Föräldraledigheten, heteronormen och feminismen

13 Jun

Inne hos Lady Dahmer pågick igår diskussioner om föräldraskap och feminism, och jag kom osökt att tänka på en av mina 33 anledningar:

15. För att heteropar som utan problem skulle ha råd att dela på föräldraledigheten ändå väljer att kvinnan ska stanna hemma hela pga ”han tjänar mer”.

Det här är faktiskt något som stör mig. Jag menar inte att kasta skit på enskilda familjer som av den ena eller andra anledningen tvingats göra så att den födande föräldern tar hela föräldraledigheten, men jag är fullkomligt övertygad om att väldigt många heteropar som i dagsläget inte delar lika absolut skulle kunna. Ofta hör jag gravida kvinnor säga att de kommer ta hela ledigheten (eventuellt tar han ett par månader under sommaren) endast på grund av att han ju tjänar mer, att det inte riktigt passar i hans jobb just nu eller liknande – och då undrar jag: Har de ens tänkt tanken att de kan göra annorlunda? Det kanske ”inte riktigt passar” i hennes jobb heller? De behöver inte dela fifty fifty, men kanske kan han vara hemma någon dag i veckan tillsammans med mamman och barnet? Eller tycker de helt enkelt inte att det är viktigt? Är det mamman själv som helst inte delar med sig, eller är det pappan som inte tror att han fixar att ta hand om ett litet barn hela dagarna/som inte är intresserad/som är rädd att vara ensam pappa på lekplatsen?

Jag är själv inte hetero och ibland inser jag att det är en ”brist” eller vad jag ska säga. Jag är bra på att belysa heteronormen, men jag kan förstås inte sätta mig in i hur det är att leva i ett heteroförhållande. Är det annorlunda? tänker någon, och ja, det är klart att det kan vara annorlunda. Vi är alla mer eller mindre påverkade av normer som format oss till dem vi är – män eller kvinnor – och förstås har barnet i en heterofamilj oftast kommit till på ”det traditionella sättet” och kanske inte ens varit fullt ut planerat – vilket också kan spela in när ledigheten delas upp. I vårt fall var det så otroligt självklart att vi skulle dela prick lika – jag bar ju barnet i magen, och då kändes det viktigt att min fru fick sin beskärda del av föräldraledigheten, liksom. Jag ska inte säga att det var lätt för mig, amningen hade inte hunnit fasas ut när det var dags för byte (Adrian var då 7 månader), kroppen var fortfarande inte helt intakt och känslomässigt var jag inte heller fullt ut redo. Men ett bra jobb dök upp och min fru kände sig väldigt sugen på att vara ledig. Den ekonomiska frågan tänkte vi inte ett skvatt på (inte så konstigt kanske, jag tjänade vid tillfället 17500 kronor före skatt och hon 24000 – inte direkt några jättepengar att tala om). Under min inledande ledighet var hon även hemma med mig varje fredag, och jag gjorde likadant när hon tog över.

Nu menar jag inte att vi gjorde det bästa och att detta skulle kunna passa för alla, självklart inte, men jag vill på något vis belysa att det ofta kan handla om prioriteringar av vad som är viktigt snarare än rent ekonomiska och praktiska aspekter. Är den ena föräldern arbetslös, pluggar, precis har fått ett nytt jobb eller liknande, självklart ser läget annorlunda ut (och vissa bebisar är förstås totalt amningsgalna hela första året). Men jag pratar om alla dessa par där båda har fasta anställningar, bostad och hyfsad ekonomi men som av ren slentrian och konvention väljer att den födande ska vara hemma hela eller den absolut största delen av ledigheten – ett beslut som båda föräldrarna är ansvariga för.

Och varför är det så jäkla viktigt att föräldraledigheten delas något sånär lika då? Eller att man åtminstone ifrågasätter den klassiska uppdelningen på ett eller annat vis? Tja, det är väl egentligen rätt självklart. Till att börja med de ekonomiska aspekterna – att kvinnan blir den som går med minskad inkomst månad ut och månad in (eller år ut och år in om det blir fler barn), men även förstås hennes attraktionskraft på arbetsmarknaden som påverkas av att hon går hemma eller ”riskerar” att föda barn. Dessutom detta: Hur många av er som läser har själva eller känner någon som har en frånvarande pappa? En pappa som lämnat familjen innan födseln eller under de första småbarnsåren? En varannan helg-pappa? En pappa som jobbade mest hela tiden och som bara fanns där då och då? En pappa som man inte riktigt ville/vågade/kände att man kunde prata om livsviktiga saker med? Jag har hört historier i varje kategori minst en, men ofta både två och tre gånger. Självklart finns även frånvarande mammor, det är inte det jag säger – men visst är det betydligt vanligare med den där frånvarande pappan. Att säga att detta inte har att göra med synen på pappan som den sekundära föräldern vore att ljuga, eller i alla fall att vara rätt naiv.

Sedan finns förstås många som vittnar om en skitjobbig mamma, eller en rätt anonym mamma som fanns där hela tiden fast liksom i det tysta, medan pappan var den där föräldern som inte alltid fanns på plats – men när han väl var där så hände det jämt något skoj. Mamma däremot hittade aldrig på roliga saker, hon bara oroade sig, fixade med hemmet, maten, inbjudningar, tjatade om gympapåsen och om att inte sova bort hela dagen. Här handlar det förstås om samma sak: Mamman tas liksom för given och kanske även är rätt slutkörd av allt ständigt ansvar, medan den sekundära föräldern – pappan – har ork att göra det där lite skojiga.

Lady Dahmer svarade mig i en kommentar att vi inte riktigt är där politiskt och att vi inte kan göra enskilda individer ansvariga för att förändra situationen när det kommer till föräldraskap och jämställdhet, men alltså – det är väl både och? Ni vet att jag avskyr det ständiga tjatet om individens ansvaaar – men samtidigt är vi individer samhället och i vissa fall kan vi såklart göra skillnad själva, eller åtminstone bidra till förändring. Dessutom är det ju så att om jag ”begär” eller uppmanar en person i privilegierad position, såsom en vit medelklassman i en heterorelation, att göra en uppoffring i jämställdhetens namn (om man kan kalla det ”uppoffring” att vara hemma med sitt barn) så är inte det samma sak som att mena att en kvinnlig undersköterska minsann får löneförhandla bättre om hon vill förändra löneläget på arbetsmarknaden. Eller hur? Jag talar alltså inte, vilket jag sa inledningsvis, om alla enskilda familjer utan om de som faktiskt kan men som inte ens reflekterar över att det går att göra annorlunda.

Jag och min fru har vunnit massor på att båda fick känna på att vara föräldralediga, vi förstår båda ansvaret och hur jävla slitigt det kan vara att ”bara” vara hemma med ett barn. Jag hade amningen, den trasiga kroppen och alla hormoner, min fru hade barnet som just började krypa och sedan började gå, ungen som behövde miljöombyten och som måste passas på hela tiden så att det inte hände nåt.

Till syvende och sist är det vi själva som väljer (och jag talar fortfarande om oss privilegierade) och vi kan inte döma någon för hens val. Däremot tycker jag att det är viktigt att uppmana till reflektion kring val och beslut – varför gör vi såhär och hur kommer det påverka oss själva socialt och ekonomiskt? Och hur kan våra val på sikt faktiskt påverka hela samhället?

Annonser

27 svar to “Föräldraledigheten, heteronormen och feminismen”

  1. Sandra på Stökboet juni 13, 2013 den 9:14 f m #

    Jag håller verkligen med. Johan skrev precis också ett argt inlägg om ungefär samma sak 🙂 Det handlar ju faktiskt BARA om att män måste ta sitt ansvar, inte att skuldbelägga oss kvinnor som i alla tider sett till att barn, familj och hem fungerar. De individuella förklaringarna till att inte dela föräldraledigheten är lika rimliga som förklaringen att vi kvinnor rakar hela kroppen för vår egen skull.

    • Ska in och läsa när jag hinner!

      Men visst är det ett känsligt ämne, märker jag, och som jag även belyser TRE gånger i inlägget så finns det ju många familjer som inte kan dela varken mer eller mindre, och dessa ska naturligtvis inte skuldbeläggas. Men att bara peka på att vi måste få välja, som de vuxna och kompetenta individer vi är, och att ingen ska få komma och påpeka något alls… hur kommer vi då få till stånd någon förändring?

  2. Maax juni 13, 2013 den 9:37 f m #

    Kommer osökt att fundera på hur det hade varit för mig och min familj om samhället sett lite annorlunda ut när jag föddes. Det är ändå inte så länge sedan, jag är född 90.
    När min mamma blev gravid med mig kom min pappa plötsligt på att han måste bli ”en riktig man” och familjeförsörjare. Han hade ingen utbildning, men beslöt sig för att den pappa som hans barn skulle vara mest stolt över, skulle vara polis. Vi bodde i Jämtland, och polishögskolan låg i Sthlm… Sagt och gjort, när jag bara var några månader försvann han 70 mil bort, och kom hem någon helg ibland. Enligt min mamma var jag runt ett år innan jag riktigt förstod att den där figuren som dök upp ibland faktiskt hörde hemma i min värld.
    Däremot var det aldrig tal om att min mamma skulle ”göra karriär”, inte heller sedan vi faktiskt flyttat ut till en sthlm-förort när jag var 6, för att komma närmare pappas jobb och liv. Nej, hon var ju ”nöjd” med vad hon hade. Till skillnad från min pappa som som aldrig blev nöjd, och sökte sig högre upp och längre bort, för att fylla något typ av macho-ideal.

    • Intressant… Och hur artade sig er relation under din uppväxt sen? Alltså både relationen med din mamma och med din pappa? (om du vill skriva något om det, vill säga, länka gärna till något inlägg om du redan avhandlat det tidigare!)

      • Maax juni 13, 2013 den 10:15 e m #

        Har nog inte skrivit något inlägg om just det i min egen blogg, men det kanske kommer 🙂
        Kort kan jag väll säga att min pappa var en någon som under hela min uppväxt, och fortfarande, dyker lite då och då när han känner för det.
        Mina föräldrar skildes när jag var tio, och min lillebror sju. Ett tag var vi sk varannan-helg-barn, men sedan blev det snarare lov och en del stunder så och då, när han hade tid. Intressant vad det gör med föräldrarollen, både mamman och pappan. Hemma hos mamma var ju hemma för oss, även när vi flyttade runt. Det var aldrig tal om annat än att vi skulle ha egna rum, vara skrivna där och att hon skulle ha ett slags huvudansvar, vara förälder (skriva under papper, gå på utvecklingssamtal, mm) medan att åka till pappa var att åka just bort, till hans hem. Där var det inte på samma sätt, det var inte tal om att få egna rum, eller ha specifika egna saker där egentligen. Fanns en del gamla förlegade leksaker, och en våningssäng i gästrummet. Och det var med pappa allt roligt hände, äventyrsbad, bio, djurparker, resor..
        Men när min lillebror i tonåren blev stökig var det en lösning att han fick flytta till pappa, för han behövde ju säkert en stark mansfigur…
        Idag träffas jag och min pappa ganska sällan. Vi lever rätt separata liv. Min lillebror och han har en närmare relation, men jag märker tydligt att när det kör ihop sig för någon av oss, tillexempel om vi akut behöver låna pengar eller har problem med något, är det mamma vi vänder oss till. Märkligt egentligen, då pappa tjänar betydligt mer. Men tilliten och förtroendet finns inte på samma sätt. Av pappa får man för att han känner för att bjuda till, av mamma kan man få för att man litar på att hon alltid är där oavsett vad.

        Men visst kan jag säga att det normer, könsroller och syskonroller osv har satt tydliga spår i alla relationer i min familj, absolut.

  3. Caranlachiel juni 13, 2013 den 9:41 f m #

    Håller också med till 100%. När vi gick på Försäkringskassans utbildning inför vårt första barns ankomst (nedkomst?) så började vi räkna på det, och kom fram till att det krävdes åtskilliga tusenlappar i löneskillnad för att det skulle påverka ekonomin med mer än någon 500-lapp i månaden. Och oerhört många familjer har råd att avvara 500 kr i månaden, särskilt om det innebär att pappan får en bättre relation med sitt barn. Dessutom är det många familjer där löneskillnaderna inte handlar om många tusenlappar…

    Jag vet åtskilliga män i min närhet som jag uppfattar känner sig överkörda av sin partner, jag känner av en sorg i deras röst när de på frågan om när de ska vara pappalediga svarar att det blir nog inget. Korthuggna svar, som om de vill verka säkra och bestämda, men med en underliggande ledsenhet över att inte få vara med sitt barn under en förlängd pappaledighet.

    Jag och min man har turen att ha nästan på kronan lika mycket i lön, och dessutom arbetsplatser med generösa flextider och förtroendearbetstid. Detta har inneburit att vi kunnat dela på föräldraledigheten 50/50, och inte i stora chok utan från början. Halva veckor var. För oss har det funkat hur bra som helst och jag önskar att fler hade möjligheten att göra så. Tyvärr tror jag som du säger att många har möjligheterna, men inte kommer på tanken ens…

    • Visst är det så, i familjer som har det hyfsat/gott ställt är ekonomin ofta det minsta problemet, tror jag. Och visst måste det ligga i båda föräldrarnas intresse att vilja dela (mer eller mindre), om den ena föräldern är helt bestämt på hur hen vill ha det och den andra inte har något att säga till om… inte helt jämställt kanske. Men visst, det är ingenting som vi utomstående kan komma och säga något om, det är förstås deras sak.

  4. Maria juni 13, 2013 den 10:26 f m #

    Oj, too long didnt read, men anledningen till att vi inte delat lika är för att vi är vuxna människor som bestämmer över våra egna liv. Varför ska jag motivera mig för någon? Givetvis ska du ge fan i hur vi delar upp arbetsbördan/mynten i vårt hem.

    • Självklart ska jag det, och det skriver jag ju också tre ggr i inlägget. Men jag hoppas att huvudsyftet och poängerna ändå gick fram, och jag antar (hoppas) att det är fler än jag som ser problemet med att runt 80% av föräldraledigheten i Sverige tas ut av kvinnor och att pappor i många fall ses som sekundära föräldrar, även om det såklart är bättre nu än förr.

  5. Knyttet juni 13, 2013 den 10:56 f m #

    Jag vet att det är en ganska känslig fråga och att man betraktas som en något sämre feminist om man tycker som jag, men jag tycker att det bör vara upp till individerna att själva välja hur man delar upp ledigheten. Visst anser jag det vara önskvärt att man delar mer lika men ideal och behov krockar ibland… och jag tycker att friheten att välja är viktig.
    I vårt fall var jag hemma mycket större del av tiden eftersom jag hade fast arbete och min man hoppade mellan vikariat och riskerade att hamna utanför arbetsmarknaden om han var hemma… men han tog igen det genom mycket tid med sonen efter arbetet. Och jag tycker det är viktigt att komma ihåg att man inte behöver vara en frånvarande eller icke-engagerad förälder bara för att man inte tar föräldraledigt.
    Nu ser arbetssituationen annorlunda ut och hade vi fått ett till barn idag hade vi antagligen delat lika, men det vill jag skall vara ett val.
    Visst hoppas jag också att det skall bli lika naturligt för män som för kvinnor att vara hemma med barnen och visst hade det gått snabbare om man tvingades till det…. jag tycker inte att det är ett bra alternativ då olika familjers situation ser olika ut och verkligheten är mer komplex.

    • Nej, du är verkligen ingen dålig feminist och ni har verkligen ingenting att skämmas för. Skrev tre ggr i inlägget ju att varje enskild familj har sina förutsättningar och att det är upp till var och en, men om strukturer ska förändras så måste ju vi som kan hjälpas åt. Eller ja, så tycker i alla fall jag! Precis som du själv skriver så hade ni högst ”giltiga” (låter ju konstigt, men ja) skäl att dela som ni gjorde – och ni är ju båda två högst närvarande föräldrar ändå utifrån allt du skriver.

      Menar alltså inte att trampa enskilda personer på tårna, men vill gärna uppmana berörda till eftertanke.

      • Knyttet juni 13, 2013 den 11:38 f m #

        Det var inte meningen att det skulle vara som en kritik på ditt inlägg, även om det kanske lät så. Är så svårt när man skriver för ”tonläget” går inte alltid fram. Jag tyckte att ditt inlägg var klokt och välskrivet, som alltid, men har bara annorlunda syn på det hela.. Eller en annan syn till viss del i alla fall. Tror att vi i grunden tycker ganska lika. 🙂

      • Ja, jag tycker också vi verkar ha samma syn. Som jag skriver i inlägget kan ju så vansinnigt många faktorer spela in – arbetslöshet, studier, nya jobb, vikarieanställning (som i ert fall), men jag syftar ju främst på alla andra… och de som faktiskt inte ens funderar, utan bara följer gamla konventioner och kanske till och med har uppfattningen om att föräldraledighet ÄR en mammasak.

  6. presens juni 13, 2013 den 1:04 e m #

    Jag tycker självklart att det är upp till varje familj att välja och bestämma själva, men det känns ganska surt, måste jag säga, att vara med och betala för att andra människors val ska påverka mig, som varandes en del av det här samhället, negativt. Att kvinnor i allmänhet tar mer föräldraledighet och mer vab påverkar arbetsgivares syn även på mig som individ (drygt trettio, ett barn i treårsåldern) oavsett om jag vill ha fler barn eller inte, och oavsett om jag delar ledighet med min partner.

    Självklart finns det en mängd olika anledningar till att olika föräldrapar inte vill dela, och på individnivå kan jag förstås förstå det – men sen börjar man skönja ett mönster. Om han pluggar och inte hon så tar hon mesta FL för att han ”ändå är hemma så mycket”. Om hon pluggar men inte han så tar hon mesta FL för hon ”ändå bara pluggar”. Om han är egenföretagare tar hon mesta FL för att han ”inte kan förlora kunder”. Om hon är egenföretagare tar hon mesta FL för att hon ”ju har ett så flexibelt jobb och kan styra sin egen tid”. Jag önskar att folk åtminstone kunde vara ärliga. ”Jag tar mesta föräldraledigheten för att jag vill vara hemma med barnet och han helst vill jobba.” Fine. Jag begriper det inte, men fine.

    Vad gäller kontakten med barnet så har givetvis Knyttet en stor poäng – man behöver inte vara frånvarande eller oengagerad bara för att man inte är föräldraledig. Den som inte är föräldraledig (oavsett om hen inte är det alls, eller bara inte ”just nu”) måste förstås, om hen vill vara en engagerad förälder, jobba för det och lägga tid och energi på barnet. Men det går ju inte att förneka att det är *lättare* om man faktiskt är föräldraledig.

    (Om vi nu mot förmodan skulle ha ett barn till skulle jag vilja dela mer av hela tiden. Jobba halva veckan var, helst – gärna vara hemma ihop minst en månad, helst åtminstone två, och sen dela.)

    • Caranlachiel juni 13, 2013 den 2:28 e m #

      Du har en väldigt bra poäng här – att kvinnor som grupp får lida för att många kvinnor gör val som påverkar oss andra negativt. Jag har aldrig tänkt på det så. Ännu ett argument att flika in i såna här debatter alltså, tack för det! 🙂

  7. Helena juni 13, 2013 den 1:17 e m #

    Jag tycker det är en jättesvår fråga det här med hur man ska få fram en mer jämn fördelning av föräldraledigheten. Jag tycker egentligen att det borde vara upp till var hur man vill dela och att det ska vara ett individuellt val, samtidigt som det är helt uppenbart att det inte händer något så som det ser ut nu. Och Presens har definitivt en poäng i att oavsett hur förutsättningarna för en viss familj ser ut blir det lätt att de ändå blir ett argument för att mamman ska vara hemma mest.

    Ser jag till vår familj hade det varit ett stort problem för oss om vi inte hade kunnat välja själva hur vi ville fördela föräldraledigheten. Planen var att dela i stort sett lika, men ett flertal omständigheter (vi kan kalla det lagen om alltings jävlighet) gjorde att vi blev tvungna att göra så att sambon började jobba igen efter tre månaders ledighet och jag tog över ledigheten igen. Det grämer mig fortfarande att det blev så, även om mitt barn har en pappa som är väldigt närvarande i hennes liv och de har en mycket nära relation ändå. Men det gör också att jag är kluven till lagstadgad delning av föräldraledigheten, eftersom jag vet hur verkligheten kan se ut.

    Frustrerande svår fråga!

    • Håller med dig! Och alltså, att jag skrev ”dela lika” kanske var lite dumt, för jag menar inte att det måste vara målet. Men dela likaRE än det görs idag i alla fall 😉 Det lagstadgade tycker jag också är svårt, är inte helt positiv till det…

  8. Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok juni 13, 2013 den 6:21 e m #

    Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har. Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv. Face it, liksom. (ja jag vet ju att DU vet det Sanna, men alla som protesterar…). Jag är helt för att ha en striktare fördelning i föräldraförsäkringen, eftersom det faktiskt inte alls handlar om tvång. Båda föräldrarna har rätt att vara hemma med barn i ett och ett halvt år efter födelsen, alldeles oavsett hur föräldraförsäkringen ser ut. Det är så lagen ser ut. Föräldraförsäkringen handlar om vad vi tycker att det är rimligt att spendera skattepengar på. Och jag tycker inte att det är rimligt att spendera skattepengar på sånt som så tydligt cementerar könsroller och bidrar till ett ojämställt arbetsliv.

  9. Hannah Gånge juni 14, 2013 den 3:25 e m #

    I vår familj har vi gjort valet att jag är hemma och min sambo arbetar. Vi har pratat mycket om det innan och för oss fungerade det bäst så. För oss har det faktiskt både med pengar att göra och att det är inte säkert att sambon har något jobb kvar om han är borta från sin bransch i tex ett halvår. Reklambranschen väntar ju inte på att han är hemma, utan då går de till någon annan.

    Förslaget om att man måste dela lika skulle för oss innebära att vår son skulle behöva förskoleplats vansinnigt tidigt. Nu snålar vi verkligen med dagar för att han ska kunna vara hemma länge. Jag tänker absolut inte ha dåligt samvete för detta, vi gör det som blir bäst för oss.

    • Men det positiva med hans jobb är ju också att han kan vara hemma med er en del på dagarna vad jag förstått, det går ju inte direkt i ditt och mitt yrke.

    • (men en fråga som är lite intressant att ställa sig är om ni – eller någon annan i er sits – hade gjort tvärtom om du jobbat i reklambranschen och din sambo varit lärare/annat ”vanligt” yrke – om han hade tagit hela ledigheten då? Förstås inget som går att svara på, men värt att tänka på 🙂 )

  10. Sarah juni 16, 2013 den 9:28 f m #

    Så bra!!

    Lever tillsammans med min man o våra två små barn (2 år 10 månader och 9 månader) och har än en gång förundrats över hur oerhört lite män tar ut föräldraledigheten.

    Vi bor i ett område med hög inkomst och där de flesta föräldrar är sammanboende. Superbra grund för delad föräldraledighet tänker jag då vi får vårt första barn, men nehej, det går inte alls det för ”vi har inte råd”, ” det passar inte mannens jobb” och även ”jag vill ta hela ledigheten” (vad är det för mespropp till karl som låter kvinnan bestämma över hans föräldraroll)!!!

    Min man tar halva föräldraledigheten, och så vet han också hur man ger en alvedonsupp, vart vantarna ligger och vilka sånger som är på tapeten just nu!!

    (Min Pappa var den första Pappan i Haninge Kommun att ta ut föräldraledighet på 70-talet, Bästa Pappan)!!!

  11. Hannah gånge juni 16, 2013 den 2:24 e m #

    Om jag hade ett liknande jobb som min sambo hade jag varit tvungen att gå i tjänst tidigt, annars hade ju inte jobbet funnits kvar. Hade nog varit hemma lite i början iaf så kroppen får läka och vila efter graviditeten. Sen tycker jag det är synd att de som faktiskt KAN inte delar mer lika.

    • Arbetsmarknaden MÅSTE tamejsjutton tänka till lite mer och inte bestraffa människor pga barnafödande och att man spenderar tid med sina barn. Det är ju helt idiotiskt – för vad går livet ut på egentligen? Inte att jobba i alla fall…

Trackbacks/Pingbacks

  1. Det här med föräldraledigheten och jämställdheten igen då… | mina Sanna ord - juni 13, 2013

    […] gärna in kommentarerna till förra inlägget och kommentera själva, flera intressanta synpunkter och tankegångar har dykt upp […]

  2. …om män, kvinnor och föräldraledighet | fråga ugglan - juni 16, 2013

    […] lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och […]

  3. Femmånadersjubileum! | mina Sanna ord - juni 28, 2013

    […] Föräldraledigheten, heteronormen och feminismen […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: