Feminism på lika villkor? Spretiga reflektioner med ett uns av bitterhet.

14 Jun

I fredags bubblade frustration inom mig igen. Frustration över att inte ens vi som på ett eller annat vis tänker, gör och engagerar oss feministiskt låter alla delta på lika villkor i den feministiska kampen (eller i det feministiska arbetet, om man så vill). Även inom den så otroligt breda feministiska rörelsen så består normerna och maktstrukturerna liksom, och för mig är det rätt ofattbart. Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla. Jag säger inte att jag är någon övermänniska som hela tiden i alla lägen lyckas få in alla perspektiv, verkligen inte – men jag försöker inkludera mer än bara ett perspektiv när jag kan.

Kön och sexualitet engagerar mig mest, och då belyser jag som bekant ofta cisnormen och heteronormen, men jag vill och försöker verkligen tänka även på normer kring hudfärg, etnicitet och funktionsförmåga. Och alla behöver förstås inte vara experter på allt – men då gäller att de andra perspektiven också får synas i det offentliga, att någon annan får belysa dem. Någonstans där landade min ”huvudpoäng” som jag publicerade i fredags – huvudpoängen till ett inlägg som jag sedan aldrig postade.

Det jag tänkte skriva om i fredags och faktiskt författade ett inlägg om, men som jag inte riktigt blev nöjd med och därför inte lät er ta del av, tog sin utgångspunkt i att Stökboet, som verkligen är en av mina favoritbloggar, skrev ett jättebra inlägg om pappornas ansvar för hus, hem, barn och föräldraledighet i torsdags – och det var ett lite roligt sammanträffande att jag också skrev om detta, utan att ha sett deras inlägg. Skillnaden var att mitt inlägg lästes av kanske 300 pers, medan Stökboets delades av hur många som helst och dessutom länkades till av Bloggkommentatorerna. Varför tar du upp detta, du bittra kvinna? tänker någon, men nej, jag är absolut inte bitter – för jag tycker mycket om deras välskrivna inlägg och delade det både på twitter och facebook. Det fascinerande i sammanhanget är att Stökboets inlägg författades av Johan, pappan i familjen, medan mitt inlägg förstås skrevs av mig, en mamma.

Utifrån det tänkte jag sedan skriva om hur detta lilla exempel visar hur mycket det törstas efter och verkligen behövs manliga röster i den feministiska kampen. Frågan om delad föräldraledighet är ingen mamma- eller kvinnofråga, det är en föräldraskapsfråga och pappor i en heterorelation måste ta sitt ansvar och se till att det blir så (tillsammans med sin partner, of course).

…men, jag tänkte även belysa hur detta visar att frågan tas på större allvar och blir mer hyllad när det är en man som tar upp den. Och med de orden tänkte jag sedan lämna exemplet Stökboet, för det fick liksom bara bli mitt avstamp och egentligen handlade mina tankegångar naturligtvis inte om att de fick fler delningar än jag.

Jag funderade vidare på själva fenomenet hur mäns ord allt som oftast tas på större allvar än kvinnors, och hur deras ord och handlingar liksom får extra tyngd och betyder extra mycket när det rör sig om ”mjukare frågor”. När en man tar ansvar för hus och hem, för barnen och engagerar sig för jämställdhet – då är han en Bra Man. Tänk den kvinna som fick leva med honom va! Eller om vi förflyttar oss till skolans värld, eller till vilken könsblandad eller kvinnodominerad arbetsplats som helst: Han som värnar också om de mjukare frågorna, som tycker det är viktigt med goda relationer och värdegrundsfrågor, han är så härlig att jobba med, och det är fint att han också höjer rösten ibland! Han står upp för oss kvinnor och för utsatta grupper! Även männen lyssnar på honom, han är ju en av dem och är han lärare uppskattas han mycket både av killar och tjejer – han är liksom mjuk och hård på samma gång.

När kvinnor kräver jämställdhet blir de som regel inte hyllade i första hand. Kvinnliga feminister får utstå en jävla massa skit dagligen och jag fick kommentaren på mitt inlägg om föräldraledighet att jag ska skita i hur folk lever sina liv. Kvinnor som sätter ner foten på arbetsplatsen, som höjer rösten angående de mjukare frågorna kommer hyllas av vissa, framför allt av kvinnor – men hon kommer få MAX tjugo minuter på personalkonferensen att prata om likabehandling och sedan får de manliga idrottslärarna resterande fyrtio minuter att prata om sina bedömningsmatriser (ja, jag talar av egen erfarenhet, och ja, i det här fallet blir jag faktiskt aningen bitter – även om jag också är medveten om och tar till mig alla positiva kommentarer jag får).

Och här någonstans började jag känna att jag inte fullt ut visste hur jag skulle ta resonemanget vidare, för det kändes ändå – fast jag inte ville – som om jag skrev utifrån en bitter kvinnas perspektiv. Och jag vill inte vara den där bittra kvinnan, särskilt som jag på många andra sätt är rätt privilegierad: Jag har 5,5 års universitetsstudier bakom mig, jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, jag vågar uttrycka mina tankar och åsikter och tar rätt mycket plats i diskussioner exempelvis på jobbet. Men samtidigt handlar inte allt om mig, förstås. Det handlar om hela samhällets generella syn på att män har tolkningsföreträde, och inte vilka män som helst – utan de vita, heterosexuella medelklassmännen. Och vi kvinnor som lyckas armbåga oss fram och får ta del av det där tolkningsföreträdet då och då, vi är oftast också vita och medelklass – och framför allt krävs att vi har ett gott självförtroende och en hyfsad självkänsla (alternativt att vi är duktiga på att låtsas att vi har god självkänsla), för vi kommer få höra en hel del skit och vi kommer inte få lika mycket cred i slutändan som männen får. Sorry, men så är det.

Både samhället och även feminismen tenderar helt enkelt att hylla män och bestraffa kvinnor, vilket Sandra på Stökboet skrev lite om i det här inlägget, som är en reflektion på Johans inlägg, och det inlägg hos Lady Dahmer som fick mig att skriva om föräldraledigheten från första början handlade precis om detta. Och då ställde jag mig nästa fråga: Ska de där förbannade könsrollerna och maktstrukturerna komma och förpesta feminismen nu också!?

Att fler män i den feministiska kampen behövs har konstaterats, men innebär det att det till slut blir män som företräder hela rörelsen? Manliga, vita, heterosexuella medelklassfemininster som tar över efter kvinnliga ditos? Nej, så kan det förstås inte bli, men utan ett medvetet normkritiskt tänkande hos alla oss som på ett eller annat sätt engagerar oss feministiskt finns faktiskt risken att det barkar åt det hållet (ja, nu målar jag fan på väggen här). Vi måste hela tiden vara på vår vakt så att vi inte reproducerar just de könsroller och maktstrukturer som vi vill bekämpa. Om killar får lära sig att stå upp för tjejer (och applåderas för det) medan tjejer får lära sig att stå upp för sig själva, vad har vi förändrat då?

(Jag kan även dra en parallell till hbtq-aktivismen, där Nour El-Refai under Luleå Pride i helgen ställde frågan varför hon som cisperson skulle tala för transpersoners rättigheter – bör de inte få göra det själva? Ja, precis – det är ju en del av samma resonemang som mitt eget ovan.)

Män och kvinnor (och alla andra) måste hjälpas åt i det feministiska arbetet – men vi måste göra det på lika villkor, och med det menar jag att vi måste lyssna på varandra, lyfta varandra – och förstås även diskutera, problematisera, ifrågasätta varandras tankar, för vi behöver inte alltid tänka lika. Men! Det får inte bli så att vi kvinnor bara nickar och jublar åt allt bra som männen gör, och det får inte heller bli så att vi (både män och kvinnor) inte lyssnar lika uppmärksamt eller intresserat på kvinnor som vi gör på män. Vi måste lyfta viktiga åsikter, viktiga perspektiv, intressanta tankegångar oavsett vilket könsorgan (eller sexuell läggning, hudfärg, funktionsförmåga, namn, brytning/dialekt) personen som yttrar sig har. Exakt hur svårt kan det vara?

…som sagt, det var ungefär detta jag tänkte publicera i fredags, men jag gjorde det aldrig – för jag kände att det blev för spretigt och för snävt på samma gång, och så den där lilla touchen av bitter (lesbisk) kvinna som liksom slingrade sig som en röd tråd genom alltihop. Samtidigt tänker jag att jag väl borde ha rätten att vara både spretig, snäv och lite bitter i min egen blogg?

Annonser

7 svar to “Feminism på lika villkor? Spretiga reflektioner med ett uns av bitterhet.”

  1. Knyttet juni 16, 2013 den 4:08 e m #

    Om du tyckte att dina tankar var spretiga så skall du se mina jag skrev idag på liknande ämne.. hehe.. jag vet knappt om det går att fatta vad jag skriver om. Men kände idag en slags deppighet över att jag kan känna att feminismen ibland kan vara så exkluderande och att det är så lätt att känna sig ”fel” som feminist om man inte tycker ”rätt” saker.

  2. Sandra på Stökboet juni 16, 2013 den 9:52 e m #

    Jag gillar bittert och spretigt 😉

    Måste bara tillägga att det inte är feminismen i sig som har tendenser att hylla män och bestraffa kvinnor. Det är människor som gör det och vi är så påverkade av att leva i ett samhälle där mannen är norm så då kan vi falla i fällan ÄVEN om vi är feminister. Det känns viktigt att poängtera att feminismen är vårt största hopp om att kunna börja se, förstå och förändra. Kortfattat tycker jag såhär: Älska förmågan att se kritiskt på saker, älska feminismen, men hata allt dåligt som pågår i vårt heteronormativa, mansdominerade, rasistiska samhälle 🙂

    • Det har du förstås helt rätt i (tror bestämt att jag skrev samhället och även feminismen? Hoppas jag inte suddade ”samhället” i sista versionen). Men det är också därför jag alltid vill poängtera det normkritiska, och vi som på något vis engagerar oss feministiskt eller liknande får bli ännu bättre på det!

  3. Freja juni 16, 2013 den 9:59 e m #

    Jag jobbar med normkritik och normkritik pedagogik och jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Alla på mitt jobb har gått utbildning i normkritik och det är uttalat från ledningen att vi alla ska jobba normkritiskt, men bakom min rygg skämtas det om att det bara handlar om att skriva hen i alla dokument… En tröstlös kamp känns det som ibland, men normkritik är ändå ett fantastiskt verktyg för att belysa samhället och arbeta intersektionellt!

    • Vad roligt att du gör det! Mindre roligt med personalens trista inställning till det… för JA, det är verkligen ett toppenverktyg när det kommer till gott bemötande och så himla svårt behöver det inte vara heller egentligen, gäller bara att ställa om hjärnan lite.

Trackbacks/Pingbacks

  1. Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst | mina Sanna ord - juni 26, 2013

    […] om detta med feminism på (o)lika villkor och genustänk vs vithetsnorm skrev jag för övrigt om här och […]

  2. Istället för att föra kampen framåt tvingas vi gång på gång försvara dess legitimitet | mina Sanna ord - januari 19, 2014

    […] ett äldre inlägg om normer och privilegier inom den feministiska rörelsen skrev jag […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: