Ännu ett sånt där genusinlägg

10 Jun

Något som jag har oerhört svårt för är när människor försöker sänka mina resonemang om genus och andra normer (som igår morse: vithetsnormen) med argumentet ”människor är olika, du kan inte låtsas som om de vore lika – då kommer vi aldrig uppnå jämlikhet/jämställdhet!” Det hände här och det har hänt många gånger tidigare, inte minst i genusdiskussioner. I sak är det ju sant – människor är olika – men problemet är att argumentet bygger på att personen totalt har missförstått vad jag står för och försöker belysa. Ofta tycks de som använder detta argument tro att jag vill eftersträva könlöshet eller att allt som heter ”svenska traditioner” ska tillintetgöras. Ja, ni vet vad jag talar om.

Låt mig därför klargöra (ännu) en gång för alla: En stor del i det genusmedvetna förhållningssättet (ja, nu fokuserar jag enbart på det) handlar om att se, acceptera och bejaka det faktum att människor är olika: att flickor är olika varandra, att pojkar är olika varandra, att barn (och vuxna förstås) är olika sinsemellan. Vi kan inte låtsas som om flickor vore en homogen grupp och inte heller pojkar. Detta är fakta och det räcker att noga se sig om i en barngrupp för att upptäcka att inte alla pojkar beter sig likadant och att inte alla flickor har samma intressen – många fler faktorer än biologiskt kön spelar in när vi utvecklar vår personlighet (och biologin hos enskilda individer är mer komplex än ”män har testosteron” – please, kom inte med några tvillingstudier från 1963 eller några bilder på mans- respektive kvinnohjärnor, för om det vore så enkelt att alla män var så och alla kvinnor si och alla var nöjda med det hade vi inte ens haft den här diskussionen).

Det är även fakta att det finns personer som påtvingats en social könsroll under hela sin uppväxt och mått skitdåligt över det, att det finns personer som föds i en kropp som inte överensstämmer med könsidentiteten, att det finns (cis)tjejer som sorteras in i tjejgruppen fast de mycket hellre vill vara i killgruppen (och blir trakasserade/hånade/ifrågasatta när de påtalar det) och att det finns mängder med människor som under hela sin uppväxt och även långt in i vuxenlivet dolt sin icke-heterosexuella läggning på grund av den starka heteronormen som liksom hör ihop med tvåkönsnormen.

Dessutom är en grundtanke i det genusmedvetna (och i det övergripande normkritiska) förhållningssättet att sträva efter en trevligare värld, ett gott bemötande, respekt gentemot andra människor och att motverka hierarkier mellan människor utifrån exempelvis kön och sexuell läggning. Det handlar inte bara om att göra det bättre för ”avvikarna”, utan för alla – det vill säga även personer som lever upp till köns- och sexualitetsnormerna. Dessa känner i många fall en enorm press att leva upp till ett kvinnligt respektive manligt ideal. Ideal som dessutom kan vara förbannat destruktiva; som leder till självsvält, dålig självkänsla, fulfobi eller skönhetshets, som gör att vissa unga killar tror att det är coolt att slåss men ocoolt att gråta och att tjejer som ligger med ”för många” eller klär sig på ett visst sätt kallas hora. Ja, jag skulle kunna räkna upp mer, men det känns överflödigt eftersom både jag och många andra har skrivit om det tusen gånger förr.

Vissa som använder det inledande argumentet vill hävda biologi just, att vi måste värna om mäns och kvinnors biologiska olikheter och att det är genom att bejaka dessa olikheter som vi kommer kunna uppnå jämlikhet till slut. Men jag har liksom aldrig fått några direkta förslag på hur vi ska göra detta och samtidigt inkludera alla personer som bryter mot normerna (eller förlåt, eh biologin?!). Och inte heller några tydliga svar på vad exakt det biologiskt manliga består i och som är så oerhört viktigt att värna om, eller vad som är så grundläggande biologiskt kvinnligt och därmed superviktigt att alla kvinnor lever upp till (och endast kvinnor, obs!). Det faktum att det är fler män än kvinnor som använder fysiskt våld och begår sexualbrott – ska vi förklara det med att ”vissa män är såna av naturen!” och sedan låta det fortgå, straffa förövarna i efterhand istället för att försöka få bukt med sådant beteende på förhand? Att män oftare stänger inne sina känslor snarare än att prata om dem – ska vi inte jobba för att förändra det heller, som ett led i att förbättra mäns hälsa? Unga tjejer och kvinnor som är livrädda för att bli feta, gamla, rynkiga och lägger ner en halv förmögenhet på smink och skönhetsprodukter, enormt med tid samt en stor portion ångest för att göra sig till för mäns och varandras skull – är det också biologiskt och därmed något som bör bejakas?

Jag förstår helt enkelt inte, och nej, jag vill inte ha några svar här nu som utgår ifrån något som någon annan tror att jag tycker, och inte heller några biologiska faktarapporter som bevisar hur det egentligen ÄR, för biologi är inte allt även om det förstås är en del av oss. För övrigt tycker jag att det är tämligen ointressant vad som är vad – det viktigaste är väl att vi jobbar mot förbättring?

Slutligen: Jag ser ingen poäng med att lära mitt barn att det är omanligt att läsa skönlitteratur, att män inte gråter, att heterosexualitet är det eftersträvansvärda alternativet eller uppmuntra fysiskt våldsamt beteende (vare sig i mindre eller större skala). Att jag lär honom motsatsen innebär inte att jag försöker göra honom könlös, förnekar att han är pojke eller lär honom att det är dåligt att vara man, för man kan du vara på väldigt många sätt – och det viktigaste är att du mår bra samt förstås att du aldrig skadar någon annan.

Fan, nu blev det sådär långt igen…

Annonser

13 svar to “Ännu ett sånt där genusinlägg”

  1. Ankan juni 10, 2013 den 6:20 e m #

    Alltså… allvarligt talat. Inte är det väl ändå så många som i dag tutar i sina söner att det är omanligt att läsa litteratur eller att män inte gråter?

    Mina pojkar har gjort och gör än idag båda delarna och då är de 80- respektive 90-talister.
    Jag tycker uppriktigt synd om de pojkar som inte får läsa eller vara ledsna, men jag tror att det är väldigt få i dag. Jag hoppas iallafall det.

    Jag har levt med en mycket våldsam man under några år (dock inte pojkarnas pappa). Sönerna, speciellt den yngsta, har sett mycket mer än någon borde göra vilket har gjort honom till något av ”tjejernas väktare”. Till och med fick han diplom i skolan en gång som ”klassens hjälte” när han räddade en liten tjej från ett gäng ”arga pojkar” som av någon anledning tänkte ge sig på henne.

    Tyvärr har han ett brinnande hat mot mannen som gjorde detta. Ett problem vi arbetar med.

    Ibland har jag funderat på vad som gjorde honom till den vandrande djävul som han var, några svar har jag inte.
    Förhoppningsvis fungerade den sk ”ros-metoden” på honom. En behandlingsmodell de har i fängelset för män dömda för just dessa brott.

    Jag har ingen bestämd teori om varför han slog, spottade och våldtog. Men, ibland anade jag att det berodde på känslor han aldrig fått släppa ut som ung. Bland annat en obefintlig kontakt med sin mor talade för det… och ickekontakten med de två vuxna döttrarna.

    En stackars pojke som inte fick gråta och leva ut sina känslor… blev ett monster som två gånger höll på att ta mitt liv.

    • Tyvärr så är det en hel del pojkar/killar jag möter som definitivt aldrig skulle visa några andra känslor än glädje och ilska inför exempelvis klassen. Och det där med läsningen märker jag också hela tiden är ett problem – många föräldrar till söner tycker att idrottsträningen går före, och det märks på dessa pojkars läsförståelse. Läs gärna mitt inlägg om just läsning, där utgick jag ifrån Gunilla Molloys artikel i DN – hon är kunnig inom det området.

      Vilken sorglig historia du berättar! Alla vi som har söner, eller ja: BARN måste verkligen överrösa dem med kärlek och visa dem att det är viktigt att prata om hur man mår, att knyta an till andra. Jag känner själv personer i min närhet som menar att deras söner ”inte har det behovet, de är ju killar!” och det tror jag inte ett smack på.

  2. MillanDeluxe juni 10, 2013 den 8:07 e m #

    Du skriver väldig bra och på spiken.

    Din ”lesbiska röst” behövs! Den presenterar en homotjej som inkluderar hela samhället i sina texter och förespråkar vidsynthet, respekt och människors lika värde. Jag har inte letat men så fort någon bloggare är lesbisk ”and don’t care” blir det alldeles för högljutt, ohövligt och ofta vulgärt. För att inte säga barnsligt. Jag drar öronen åt mig och fortsätter ignorera ”arga kvinnor med hår under armarna”

    Mn jag kan fortfarande inte smälta att en kvinna blir till man men samtidigt vill bli mamma. Det är freaky..

    • Vad roligt att höra! Mitt mål är att vara kritisk men pedagogisk och nå många så det är roligt att höra att det går hem 🙂

      Du behöver inte förstå dig på transmän som vill vara gravida – jag har svårt att förstå mig på kvinnor som pallar och vill föda tio barn, men kul för dem liksom 😉 Så länge vi inte aktivt ifrågasätter eller fördömer andras sätt att leva är dessa funderingar och frågetecken förstås helt okej.

      • MillanDeluxe juni 22, 2013 den 9:27 e m #

        När jag tappar hoppet går jag in på denna bloggen och läser några rader, reflekterar och blir oftast alldeles varm.

        Hjärta dig!

      • Åh tack!! Vilka jättefina ord! Värmer!

  3. presens juni 10, 2013 den 8:50 e m #

    Det känns som om mitt mantra på sistone är: Det finns många sätt att vara tjej på.

  4. Erika juni 10, 2013 den 10:33 e m #

    Jag gillar dina långa inlägg:) Jag förstår verkligen inte hur människor kan få genusmedvetenhet till att en vill att alla ska vara lika – den röda tråden överallt där det pratas om genusmedvetenhet är ju att alla ska få var som de vill och inte begränsas av normer? Och jag måste säga det igen: Lyckos dina elever! Tänkte också tipsa om det här ifall du inte har sett det än: http://mina33anledningar.com/

    • Härligt att höra 🙂
      Nej, jag fattar det inte heller. Helt uppenbart vill de inte förstå, för de har redan bestämt sig för vad vi tycker. Man får gärna slå ett slag för biologin – men jag känner såhär: Och? Skulle det innebära att uppfostran av barn är heeelt onödigt då eller? Ett lotteri vem man blir och det har absolut ingen betydelse om dina föräldrar kramar dig som liten eller inte, om du får mycket uppmärksamhet eller lite? Nä, det där tror jag inte för ett ögonblick på. Självklart är vi mer komplexa än så. Jaja.

      Tack för tipset! Har inte sett tror jag…

  5. Calle juni 10, 2013 den 10:47 e m #

    Oj, hoppsan, såg inte att du tagit bort kommentarerna jag skrev till ”The smartass”. Du får ta bort mina också om du vill så behöver jag inte framstå som en sån där kuf som går omkring på stan och pratar för sig själv.

    (Det ser ju faktiskt ut som om jag skriver så där dumt till dig, ju!)

  6. Calle juni 10, 2013 den 10:48 e m #

    Men hallå, nu kommer mina kommentarer i fel ordning också!
    Nu går jag och lägger mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: