Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv

3 Jun

I kommentarsfältet till det här inlägget dök åsikten upp att det inte går att ha två mammor eller två föräldrar av samma kön över huvud taget. Personen hävdade vänligt men bestämt att det är helt legitimt att tycka så, och att andra borde respektera denna åsikt – precis som hen accepterar att jag ”tycker” att mitt barn faktiskt har två mammor. Såhär svarar presens denna kommentator:

Det handlar inte om att du skulle tycka fel, eller ”fel”, som du uttrycker det, utan om att du tar dig friheter att tycka saker om våra familjer, saker som inte är åsiktsfrågor. Om du vill tycka att det är fel att barn får ha två vårdnadshavare av samma kön är det en sak. Det är en åsiktsfråga. Men du kan inte tycka att barn inte kan ha två mammor, för det finns det en hel del barn som har. Det är som att tycka att vår statsminister heter Stefan Löfven eller att himlen är grön.

Egentligen har presens redan sagt vad som främst behöver sägas i frågan, för nej, det går inte att ”tycka” att två mammor är en omöjlighet – det är ett faktum att vårt barn och väldigt många andra barn har just två mammor (eller två pappor) både juridiskt, känslomässigt och socialt. Men förstås, jag måste själv säga några fler ord i frågan eftersom jag faktiskt blev rätt upprörd över hur denna för mig okända person förnekade vår familjebildning (och samtidigt hävdade att det inte hade med homofobi att göra).

Jag vet inte exakt vad som ligger bakom kommentatorns ”åsikt” eller vad jag ska kalla det, men jag förmodar att hen tycker att biologi är väldigt viktigt och att hen ser begreppen ”mamma” och ”pappa” som något biologiskt betingat. Med den uppfattningen som utgångspunkt innebär ju per automatik att en person som bär ett barn i magen blir en mamma och att personen som bidrar med sina spermier blir en pappa – och jovisst, i många fall är det ju precis det som sker. Men alltså, handen på hjärtat – när ni som läser tänker på ”mamma” och ”pappa”, inte fasen är en livmoder och lite sperma det enda ni ser? Vi alla vet att ord som hör till samlingsbegreppet ”familjen” har en större innebörd än så, och när jag tänker på exempelvis min mamma så ser jag i första hand personen som jag växte upp med och alla minnen vi har tillsammans. Jag vet att hon är min mamma, inte för att jag minns att jag klämdes ut ur hennes kön (för det minns jag inte) och inte för att vi är lika utseendemässigt (för vi har knappt en enda likhet) utan för att jag har vuxit upp som hennes barn, jag har lärt mig att kalla henne mamma och hon har alltid tagit hand om mig. På samma sätt har ni egna bilder av vem ”mamma” är, vissa kan vara positiva och andra negativa, vissa inrymmer närvaro och andra frånvaro – men med den gemensamma nämnaren att biologin förmodligen spelar en rätt liten roll.

De flesta av oss har naturligtvis vuxit upp med en eller två föräldrar just för att vi har biologiska band till dem, men det är inte de biologiska banden som per automatik skapar de sociala banden. Ibland kan biologin och samhällets starka fokus på biologi till och med vara en styggelse för självkänslan, skulle jag vilja påstå, exempelvis när en biologisk förälder väljer att överge familjen tidigt i ett barns liv eller till och med innan barnet föds. Att personer då känner sig övergivna och svikna har ju liksom inte att göra med att det biologiska bandet rent bokstavligt klippts av, utan vetskapen om att det finns en människa som ratat dem – en människa som hade kunnat vara en stor del av deras liv. Och genom att andra dessutom gillar att poängtera för barnet hur hemskt det var att föräldern övergav familjen så spär det på saknaden ännu mer.

Vårt barn kommer förstås få veta att han har blivit till med hjälp av spermadonation, eftersom det inte är fysiskt möjligt att producera några barn utan spermier, och precis på samma sätt får barn som är adopterade från andra länder (oftast) reda på att de blivit tillverkade av någon annan än adoptivföräldrarna. Att ett biologiskt band saknas förminskar dock inte de juridiska, sociala och känslomässiga föräldrarnas roll som just föräldrar! Och precis på samma sätt som ett barn juridiskt, socialt och känslomässigt kan ha en mamma och en pappa, så kan barnet ha två mammor eller två pappor. Det är så självklart att det känns lite fånigt att alls skriva om det. (Och som ett led i samma resonemang kan exempelvis en spermadonator aldrig bli en ”pappa” – för det saknas både ett juridiskt, socialt och känslomässigt band, samt dessutom en vilja eller en avsikt att bli förälder.)

Förutom det här med biologi, ägg och spermier så tycks vissa människor tro att heterosexualitet är en förutsättning för att kunna reproducera sig och bilda familj – och så är förstås inte fallet (vilket kan vara lite skrämmande för vissa). Det behövs just ägg, spermier och en livmoder – men allt annat som rör familjebildning hittas på av människan, och i takt med att utvecklingen går framåt och människor väljer att bilda familj på andra sätt än det ursprungliga, så måste även samhällsnormen förändras – vilket den också gör, även om det går förbaskat långsamt… Jag har flera gånger under min uppväxt blivit grymt irriterad på personer som alltid ska poängtera att mina syskon bara är mina halvsyskon eftersom vi endast har en biologisk förälder gemensamt, och ännu mer irriterad blir jag förstås på den som menar att jag och min fru inte är lika mycket föräldrar till vårt barn. Vi är mammor båda två och det finns liksom ingenting man kan tycka om det, precis som mina syskon är just mina syskon och jag ser ingen som helst anledning att kalla dem för halvsyskon. Vem gagnar det att fokusera så stenhårt på biologin? Gagnar det relationen? Självkänslan? Synen på familjen? Nej, knappast.

(Nu börjar jag bli lite långrandig va? Håll ut, snart kommer den hejdundrande poängen!)

En viktig del i allt detta är också individens och den enskilda familjens rätt att definiera sig själva. Ingen annan kan komma och säga till mig att mitt barn inte bör kalla mig mamma eller att min syster faktiskt bara är min halvsyster, precis som ingen annan har rätt att säga till en person att hen inte är svensk om personen själv identifierar sig som svensk – och precis på samma sätt som en transperson har rätt att definiera sitt eget kön utan att någon utomstående ska ifrågasätta det. Det är helt enkelt inte okej att mäta andra med sin egen måttstock, och extra osmakligt blir det om personen som gör det dessutom tillhör normen, för då sitter hen redan i en slags överordnad position. Nej, fy sjutton, sluta med sånt bara. Och om DU känner att du har svårt att kunna kalla två mammor för mammor, om du har svårt att kalla en mörkhyad person med brytning för svensk eller en person med platt bröstkorg för hon – då är det ditt problem som du behöver jobba med. Punkt slut.

Annonser

39 svar to “Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv”

  1. Calle juni 3, 2013 den 2:19 e m #

    Egentligen behöver jag inte tillägga något, du täcker allt jag kan komma på. Tycker bara att det är trist med människor med attityden ”om bara resten av världen gör som jag vill så blir det jättebra”. Trodde i min enfald att det var en uppfattning en växte ifrån, om inte förr så åtminstone i de sena tonåren.

  2. postdbt juni 3, 2013 den 2:44 e m #

    Det här var så himla bra, heja dig!

  3. Knyttet juni 3, 2013 den 3:17 e m #

    Bra skrivet. ❤

  4. Helena juni 3, 2013 den 3:41 e m #

    Så himla bra skrivet! Jag har inte så mycket att tillägga egentligen och du vet ju var jag står när det gäller det här. Som du säger är det inte biologin som gör en person till förälder, det är andra faktorer.

    Däremot kan jag berätta att min ena svägerska för ett tag sedan kläckte ur sig på FB, apropå att min andra svåger med fru väntar en flicka, att hon tyckte det skulle ”bli så kul att se hur [släktens efternamn]-flickorna ser ut, för jag har ju bara sett XX”, alltså inte vårt barn. Jag blev helt rabiat, dels för att det sättet att uttrycka sig antyder att vårt barn inte tillhör släkten, dels för att hon inte har någon rätt att sprida saker om vårt barns ursprung, det gör vi själva när och till de vi vill. Bäst av allt var att hon inte kunde förstå vad hon gjort för fel och varför vi och resten av familjen blev upprörda, utan hon tyckte bara att jag och min sambo gjorde en stor grej av det. Behöver jag tillägga att min lust att träffa henne inte är skyhög?

    • presens juni 3, 2013 den 5:33 e m #

      Men för fan! Skönt att ni har resten av familjen bakom er.

      • Helena juni 3, 2013 den 7:10 e m #

        Ja, verkligen! Samtidigt förklarade och bekräftade det känslan jag haft av att hon behandlat vårt barn lite annorlunda jämfört med bio-kusinen. Grrr.

    • Men är det sant! Hade inte hon kläckt ur sig nåt annat dumt tidigare också? Ibland undrar man hur folk tänker alltså… Men som presens skriver, tur att ni har övriga familjen i ryggen!

      • Helena juni 3, 2013 den 8:57 e m #

        Jo, jag skrev om det när det hände, men eftersom jag då ännu inte bestämt mig för om jag skulle berätta om vårt barns ursprung så skrev jag inte exakt vad som hänt. Men gode Gud, så arg jag var. Eller jag är väl hyfsat arg på henne fortfarande, så empatilösa människor har jag inget till övers för.

    • Den andra mamman juni 4, 2013 den 5:05 f m #

      Så, så, så vidrigt!

  5. Maax juni 3, 2013 den 4:37 e m #

    Känner igen mig mycket i det här, inte när det gäller barn men när det gäller syskon. Jag har ju både helsyskon, halvsyskon, styvsyskon och fostersyskon. För mig är de mina syskon, det är egentligen inte mer komplicerat än så. Men det blir komplicerat när jag ska förklara det för andra, tyvärr, för samhället ser det inte så enkelt.

  6. Jessica juni 3, 2013 den 4:57 e m #

    Enligt mig är sociala band mycket viktigare än de biologiska! Jag har en biologisk pappa -farsan, och en pappa som jag växt upp med, och det är honom som jag ser som min ”riktiga” pappa. Det är han som alltid funnits där, uppfostrat mig, som jag levt med. Det är han som är viktigast för mig. Min farsa finns med på ett hörn men mer som en rolig farbror som man träffar ibland.

    Så visst kan man ha två pappor! Eller mammor! Eller som jag, två pappor och en mamma, två farmor och två farfar. 😉

  7. Malin juni 3, 2013 den 7:31 e m #

    Teoretiskt är det faktiskt möjligt att skapa ett barn av två ägg! Det har hittills bara testats på möss men det finns en musbebis i Japan som är skapad av två musmammor 🙂 Kolla Kobra på svtplay, ”Behövs mannen” tror jag avsnittet heter.

  8. Hannah Gånge juni 3, 2013 den 8:05 e m #

    En familj kan se så olika ut. Har en moster som varken är biologisk eller juridisk släkt, men den familjen m kusiner mm är nästan se jag står närmast. Min sambo är ju adopterad från Sri Lanka och är nästintill kolsvart. Vår son har fått bruna ögon, svart hår och nougathy ( sötaste ungen i världen givetvis 😉 ) vi kommer ju få berätta för honom om varför han är mörkare än vad tex jag är och resten av familjen på båda sidor. Det jag kan skrämmas av ibland är att folk kanske inte tror att han är min pga ”färgen” jättedumt jag vet!! Vi var på 70-årskalas i helgen och min sambos nästan 80-åriga morbror kommer fram till vår son och sysslingen på 1 år och utbrister glatt ”åh vilka gulliga killar!!” Har funderat på ett inlägg som du skrev om att pojkar inte får vara söta/fina/gulliga. Blev så glad att han sa så!!

  9. Natalia juni 3, 2013 den 10:15 e m #

    Men hallå, kan inte folk bara sluta att lägga sig i andras familjer?! En familj är en familj varesig de som definierar sig som familj har snippor eller snoppar. En förälder är (för mig) en person som anser sig vara förälder till ett barn som i sin tur anser att personen är förälder (krånglig mening, syftningsfel? ni hajar kanske ändå?) Jag blir så trött, så himla trött. Kan inte folk bara få älska vem de vill och vara den de känner för? Ska det vara så svårt?! Btw: jag har två farsor och en morsa.

  10. Erika juni 3, 2013 den 10:42 e m #

    Klockrent! Det här borde vara självklart för alla, men tydligen inte :/ (och jag förstår inte varför Adrian skulle bli förvirrad, han vet väl vem av er det är han menar när han säger mamma?! Löjligt argument!)

  11. Ankan juni 4, 2013 den 3:47 f m #

    Spännande att min åsikt genererade till skrivandet ett sådant gigantiskt inlägg!
    Inte utan sakfel men välformulerat. Ska jag kritiseras som person, se då till att kritisera det jag verkligen skrev, inte hur du vinklar det så det ska låta så illa som möjligt.

    Jag återkommer mot kvällen med en kommentar, har dessvärre inte tid nu.
    Tills dess kan du spara på bläcket till din fördomsstämpel.

    • Jag utgick ifrån din kommentar men jag säger inte att allt jag skriver här är ett direkt svar på dina åsikter, för jag känner inte till allt du tänker. Däremot väcktes inspirationen att skriva om detta med biologi kontra sociala band, en fråga som inte bara du gjort aktuell utan som ju dyker upp i olika sammanhang.

      • Ankan juni 5, 2013 den 7:32 e m #

        Ja oj så rädd jag är! Jag springer och gömmer mig när jag ser ett homopar, snabbt som blixten står jag och trycker bakom närmaste träd. Eller, nej det gör jag ju inte förstås. Så det kanske innebär att jag inte är rädd… kanske. Eller? Jo, så är det. Jag är inte rädd, inte det minsta.

        Alla tycker inte som du och vet du, det har vi rätt till! Kan man tänka sig?

        I min värld kan man fortfarande inte ha två mammor! Inte ens spaltkilometrar du skriver kan ändra på det. Sedan får du gärna tycka det, det är helt i sin ordning.

        För informationens skull vill jag bara upplysa att jag är en hon. Inte en han och definitivt inte en ”hen” som för övrigt är det löjligaste ord jag vet.
        Varför ska man avköna människor?

        Sedan undrar jag en sak till. Varför, varför, varför tar du och många andra människor med dina åsikter till det där med rädsla så fort andra inte håller med?
        Varför skulle jag vara rädd för homosexuella, invandrare eller transpersoner?

        Jag har inget emot någon av ovanstående grupper. Det jag har åsikter om är att mer och mer ska accepteras utan att ett enda ögonbryn får höjas. För då jävla anåda, då är det fobier och rädslor!
        Dessvärre har du fel där men det förstår jag att du aldrig kommer erkänna.

      • postdbt juni 5, 2013 den 7:45 e m #

        Det är din fulla rätt att tycka att det är fel på något sätt med en familf med två mammor men att säga att det inte går är en helt annan sak. De familjer som består av föräldrar av samma kön, finns de inte, är de inte riktiga familjer eller vad menar du? Hur relaterar du till de barn du träffar som har två mammor, eller någon annan kondtellation som inte är mamma+pappa? Erkänner du inte barnets familjesituation? Eller? Jag förstår uppriktigt inte.

      • Fast egentligen går det inte att tycka det heller. Det är ett juridiskt faktum att vårt barn har två mammor enligt lagen. Däremot kan man ju tycka att detta är fel (fast förstås inte säga det högt…).

      • Som jag skrev innan så är inte hela inlägget ett svar till dig, jag utgick ifrån dina kommentarer.

        Däremot tycker jag verkligen det är förkastligt att du anser dig ha rätten att tycka till om min familj, skulle du säga tillrättavisa mitt barn när han talar om sina mammor också? Nej, jag vill nog helst inte veta.

        Anledningen till att jag skrev ”hen” var för att Ankan är ett könsneutralt namn. Jag vill inte ta mig friheten att köna någon. Men tack, nu vet jag ditt pronomen.

      • Ankan juni 6, 2013 den 9:28 f m #

        Jag är inte hjärtlös, givetvis skulle jag inte säga något till det lilla barnet om hans två ”mammor”. Förhoppningsvis kommer ingen annan heller att göra det, det är ju knappast hans val och att han älskar er båda gränslöst, det tvivlar jag inte ett ögonblick på.

        Det jag hade åsikt om var begreppet, inte familjekonstellationen och det har jag redan skrivit.

        Nu börjar det blandas äpplen med päron och då blir det en helt annan diskussion.

      • presens juni 6, 2013 den 8:28 e m #

        Men Ankan, jag kan inte låta bli att bli nyfiken här. Om du går med på att vi juridiskt sett är två likvärdiga föräldrar till våra barn, om du förstår att våra barn älskar oss lika gränslöst som vi älskar dem, vad är det då som inte går? Vad är det som gör att du inte anser att jag är mamma till mitt barn när jag anser det, mitt barn anser det, min fru, staten, kommunen, tingsrätten och alla i vår omgivning anser det? Är det mammabegreppet som skaver – vore det mer okej om jag kallade mig ”förälder”?

      • Ankan juni 6, 2013 den 9:04 e m #

        Vad som gäller juridiskt är enligt gällande lagstiftning. Man måste inte gilla alla lagar även om man tvingas att acceptera dem. Så det är inte mycket mer att göra än att ”gå med på” det, som du säger.

        Känslor människor har går inte att tycka så mycket om heller. Vi gör våra val och vi någon leva i en samkönad relation så fine! Inte mig emot.

        Men, faktum kvarstår att ett barn inte kan ha två mammor eller två pappor. Det är en fysisk omöjlighet.

        Så tänker jag vidare…

        Läste det där om musbarnen som kommit till av två ägg, som att det skulle normalisera det?
        Att mixtra med naturen är ett modernt påfund, på gott och ont.

        Snart kan det finnas levande mammutar igen med hjälp av forskare och modern teknik. Är det också bra?

        Snälla alla mina ”motståndare”, när ska ni förstå att jag (och de som tycker som mig) inte är rädda?
        Det kanske är så att normaliseringen av det ena efter det andra en dag går för långt.

        Hur ska vi göra då?
        Det går som bekant inte att backa tiden.

      • Helena juni 7, 2013 den 9:26 f m #

        Men Ankan, jag förstår fortfarande inte på vilket sätt du menar att man inte kan ha två mammor eller två pappor. Du skriver att det inte är fysiskt möjligt, men hur är det då i de heterofamiljer där det för ena eller båda parterna är fysiskt omöjligt att få barn. Min sambo är steril och kunde därför inte bidra med spermier till vårt barn, utan det kommer från en donator, räknas han då inte som pappa till vårt barn, bara för att han inte är det rent biologiskt? Eller är det ok då bara för att han är man och jag är kvinna? Och par som har adopterat, räknas de inte som föräldrar till sina barn? Det känns ju lite märkligt att enda kriteriet för att räknas som mamma/pappa till ett barn är att man är hetero.

        Om man räknas som mamma/pappa i lagens, samhällets (utom dina och en del andras förstås) och framför allt barnets ögon, är det inte det som är definitionen på att vara förälder? Du har din åsikt, men faktum är att man enligt alla definitioner faktiskt kan vara två mammor/pappor, lika väl som man kan bli mamma+pappa till ett barn trots att de rent fysiska förutsättningarna saknas.

      • Jag tror inte att du kommer få något svar på detta tyvärr… Frustrerande även om man inte känner människan, hade varit intressant att höra hennes svar. Nåväl.

      • presens juni 7, 2013 den 2:37 e m #

        Jag må vara korkad, men jag förstår fortfarande inte. Känslorna finns där. Relationen finns där. Språkbruket finns där. Juridiken finns där. Vad är det som gör att jag inte kan vara mamma till mitt barn? Jag försöker inte idiotförklara dig, jag försöker förstå hur du resonerar.

      • Ankan juni 8, 2013 den 12:04 e m #

        Idiotförklara mig om du vill, det påverkar inte faktum att jag inte är en sådan.

        Jag tror faktiskt att ni förstår hur jag tänker, men väljer att missförstå för att argumentera er blå för er sak.
        Fortsätt med det, det ändrar inte min åsikt för fem öre. Jag är inte heller ensam om den. Med dessa ord avslutar jag mitt deltagande i denna tråd. Kanske jag återkommer med tankar om andra ämnen som inte är lika upprörande för dem som inte vill låta mig tycka.

        För tycker, det gör jag. Om det allra mesta.

        Vi lever i ett fritt samhälle och alla åsikter är tillåtna. Faktisk.

      • Faktiskt förstår jag inte. Och det är intressant att du inte heller svarar på Helenas fråga om du anser att hennes man inte är pappa till deras barn pga att de använt andra spermier. Undviker du den frågan eller anser du svaret självklart? (= han är lika lite pappa som min fru är mamma?).

        Att vi lever i ett fritt land innebär inte att det är okej att uttrycka allt vi tänker. Framför allt inte om andra människors identiteter och levnadssätt. Mycket märkligt sätt att resonera.

  12. Lisa - MondoCane juni 4, 2013 den 7:01 f m #

    Själva grundtanken på familjen är väl detta att det finns band mellan människor, och band är inte nödvändigtvis baserade på biologi. Föräldraskap innebär så mycket mer än bara sperma och ägg, som du säger. Adopteras ett barn av två människor så är dessa två barnets föräldrar, eller skall man försöka förklara att ett adopterat barn aldrig kan ha föräldrar eftersom det lämnats bort? Förnekar man föräldraskapet utanför den strikt biologiska ramen förminskar man ju vad föräldraskapet är.

  13. Caroline juni 4, 2013 den 11:11 f m #

    Åh så intressant! Jag är så glad att någon (läs: Sanna) har så vettiga tankar som bekräftar det samhälle jag vill att mitt barn skall växa upp i! Du är en förebild och jag önskar att mitt barn omges av lärare som du i sin framtida skolgång och även andra vuxna så att Johans och mitt arbete inte blir lika tungt och ifrågasatt ❤

  14. Veronica juni 4, 2013 den 2:09 e m #

    Brukar inte läsa din blogg, men snubblade in här nyss 🙂 Du skriver verkligen tänkvärt och bra formulerat. Ser problematiken du beskriver utifrån min bästa vän som nyligen adopterat – och fått höra de otroligt dumma kommentarerna som ”ja, nästa gång kommer ni också få ett riktigt barn, det brukar hända att de som adopterar blir gravida på riktigt sen”. Vadå riktigt barn?! Så dumt! Ingen skillnad på adopterade barn eller andra barn. Tror inte folk förstår hur dumt det låter ens…

    Någon jag funderat på, som jag verkligen undrar över – är hur du ser på rätten att definiera sej som ”han” eller ”hon”, om en känner för det. Ibland upplever jag att feminister blir väldigt upprörda om någon identifierar sej som kvinna – särskilt om det är en kvinna med tydliga drag av det som historiskt och kulturellt har betraktats som kvinnligt.. Som du skriver så ”på samma sätt som en transperson har rätt att definiera sitt eget kön utan att någon utomstående ska ifrågasätta det. Det är helt enkelt inte okej att mäta andra med sin egen måttstock,”
    Visst gäller detta båda håll? Jag tycker ingen ska tryckas ner i en könsroll – men tycker även att de som identifierar sej som kvinna eller man, ska få göra det. Vad är dina tankar kring det?!

  15. Sandra på Stökboet juni 4, 2013 den 9:01 e m #

    Så sant som det är sagt! Sjukt bra skrivet och jag håller med om varenda ord 🙂

  16. AnnaCarin juni 5, 2013 den 5:54 f m #

    Och i min familj finns ingen pappa. Det är jag och min son. Bakgrunden är en dansk donator. Få jag stött på har problem med det, möjligen att de blir nyfikna och ställer frågor men det är bara roligt (oftast). Men de som inte säger något har jag ju ingen aning om vad de tänker. Men tänka, det är ju som tillåtet.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Prat om pappor | mina Sanna ord - juni 17, 2013

    […] Mer läsning på samma tema:  Barn i regnbågsfamiljer – ett utbildningsmaterial för förskolan Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rä… […]

  2. Femmånadersjubileum! | mina Sanna ord - juni 28, 2013

    […] Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rä… […]

  3. Mitt barn har inte två pappor | Ett tigerliv - augusti 27, 2014

    […] ett lesbiskt par skaffat genom insemination två mammor och en pappa (läs gärna Sannas utmärkta inlägg om biologi och sociala band). En person som väljer att donera sina spermier eller ägg gör det inte för glädjen i att bli […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: