Förskolan, genustänket och vithetsnormen

9 Jun

När vi skulle ställa Adrian i kö till förskolan bokade vi tid på en massa förskolor i närheten för att få en rundtur. Vi spanade in några förskolor närmast vår egen tunnelbanestation och några i krokarna runt nästa station, i riktning mot stan. Två stationer extremt nära varandra, men två relativt olika områden – vilket blev ännu tydligare efter att vi besökt de olika förskolorna. I grund och botten ogillar jag den där valfriheten (eller snarare tvånget att välja), för alla förskolor borde förstås vara lika bra och dessutom känns det helt galet att det liksom är kört om man inte ställer barnet i kö så fort det har fyllt sex månader. Ja, detta gäller i Stockholm. Men, nu var det dessa premisser som gällde och självklart hade vi en något sånär klar bild av vad vi önskade, utöver engagerad personal och en känsla av trygghet och säkerhet för vårt barn. Vi är vegetarianer, så vi ville gärna höra oss för angående maten, jag ville veta lite mer om pedagogiken och det kändes även viktigt med ett aktivt likabehandlingsarbete och ett genustänk. Minsta lilla antydan till dåligt eller tvivelaktigt bemötande på grund av vår familjekonstellation gick bort direkt.

Den allra första förskolan vi besökte låg mitt i ett mysigt villaområde en station närmare stan, dessutom en rätt bra bit ifrån tunnelbanan. Vi var fyra familjer som kom dit på rundtur samtidigt, allihop ljushyade och med svenskklingande namn, allihop med barn klädda i färgglada och relativt könsneutrala barnkläder, allihop med en önskan om vegetarisk kost. Förskolans arbete genomsyrades av ett genusperspektiv; just nu jobbade de med ett tema om Bolibompadraken, som ju var en hen, och förskolläraren Anna poängterade hur viktigt det var att barn fick vara barn. ”Hur gammalt är ditt barn?” frågade hon, och tycktes inte intresserad av att veta vilket könsorgan Adrian hade. Förskolan hade även en manlig förskollärare på en av avdelningarna, och honom höll de hårt i. Mitt inre jublade när vi gick därifrån – trots avståndet så måste vi försöka få plats här!

Veckan därpå besökte vi en förskola i vårt eget område. Barnen på gården kom springande emot mig, alla med olika hudnyanser och hårfärger och förskolläraren som visade mig runt hette Shirin och talade svenska med lätt brytning. Den här förskolan hade bäst rykte i området, berättade hon; de arbetade mycket med måleri och kreativt skapande, språk och olika kulturer – det fanns barnböcker på persiska, turkiska, engelska, svenska, polska och alla barn fick lära sig att hälsa på alla de olika språk som fanns representerade på förskolan, det vill säga bortåt 30 stycken. ”Är det en flicka eller pojke?” frågade en av pedagogerna så fort vi kom dit, vilket fick min rabiata genushjärna att slå bakut en aning, men å andra sidan var det inga som helst problem att önska vegetarisk kost – här fanns barn med alla möjliga matpreferenser utifrån kultur, religion, föräldrarnas önskemål och allergi. Osympatiskt med den här förskolan var dock att de hade som policy att enbart ta in barn i augusti (vilket egentligen inte är tillåtet) och vårt barn skulle börja i januari, vilket gjorde att vi inte riktigt visste om det alls var lönt att sätta Adrian i kö här. Till slut gjorde vi det i alla fall.

Jag brinner för genus- och hbtq-frågor. Jag brinner även för likabehandling och normkritik överlag, och jag vill så gärna att ett intersektionellt perspektiv ska vara en självklarhet i alla lägen – vi har inte bara ett kön och en sexuell identitet, vi har även en hudfärg, en etnisk bakgrund, ett namn, en funktionsförmåga och så vidare. Men i sammanhang som dessa blir det så jäkla tydligt att den egna lilla vita genusbubblan inte riktigt går att plocka med sig vart man än går, och det är både ledsamt och lite otäckt. Och nu menar jag inte otäckt som i att övriga världen är otäck, utan som i att vi vita, genusmedvetna medelklassmänniskor tenderar att stänga ute en hel del andra perspektiv, även om det inte sker medvetet. Innan vi klickade i förskolealternativen pratade vi om detta här hemma och ställde oss frågan: Vilken verklighet vill vi visa för Adrian? Vilken verklighet ska bli hans verklighet? Ska vi ge honom vitt, mysig villaidyll, ett genustänk och en massa vegetariankompisar som heter Ester och Arvid – eller ska vi ge honom färgglatt, en balans mellan villa- och lägenhetsbarn, en massa språk och etnisk mångfald? Egentligen är det otroligt dumt att ställa dessa två alternativ mot varandra, för vi vill förstås ge honom både och. Ett genusperspektiv OCH ett mångkulturellt perspektiv, samt förstås bara en helt vanlig trygg, mysig, rolig, säker och utvecklande förskolevardag.

För att förtydliga menar jag alltså inte att en person som heter Anna alltid är genusmedveten/saknar det mångkulturella perspektivet och att en person som heter Shirin alltid arbetar antirasistiskt och ur ett mångkulturellt perspektiv/är omedveten om genus – men i just dessa två exempel blev det så vansinnigt tydligt att det ena liksom uteslöt det andra, åtminstone vid första mötet. 

Den senaste veckan har det pågått diskussioner på bloggar och på twitter om feminism och vithetsnorm, att feminismen tenderar att i första hand arbeta för vita medelklasskvinnors frigörelse (här citerar jag alltid lika kloka Fanny, men diskussionerna tog sitt avstamp hos Pk-maffia och Falskheten). Jag kan bara instämma i detta, och precis på samma sätt tenderar det mer riktade jämställdhetsarbetet på arbetsplatser och genusarbetet i skolor och förskolor att glömma bort andra starka normer, exempelvis just vithetsnormen och även heteronormen, cisnormen och normer kring funktionsförmåga. Vi jobbar med en fråga medan de andra hamnar i skymundan, och när områden redan är så segregerade som de är så leder ju detta till en ännu större segregation, tänker jag. Jag menar inte att personer med mörkare hudton än jag, ett mindre svenskklingande namn än jag, med en annan födelseort än jag skulle vara ointresserade eller okunniga i frågor som rör genus och jämställdhet – utan snarare i så fall det omvända, att ”såna som jag” är rätt dåliga på att belysa vithetsnormen, för jag är ju liksom normen i detta avseende. Något som redan är snett blir dessutom snedare när (generellt sett) en och samma sorts människor söker sig till regnbågsträffar, genus- och hbt-certifierade förskolor och grupper för genusmedvetna föräldrar på facebook. Att föra in ett mångkulturellt perspektiv eller ett anti-rasistiskt perspektiv när personerna som leder arbetet själva är vita (nåja, beiga), födda i Sverige och har studerat på högskola eller universitet… det blir liksom inte riktigt på riktigt. Och hur välkomnande är vi egentligen?

Jag känner mig extremt okunnig här – trots att jag ser mig själv som en normkritisk person med rätt stora kunskaper om diskriminering och likabehandling – men vad jag förstås kan se är att det är förbannat svårt, eller egentligen omöjligt! att arbeta anti-rasistiskt och med ett mångkulturellt perspektiv när det mångkulturella inte ens finns representerat. Själv kommer jag ifrån en liten ort med 6000 invånare, en mil norr om Kalmar, och i min skola fanns ett adopterat barn med mörk hudfärg och ett barn som hade en förälder från Indien – i övrigt var det så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt. När det i årskurs tre kom en ny elev inflyttad från Polen var vi alla så uppspelta att vi till och med neg när vi tog honom i hand första dagen, och när vi blev tvungna att åka buss till en annan skola – Kalmars enda mångkulturella skola – för att ha hemkunskap i åttan blev det konflikter direkt. De ansåg oss vara rasister eftersom ingen av oss var invandrare, och vi trodde att de var gangsters. Ungefär så. Efter detta drogs ett stort projekt igång för att eleverna från de två skolorna skulle mötas (tror till och med projektet hette ”Våga mötas”) och i detta ingick bland annat att vi skulle sätta upp en teaterföreställning ihop – en föreställning som jag regisserade.

Men ja, vad jag skulle komma fram till: Att arbeta anti-rasistiskt i ett sammanhang där allihop är beigehyade och heter Johansson i efternamn är rätt omöjligt – men däremot går det ju faktiskt alldeles utmärkt att arbeta för ökad jämställdhet och utifrån ett genusperspektiv i en grupp där flera hudfärger, nationaliteter och efternamn finns representerade. Och för att återgå till förskolefrågan så hamnade Adrian till sist på en helt annan förskola än någon av dem vi hade önskat, och där har de varken ett genomsyrande genustänk eller något uttalat mångkulturellt perspektiv/anti-rasistiskt tänk i arbetet, även om det mångkulturella åtminstone finns där genom representation i personal och barngrupp.

Jag är medveten om att jag själv rent spontant trivs i den där myspysiga akademiska (vita) genusbubblan, men trivseln har en besk och olustig eftersmak, för jag vill och vet att jag behöver bredda mitt perspektiv – och framför allt mitt barns världsbild! – betydligt mer än jag gör.

Annonser

26 svar to “Förskolan, genustänket och vithetsnormen”

  1. Alida juni 9, 2013 den 9:51 f m #

    Som icke-vit kvinna, invandrare och boende i en svensk småstad kan jag bara säga att män inte är vår värsta fiende. Det är alla vita medelklassfeminister i Stockholm. De där unga akademikerkvinnorna som tror de vet allt om världen, men alla är uppfödda i ett tryggt och rikt medelklassområde i Stockholm. De som nu sitter i tidningar, på teve och i bloggar och tar enormt mycket plats. De har aldrig upplevt hur livet är för oss invandrare, för oss arbetare, för oss som inte bor i Stockholm. Det är dags att de puttas ner från sina höga positioner och lämnar plats för riktiga människor som lever riktiga liv i verkligheten, utanför Stockholms tullar.

    • Många av dessa kvinnor är förstås kunniga inom sitt område, de har mycket vettigt att säga och bidra med tror jag – men jag håller definitivt med om att det är en otroligt homogen grupp som tillåts ta plats och att detta bör förändras! Alla kan inte aktivt arbeta för alla frågor, men alla kan bli medvetna och föra in fler perspektiv. Själv är jag vit medelklasskvinna, men jag kommer från småstan och jag är inte heterosexuell så sorterar inte riktigt in mig i den gruppen du talar om. Har även en bror med en förälder från det forna Jugoslavien och han har dessutom en grav funktionsnedsättning. Inte för att det ger mig någon medalj, men förhoppningsvis har det bidragit till att jag kan se lite bredare. Fram för fler perspektiv och fler personer i debatten och det feministiska arbetet!

  2. presens juni 9, 2013 den 10:43 f m #

    Vilken lyx, och vilken enorm press, att ha så många förskolor att välja mellan. Vi hade två. Valde den ena, fick plats på den andra, och bytte så fort chansen kom. Och vi har inte precis något av det du pratar om. Vi bor i en mångkulturell kommun, men i ett extremt vitt medelklassområde. Två barn på förskolan har, vad jag vet, en förälder som inte är född i Sverige – men båda två kommer från Västeuropa. Flickorna har rosa kläder med stänk av lila, pojkarna har svart, mörkblått och emellanåt grönt. Flickorna leker i dockis, pojkarna i byggis (japp, rummen kallas så). Eller är det så? Jag börjar se mer och mer spridning bland kläder och frisyrer, och även om en av förskollärarna gärna raljerade över att det ju är så tydligt att det är skillnad mellan pojkar och flickor och deras lekar, så vågar en av de andra ta diskussionen, även inför oss föräldrar.

    Och det viktigaste av allt – mitt barn har en trygg och utvecklande miljö, med pedagoger som ser henne, tycker om henne, skyddar, peppar och utmanar henne.

    • Det sista du skriver där är förstås allra viktigast, men såna där extremt könsnormativa uttalanden är jag allergisk mot :-S Får ta det den dagen vi upptäcker det. Adrian ska byta förskola i höst också, enbart pga avståndet, och vad jag har sett på gården så är det mörkblått och ljusrosa för hela slanten. Vi får komma och bidra med färgklicken 😉

      • presens juni 10, 2013 den 1:48 e m #

        Ja, jag med. Förstås. Särskilt som min unge är lite av en udda fågel. Men den gången behövde jag inte ens öppna munnen – det gjorde en av de andra pedagogerna direkt, och fick den första att tänka efter och faktiskt hålla med. Och trots det där uttalandet så vet jag att hon möter min dotter där hon är, utan att döma, köna eller försöka pressa in henne i en form där hon inte passar.

        Precis som med homofobin och rasismen är det så vanligt med en jargong på ett allmänt plan, medan den praktiska verkligheten, särskilt i mötet med individer, blir så annorlunda.Sen gillar jag givetvis inte jargongen heller, men hellre trist jargong och bra praktik än en massa tomma ord.

  3. Ankan juni 9, 2013 den 12:37 e m #

    Jag måste bara få reflektera över uttalandet ”så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt”.
    Vadå pinsamt att det är vitt och svenskt i… Sverige?

    Missförstå mig inte nu igen, det jag menar är bara… varför är det fel att vara en del av sitt eget folk?
    Kom nu inte dragandes med påståenden om att jag skulle vara rasist eller främlinsfientlig. Det är jag inte, tvärtom. Men det utesluter inte att jag bejakar mig, mitt land och vår (faktiskt) svenska kultur.

    Jag tycker att det är fel att skolavslutningar ”avsvenskas”, att man snart inte längre vågar hissa den svenska fanan eller sjunga vår nationalhymn. Ja, det tycker jag och det står jag för.
    Jag tror att just sådana saker får avstånden mellan oss som bor i Sverige att växa, frustrationen att pysa och till slut koka över.

    Varför inte bejaka våra olikheter istället för att försöka få in alla i en medelvägstunnel? Jag är svensk, blond, blåögd, hetero och knegare. Det är jag stolt över och det har jag banne mig rätt att vara!

    • Misstänkte att någon skulle reagera på just den meningen. Jag menar inte svenskt som något dåligt eller något som borde skylas, utan jag menar att det liksom inte fanns någon ens liiite mörkare hudton eller något annat modersmål än svenska representerat i stort sett (förutom min bror som har en biologisk pappa från det forna Jugoslavien och några få till…) och därmed växer ju även barnen upp med en bild av Sverige som inte riktigt kan sägas vara riktig – Sverige är mer mångkulturellt än så och det är viktigt att vi ser det. Ett mångkulturellt perspektiv motsäger inte att vi måste sudda ut precis alla traditioner som är svenska, precis lika lite som att ett genusperspektiv strävar efter ett könslöst samhälle. Allt är inte svart eller vitt.

      Ps. Varför har du bytt mailadress?

      • Ankan juni 9, 2013 den 12:59 e m #

        Har jag? Hoppsan, det är isåfall för att jag sitter vid en annan dator nu. Jag har ett par olika mailadresser. =) Kom ihåg fel helt enkelt.

        Jag använder iallafall samma alias så jag föröker inte ”spela” någon annan.

        När jag gick i skolan fanns bara ”helsvenska” barn de sex första åren. På högstadiet fanns en svart pojke som var adopterad. Han blev inte särbehandlad på något sätt, vi tänkte nog inte ens på det… fast det var många år sedan. I min yngsta sons skola är det (egen uppskattning) säker 20% invandrarbarn. De är en sådan naturlig del av barnaskaran, det är ingen som relekterar över det ens.

        Det är väl så det borde vara? Att ingen ens lyfter på ögonbrynen? Ju mindre sak man gör av det desto mer naturlgt blir det. Tror jag.

      • Ja, visst borde det vara så – men det är svårt att uppnå när 99% av alla i gruppen är ljushyade och har svenskklingande, då blir det per automatik att man talar om ”de andra” när diskussioner om andra landet, kulturer och språk dyker upp. Vi här och de där borta, liksom.

      • Ankan juni 9, 2013 den 6:08 e m #

        När jag fyllde 28 (om jag minns rätt) fick jag en ”Tors hammare” i en lång vacker kedja.
        Jag använde mitt fina halsband dagligen i många år… tills en dag när jag fick rådet att inte göra det.

        Vet ni varför?

        Jo, för att det skulle ses som rasistiskt!

        Jag tog av mitt älskade smycke, inte för att jag varken var eller ville misstänkas för att vara rasist. Nej, utan för att jag blev rädd.

        Rädd att någon invandrare skulle ge sig på mig fysiskt eller verbalt… i efterhand har jag funderat på om varningen verkligen var befogad. Halsbandet vet jag inte var det är efter ett par flyttar under åren, eller om jag än i dag skulle tveka att använda det.

        (Hmmm, vad har detta med dagisvalet att göra?)

      • Helena juni 9, 2013 den 7:40 e m #

        Problemet med vissa symboler som svenska flaggan, nationalsången och även Torshammaren är att de under 90-talet ”kapades” av grupper som verkligen var rasister, man hade hakkors och flaggan på kläderna, stod och heilade samtidigt som man sjöng nationalsången osv. Det gjorde att människor som inte var rasister inte längre vågade använda dessa symboler av rädsla för att kopplas samman med rasisterna. Så vill du vara arg på någon för att du känner att du inte ”får” använda dessa symboler längre, var det på rasisterna.

    • Oj nu skrev jag fel – ”motsäger” skulle det inte stå. Skriver i mobilen. Skulle skriva att vi inte behöver sudda ut alla traditioner osv bara för att vi har ett mångkulturellt perspektiv.

  4. Helena juni 9, 2013 den 12:46 e m #

    Jag tycker egentligen också att det är viktigt med en barngrupp på förskola/skola där barnen har olika bakgrund, så trots att vår förskola är fantastisk på många sätt, bl a med sitt genus- och likabehandlingsarbete, är det synd att gruppen är så väldigt homogen. Det är så lätt att bli bekväm i sin egen trygga omgivning med människor som liknar en själv. Eftersom jag skrev ett inlägg på detta tema för ett tag sedan länkar jag helt fräckt till det istället för att skriva en hel uppsats här 🙂
    https://etttigerliv.wordpress.com/2013/04/05/hej-vit-medelklass/. Vi får göra ”studiebesök” i de närliggande städer med större blandning för att visa att det finns andra perspektiv också 😉

  5. Adam juni 9, 2013 den 2:05 e m #

    Jag vet inte vad ni får lära er på lärarprogrammet men vi har fått lära oss dessa (från mitt kompendium i cognivite science från MIT);

    Normal Variation: “The Three
    Laws of Behavioral Genetics”

    • First Law: All human behavioral traits are
    heritable.
    • Second Law: The effect of being raised in
    the same family is smaller than the effect
    of the genes.
    • Third Law: A substantial portion of the
    variation in complex human behavioral
    traits is not accounted for by the effects of
    genes or families

    Vilket förstås talar emot din huvudtes.

    What’s Heritable in Humans?
    • First law: Almost all individual differences,
    in part (.30 – .80):
    – IQ
    – Personality
    – Life outcomes (divorce, crime, alcoholism,
    smoking…)

    Empirical status of genetic hypotheses
    varies:
    – Species: yes
    – Individuals: probably (“First Law”)
    – Sexes: probably
    – Races: probably not
    • Races diverged recently (< 100,000 years ago)
    • Genetic differences are relatively small:
    – 85% among individuals
    – 8% among ethnic groups within a race
    – 7% within a race

    Genetics & Inequality, cont.
    3. All measured group differences are
    statistical (“bell curves”).
    4. Even if there are group differences, it
    would be irrational, & unethical, to
    discriminate against an individual based on
    the statistics of his or her group.

    Genetics & Responsibility
    1. Bogus defenses for bad behavior are more likely
    to be cultural than biological:
    – The Abuse Excuse, Twinkie defense, Pornography
    made me do it, Black Rage syndrome, …

    Possible Innate Differences:
    • Among individuals
    • Among socioeconomic classes
    • Between men and women
    • Among races
    – Black-white differences in IQ scores
    – Jews vs. gentiles in ethnocentrism, IQ,
    shrewdness
    – Afrocentrism: “Ice people” vs. “Sun people”

    Ernst Mayr, 1963:
    Equality in spite of evident nonidentity is a somewhat
    sophisticated concept and requires a moral stature of which
    many individuals seem to be incapable. They rather deny
    human variability and equate equality with identity. Or they
    claim that the human species is exceptional in the organic
    world in that only morphological characters are controlled
    by genes and all other traits of the mind or character are due
    to “conditioning” or other nongenetic factors. Such authors
    conveniently ignore the results of twin studies and of the
    genetic analysis of nonmorphological traits in animals. An
    ideology based on such obviously wrong premises can only
    lead to disaster. Its championship of human equality is based
    on a claim of identity. As soon as it is proved that the latter
    does not exist, the support of equality is likewise lost.

    Eller har jag missat någonting?

  6. michaeleriksson juni 9, 2013 den 2:13 e m #

    Tänkandet ovan är nästan skrämmande: Istället för att utgå från principen att alla är lika värdan (oavsett vem och vad de är) ska skillnader förnekas. På det sättet kan en sann jämlikhet aldrig nås, utan högst en destruktiv pseudo-jämlikhet analog den som beskrivs i Vonneguts ”Harrison Bergeron”.

    • Vilka skillnader förnekas och av vem? Alla människor är olika varandra, det tror jag nog att alla är överens om och självklart ska vi eftersträva allas lika värde oberoende av kön, hudfärg, funktionsförmåga osv.

  7. Calle juni 9, 2013 den 3:28 e m #

    Åh, vilket svårt val, hoppas ni känner att ni valt rätt.

    Jag har ju två omgångar barn. De första gick i skolor bredvid oss med alla sorters barn ur alla samhällsklasser och ursprung. Jag såg också det som en fördel men med åren så framstod det som inte alls särskilt kul. Vi blev ständigt ifrågasatta över våra livsval och hur vi levde, både direkt men också indirekt – genom barnen. Det blev en plåga att ständigt behöva försvara sig. Dessutom ville vi vara engagerade föräldrar vilket slutade med att vi fixade allt, oavsett om det var fester för barnen eller ändlösa diskussioner med skolledningen om bristande undervisning och mobbning.

    Nu har vi nästa omgång barn på en annan skola som vi valt utifrån pedagogiken. Det är inte gnisselfritt det heller men vi känner att hur vi väljer att leva är ok för det är mer spridning på hur människor lever där. Det är inte bara våra barn som ”inte får” eller ”får”, alla är mer eller mindre engagerade och även om den kulturella mångfalden är snävare så känns det betydligt friare här än på den förra skolan, där det i stort sett var ett krav på hur en skulle leva och hur barnen skulle formpressas.

    Vad jag menar är att hur mycket fint det än står i handlingsplaner och hur engagerade pedagogerna än verkar vara så finns det inga garantier och i slutändan behöver en få känna att en kan vila tryggt i sin tillvaro, utan att för den skull inte våga sig utanför sin komfortzon.

    Fast det är väl ungefär som ni tänker också, antar jag. Det är viktigt med balans.

    • Du har helt rätt i att handlingsplanerna inte säger så mycket om hur det ser ut i verkligheten, men i det område där Adrian går nu är likabehandlingsplanen åtminstone så pass omfattande att det känns som att detta prioriteras. Nu ska han dock byta till en förskola betydligt närmare hem till hösten, och i vårt område är det si och så med likabehandlingsplanen. Får hoppas på vettig och trevlig personal som vi känner oss trygga med helt enkelt… Än så länge är han så himla liten, men ju äldre han blir, desto viktigare känns det med bra pedagogik och ett genomtänkt bemötande. Helt nöjd blir man väl aldrig, det gäller ju ens barn 🙂

      • Calle juni 10, 2013 den 8:54 f m #

        Huvudsaken är väl att personalen är beredd på att prata om saker och ting. Kan man prata så kan man också förändra. Och du lär väl inte vara tyst, antar jag? 🙂

  8. Sandra på Stökboet juni 9, 2013 den 9:00 e m #

    Åh vad jag känner igen mig i alla de dilemman som en ställs inför. Hur tänka och välja när det gäller ens barn? Vi har haft ju som hunnit ha flera olika förskolor, en del bra, andra riktigt dåliga. På vårt nuvarande dagis är det en skön blandning av barn och föräldrar, från olika länder och samhällsklasser. Tyvärr noll genustänk, men vi har bedömt att våra barn känner sig glada och trygga där och det är det absolut viktigaste just nu.

    Jag tycker att vithetsnormen är jätteviktig att lyfta. Känner mig dock rädd för alla de här galna rasisterna som dyker upp så fort en börjar närma sig ämnet. Men sedan tänker jag att om jag, som är etnisk svensk och vit, känner mig rädd för de här människorna hur fan känns det då att inte vara etnisk svensk och mörkhyad och tvingas läsa det de skriver.

    • Ja, men så känns det för oss också nu – tryggheten och att han trivs är prio ett, sedan ett stort plus med lite blandad personal och barngrupp och genustänket får komma som en bonus. Det är ju dessutom något man själv kan påverka en del tänker jag, genom att tipsa om litteratur och smyga in andra synpunkter och råd.

      Håller med om att det känns som att man vandrar lite på minerad mark när det kommer till vithetsnorm och rasism. Hade besök av en del nya läsare igår apropå detta ämne, men inget fullständigt galet tack och lov.

  9. Fredrik januari 28, 2014 den 10:52 f m #

    ”Vithetsnormen” som begrepp är rasistiskt.
    Använder hen det som feminist och antirasist
    så ägnar hen sig åt dubbelmoral.

    • Är det rasistiskt att tala om att det finns en norm i samhället att vara ”vit” (eller ljushyad)? Det handlar inte om att uttrycka åsikter kring hudfärg utan att konstatera att vithet ständigt privilegieras. Dock är det viktigt att lyssna på den antirasistiska debatten tycker jag för att lära sig vilka begrepp som är minst problematiska och därmed har jag exempelvis gått från att använda ”icke-vit” till att använda ”rasifierad”. Extra viktigt att som vit inte ta sig tolkningsföreträde i debatten.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Ännu ett sånt där genusinlägg | mina Sanna ord - juni 10, 2013

    […] om de vore lika – då kommer vi aldrig uppnå jämlikhet/jämställdhet!” Det hände här och det har hänt många gånger tidigare, inte minst i genusdiskussioner. I sak är det ju sant […]

  2. Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst | mina Sanna ord - juni 26, 2013

    […] Det pågår tydligen nåt slags blogg- och feministbråk här på the Internetz. Jag tycks ha missat en hel del under vår vecka i Tyskland, men jag har surfat runt lite hos Kvinnopartaj, Lady Dahmer, Fanny, burgschki, genus Schmenus och några till och jojo, nåt lurt är på gång. Egentligen är det väl inget nytt under solen, utan mycket tycks handla om det här med vilken nivå vi lägger oss på när vi skriver och debatterar, vilka perspektiv vi inkluderar och så vidare. Jag skrev om det tidigare i vår, just apropå att tala så att folk begriper kontra att hålla ”hög nivå”. Men i det senaste har diskussionerna även handlat om feminismen och vithetsnormen, samt huruvida folk (kvinnor) inom feminismen bör hålla ihop (systraskapet!) eller om det är okej, eller rentav bättre, att vi kritiserar varandra och inte alls håller ihop alla gånger. (Lite om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och här.) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: