-a-r-l-o-v).

Och så möttes jag av DN:s framsida: ”Familjelycka – trots kampen” och bara rubriken fick mig att känna ett styng av dåligt samvete, eller vad man ska kalla det. Jag vet att man inte kan jämföra sig med andra egentligen, för vi är alla olika och vi kan bara utgå ifrån oss själva, det egna måendet och de egna förutsättningarna just där och då – men visst är det nyttigt att få lite perspektiv ibland.

Fem barn under fem år. Två av dem tvillingar med grava utvecklingsstörningar och behov av dygnet runt-assistans. Den ena tvillingen borde egentligen inte vara vid liv – men det är han, och han riskerar att dö precis när som helst. Föräldrar som inte sovit en hel natt på flera år.

Alltså, jag kan ju börja lipa för mindre. Och så passar jag samtidigt på att tänka på min egen mamma, som hade ett ”spädbarn” hemma (i form av min lillebror) på heltid under 15-16 års tid, som år ut och år in kunde vakna både klockan fem, klockan halv fyra och ännu tidigare under natten för att sedan vara klarvaken fram tills att det var dags för honom att gå till förskolan/skolan och för henne själv att gå till jobbet. Hon var uppe och bakade om nätterna och vinkade till tidningsbudet när hen kom, hon (och hennes man) har bytt otaliga bajsblöjor, klätt på och av, matat, burit och kånkat och inte klagat mer än någon annan med småbarn. Med skillnaden att min bror är 22 år snart och fortfarande behöver samma omsorg. Nu bor han sedan några år på ett gruppboende, men kommer förstås hem då och då.

I mitt eget fall är det trots allt så att varje gång jag brakar ihop så vet jag samtidigt att den där bottenlandningen innebär en vändning, för det blir alltid bättre. Eller, att vara 100% säker går förstås inte – men med tanke på att både jag och min fru är friska och har stadiga inkomster, vårt barn är friskt, aktivt och utvecklas hela tiden och vi har en fast bostad som vi har råd att bo i, ja, då ska det rätt mycket till för att allt ska gå totalt åt skogen.

Att spy ur sig är nyttigt ibland; det går inte att bara svälja och låtsas att allt är toppen när det inte är det – men att grotta ner sig i skiten är både onödigt, ohälsosamt och lite oförskämt, när det faktiskt finns andra som har det både lite och jävligt mycket kämpigare.

image

imageFör både Adrian och min bror Emil var det Pride-premiär förra sommaren. Trots att Adrian inte träffar Emil så värst ofta kommer han ihåg honom, och varje gång han ser någon som sitter i rullstol ropar han ”Memii!” Just sånt där som får mig att börja lipa – stress och trötthet främjar onekligen blödighet…

Annonser

7 svar to “Vi har det rätt bra ändå”

  1. Stephanie juni 2, 2013 den 12:30 e m #

    Det kommer alltid finnas andra som har det värre. Men samtidigt kan inte det få styra ens egen verklighet och vardag. Man har rätt att klaga en stund eller känna lite självömkan – trots att det finns barn som svälter i andra länder. Vi kan bara utgå från vår egen verklighet och sanning. Samtidigt är det ju nyttigt att få nya perspektiv ibland och inse att man kanske har det ganska bra ändå – i jämförelse.

  2. Den andra mamman juni 3, 2013 den 5:58 f m #

    Instämmer till fullo med Stephanie! Men det kan vara fruktansvärt svårt att inte nästandrunkna i en oas av skuld & skam för att vi lever i en privilegierad västvärld där de flesta barn föds friska, och som om de inte föds friska får all hjälp som går att få. Det är det här med den rasande balansen …

    • Ja visst är det så, och just eftersom jag har en mamma som faktiskt haft det förbannat tufft så känns det som att mitt jobbiga är en piece of cake i jämförelse… men nog så tufft, förstås.

      • Den andra mamman juni 3, 2013 den 12:17 e m #

        Tänker just på det. Mina föräldrar har inte heller alltid haft det helt lätt – vem är jag att klaga då, kan det vara lätt att tänka. Hoppsan, jag fick visst något vått i ögat när jag läste ditt inlägg förresten. Tänk att ditt barn och din bror begick Pride-premiär tillsammans!

  3. Helena juni 3, 2013 den 7:46 f m #

    Jag tror också att man ibland behöver bryta ihop lite för att sedan komma igen, faran ligger väl i om det nedbrytande överväger det uppbyggande.

    Och jag håller också med Stephanie, man kan inte låta det faktum att andra har det värre styra ens eget liv. Det spelar liksom ingen roll att det finns människor i andra länder som får gå i två timmar enkel väg för att hämta vatten om man själv känner sig så trött att de få meter man själv har till kranen känns oövervinnerliga.

    • Nej men visst är det så, jag mår inte ett dugg bättre av att tänka på att människor svälter i andra länder. Men att jämföra med något som ligger nära en själv, som exempelvis min egen mamma, det ger ändå perspektiv på ett bra sätt. Även om det förstås också kan ge mig dåligt samvete också, att jag ”gnäller” fast hon alltid hade det kämpigare…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: